Den gourmand som är riktigt hardcore beställer en Käsewurst. Symbolen för tysk smaklöshet och mordisk ingenjörskonst. Estetiskt motbjudande och otjänlig som människoföda. En mörkbrun, klibbig sak med små bitar av ostsubstitut som lämnar svarta fläckar på korvgrillen där den rullar i väntan på att någon desperado med begränsad respekt för livet och den goda smaken […]
Den gourmand som är riktigt hardcore beställer en Käsewurst. Symbolen för tysk smaklöshet och mordisk ingenjörskonst. Estetiskt motbjudande och otjänlig som människoföda.
En mörkbrun, klibbig sak med små bitar av ostsubstitut som lämnar svarta fläckar på korvgrillen där den rullar i väntan på att någon desperado med begränsad respekt för livet och den goda smaken ska sätta tänderna i den.
Som stafettpinne är den given.
Stafettpinnen är den korv som personalen i samförstånd låter ligga kvar pass efter pass i väntan på att serveras någon som verkligen gjort sig förtjänt av den. Under julbordssäsongen bör den rutinerade nattarbetaren se till att ha minst 3–4 stycken långkörare redo på grund av det särskilt lågbegåvade klientelet.
Rådande hälsoföreskrifter säger att en korv måste kasseras efter två timmar på grillen. För smakens skull vet alla att det inte gör någon skillnad. Man kan i stort sätt servera varje självetiketterad livsnjutare vad för avfall som helst så länge det dränkts i räksallad utan att den noterar det. I chefens intresse ligger såklart ett så lågt kasseringsvärde som möjligt. För personalen skulle prickfri hälsostandard kräva ett engagemang som inte avspeglar lönesättningen samt ett berövande av den inbillade känsla av revansch man får av att servera en riktigt odräglig typ en några dygns marinerad pinne koncentrerat slaktavfall.
Viktigt att då och då också röra om ordentligt i de olika salladerna, särskilt om bubblor och lager börjar synas. Ett litet visp bara så ser de så gott som nyöppnade ut.
Mitt i detta krävande arbete hörs en metallisk knackning på ytterdörren. Det är ett av undantagen. Han brukade säga till mig att Fanny alltid släppte in honom om nätterna, ”sedan länge”. Till Fanny sa han att han och jag var ”gamla bundisar”. På grund av misslyckad kommunikation befinner vi nu oss i en situation där vi båda passerat en sådan gräns av acceptans att det skulle vara jobbigt att sätta igång en diskussion om att försöka korrigera detta. Alltså är han ett undantag. Snabbt in och fylla kaffet i den egna muggen. Sen snabbt ut igen.
Men som så ofta förr vill undantaget pröva vingarna. Byta några ord, bläddra i någon kvällstidning, pinka in ett revir i en hörna.
”Shit, vad skyltarna syns dåligt från rondellen. Kan tänka mig att många bara åker förbi. Du borde snacka med chefen om det”.
Jag viftar något obegripligt till svar. Det spelar ändå ingen roll.
”Du vet, jag har ju varit med länge. Förresten, du börjar få slut på socker. Var har du lådan?”
”Jag fixar det”, säger jag och passar på att skjuta igen dörren till lagret med lite större rörelser än nödvändigt.
”Jo, alltså, du borde ha någon kampanj på nätterna så det kommer mer folk. Typ kaffe och bulle tio spänn eller nåt. Då skulle det bli fart här. Va, du? Du borde snacka med chefen om det, verkligen.”
Det ska jag göra. I morgon går jag direkt till chefen och säger att en lönnfet spritsmugglare som brukar lura sig in i butiken om nätterna har några idéer om marknadsföring jag tycker du borde titta på. Kanske ta ett möte? Lyfta frågan? Kolla med HQ?
”Nej, måste jobba hela natten. Har du något färdigt på grillen eller?
Oja.
”Jag har en käserwurst klar”
”Ta en meny med räkis då. Och snåla fan inte.”
Nejdå.