Sedan några år tillbaka talas det om behovet av bildning. Den förre ständige sekreteraren för Svenska Akademien, Horace Engdahl, beklagar vårt lands obildning och menar att det som en gång i tiden var en universell, normgivande högkultur förvandlats till en subkultur bland andra. Bildning och konst har ersatts av små öar av specialintressen och smaker som inte samtalar med varandra. Hierarkier har raserats, nivellering råder. Liksom vederstygglig populärkultur. Bloggarna ska vi inte ens nämna. Andra kulturdebattörer, som författaren Göran Greider, har argumenterat för det motsatta synsättet – bildning är inte vår tids frälsare från kulturell utarmning utan själv ett symptom på ökade kulturella och sociala klyftor.
Bildningsbegreppet har i första hand aktualiserats som ett inslag i diskussionen om den högre utbildningen. I universitetsvärlden hörs verop om nytta, effektivisering och ”anställningsbarhet”; samtidigt vänds forskarblickar mot ämbetsmannen och bildningstänkaren Wilhelm von Humboldt. Kanske finns där ammunition att hämta till en samtidskritik? Om våra dagars bildningsfront är bredare än förr är tveksamt, men den förefaller i alla fall vara livaktigare. I Sverige har en lång rad antologier och skrifter publicerats av både tillbakablickande och framåtblickande karaktär.
Det moderna bildningsbegreppet kan spåras tillbaka till de klassiska bildningstraditionerna från Wilhelm von Humboldt, J. W. Goethe, Friedrich Schiller och Johan Gottfried Herder. Dessa tyska tänkare uppfattade bildningen – efter tyskans Bildung – delvis bokstavligt. Att bildas är att formas, att bli en annan. Bildning är alltså en form av inre förvandling, en process varigenom man antar en ny gestalt. Här finns en implicit tanke om fulländning och fullbordan – idealbilden – men i huvudsak tänkte man sig en fri och frivillig bildningsprocess utan fixerat slutmål. Den spänning och komplexitet som bildningsbegreppet från början hade har levt kvar ända till våra dagar. Bildning kan både syfta på själva aktiviteten eller processen (man bildar sig) och på slutresultatet (att vara bildad).
Verkligheten var dock en annan. Bildning blev i stor utsträckning utbildning för en liten samhällselit. Dess motsats hette ”halvbildning” och förknippades med de lägre samhällsklasserna. I början av 1800-talet avfärdade diktaren och grekiskaprofessorn Esaias Tegnér tanken att det skulle vara möjligt att bilda bönder och arbetare. Slutresultatet kan endast bli halvbildning, ett slags missbildning som verkar upplösande på både individen och samhället. Bildningsförsöken förvandlar allmogen till ”bondadvokater, boutredningsmän, lagläsare, tidningshjältar, med ett ord det sämsta en svensk bonde kan vara, halvbonde, ett slags gränsbo mellan högre och lägre samhällsklasser, utan kraft och lust till sitt eget yrke och i ständig orolig ävlan att höja sig därutur”. Den tyske tänkaren Friedrich Nietzsche dömde ut tidens bildningsanstalter och ”bildningsfilistrar”. Lika hårt gick han åt folkbildning och arbetarbildning. ”Den mest omfattande allmänbildningen är själva förutsättningen för kommunismen.” Så talade Nietzsche, och med honom stora delar av det europeiska bildningsborgerskapet.
När arbetarrörelsen formerades under 1800-talets andra hälft hade den att ta ställning till ett borgerligt bildningsbegrepp som tydligt skilde mellan god kultur och skräpkultur. Lite förenklat kan man säga att arbetarrörelsen drev två linjer. Den ena pläderade för bildning och såg det som en demokratisk rättighet att alla skulle få tillgång till kulturen. I antologin Bildning. Texter från Esaias Tegnér till Sven-Eric Liedman kan vi följa bägge ståndpunkterna. Den självlärde socialdemokraten och grovarbetaren Karl Johan Gabrielsson gav 1897 ut Mera ljus i vilken han uppmanar svenska arbetare att bilda sig. Den andra linjen drev frågan om arbetarnas egen kultur. Perspektivet var politiskt och nyttoorienterat. I Sverige förknippas socialdemokraten och skräddaren August Palm med denna hållning och han omnämns som ”akademikerhatare”. Sant är att Palm ogillade alla ”bildningsentusiaster”, särskilt de liberala filantroper som med bildningscirklar trodde sig kunna lösa den så kallade arbetarfrågan. Idéhistorikern Per Sundgren påpekar i jubileumsantologin ABF hundra år – och sedan? att Palm dock inte var bildningsfientlig, utan vände sig mot att man försökte förvandla social orättvisa till en bildningsfråga. Arbetarrörelsen kom att i stor utsträckning ta till sig de borgerliga nyhumanistiska bildningsidéerna. Socialdemokraten och ecklesiastikministern Arthur Engberg var en antikvurmare av klassiskt snitt och försvarare av det gamla parallellskolesystemet. Jazz avfärdades som ”fysiologiska skakningsprocesser”.
Låt oss återgå till samtiden. Hyllningstalen till Wilhelm von Humboldt nämner sällan att denne enbart tänkte sig bildning i den högre utbildningen. Folkskola och gymnasium skulle ägna sig åt enklare ting. Humboldtrenässansen är alltså tveeggad. Det framåtsyftande och progressiva hos honom – bildningens frihet och universitetets autonomi – som idag åberopas kan i ett samhälle med segregerat skolsystem och en proletariserad lärarutbildning slå över i bildningsinskränkande förslag. Med utbildningssociologen Donald Broadys ord: ”Risken är uppenbar att vi återigen hamnar i Wilhelm von Humboldts ståndpunkt. Bildningen är inget för den ordinära skolan och de breda folklagren utan en angelägenhet för de bemedlade klasserna.”
Bildningsbegreppet är således politiskt tvetydigt. Vissa bildningstänkare tycks ha räknat ut folkbildningen. Det är inte bra och säger kanske något om bildningsbegreppets klassursprung och dess lite problematiska förhållande till folkbildningen som frodas i andra sociala miljöer. Men jag tror att det är viktigt att folkbildningen får leva vidare, eftersom kärnan i folkbildningsidealet är folkligt, demokratiskt och jämlikt, värden som också borde spela en roll i resten av samhället. Det räcker således inte med de tyska klassikerna, det måste till folkbildning och medborgarbildning som motvikt eller komplement till den filosofiska idealism som 1700-talets bildningstänkare präglas av.
Råsopar mot bildningsbegreppet har också utdelats av Göran Greider. Hans varningsrop läser inte bildning som protesthandling mot förflackning och nivellering. Greider återknyter närmast till arbetarrörelsens bildningsskeptiska falang. Bildningsbegreppets återkomst är enligt Greider en ”backlash” och en följd av ökande klasskillnader. Bildningsidealet är inte något eftersträvansvärt. Arbetarförfattare har plågats och skämts på grund av ”dessa förbannade bildningsideal”. Dan Anderssons prosa, som Greider känner väl, är ett exempel. ”Den blev mycket sämre än vad den kunde ha blivit just för att han förminskade sig själv under tyngden av ett borgerligt kulturarv.”
Greider ser en politiserad smak- och bildningshegemoni formeras, en idé som svårligen låter sig förenas med Horace Engdahls högkultur som subkultur-tes om massdemokratins förintande av alla universella kulturanspråk. Vem har rätt? Ja, det saknas inte tecken på vare sig bildningsförfall (skolan, kultursidorna) eller att bildning används som klassmarkör. Någon invänder kanske att detta är ett missbruk – bildning är inte status och ting. Men bildning har haft, och kommer sannolikt alltid att ha, också en simpel innebörd av att kunna ”föra sig” och rabbla namn och årtal ur den västerländska kanon. Kanonhysterin kan ur detta perspektiv ses mindre som bildningens räddning än som ett tecken på kulturskymning. Här förenas, påpekar Henrik Berggren i en artikel i Arena, hög- och populärkultur i sin fixering vid ”listor” och att ha ”koll”. Har du inte läst Selma Lagerlöf? Sicken obildad stackare! Har du inte sett Quentin Tarantinos senaste film? Vad hopplöst ”ute” du är!
Hur problematisk bildningstanken än kan synas oss är den svår att undvika. Men som framhålls i den nya bildningslitteraturen måste vi tolka begreppet på nytt. Men hur? Påfallande många forskare argumenterar för ett hermeneutiskt bildningsbegrepp (Hans Ruin, Bernt Gustavsson, Bengt Kristensson Uggla) med utgångspunkt hos bland annat 1900-talsfilosofen Hans-Georg Gadamer. Bildning förstås då som en tolkningsförmåga och en tolkningsprocess, en dialektik mellan det bekanta och det främmande. Bildningsresan blir därmed kanske den mest adekvata metaforen för bildningsprocessen: den studerande ger sig ut på okända hav och återkommer bildad till hemmets vrå. Bildning är mötet mellan individens erfarenheter och de kollektiva erfarenheter som mänskligheten gjort.
Det är sympatiskt tänkt, men samtidigt saknas makt- och klassperspektiv. Vems eller vilka erfarenheter åsyftas? Jag tror att det går att konkretisera talet om hermeneutisk bildning. Bildningspionjärerna i arbetarrörelsen hävdade att studiearbetet måste relateras till gemensamma erfarenheter såväl som till individuella upplevelser. Det gemensamma studiet – framför allt i studiecirkeln – var på det sättet en klassisk form av bildning som öppnade för en interaktion mellan det individuella och det kollektiva. Pionjärer inom folkrörelserna förespråkade ett kritiskt tillägnande av kulturarvet. Det innebar att kulturarvet måste tolkas utifrån till exempel egna klassperspektiv och kopplas till de egna rötterna.
Att inte bara överta kulturen och traditionen utan också omskapa dem – kanske är det vad äkta bildning alltid handlat om.
David Brolin är författare, bland annat till Friedrich Nietzsche. Liv, filosofi, politik (2010).
