Gamarna

Sista ordet
Foto: Pontus Lundahl/SCANPIX

Kvart i börjar gamarna samlas. De strosar runt i butiken, bläddrar lite i magasinen, kollar kylarna, torkarbladen, läser innehållsförteckningen på Mariekexen. Ytterst upptagna i väntan på att klockan ska slå tio. Likt den alkoholiserade majoren i Fawlty Towers som alltid har en tendens att slinka förbi just när baren ska öppna som om han bara råkade vara i krokarna och spelar förvånad när han får syn på klockan.

Efter tio är det halva priset på biltvätten. Ett snillrikt grepp vår initiativfriske franchise-tagare lanserat för att få fart på verksamheten nattetid. Med staplar och diagram i olika typsnitt har han bevisat att eftersom marginalerna ändå är så goda på varje tvätt och maskinen mår bra av att hållas varm är detta att slå flera flugor i en smäll och således till gagn för alla inblandade, förutom möjligen den ensamme nattarbetare som tänkt lösa lite korsord i godan ro de sista timmarna före stängning.

Det vill säga jag.

Från fästningen på Värmdö kom så ett PM som klargjorde att ”Nu sänker vi priset på vårt bästa tvättprogram till hälften”. Värmdö är ett inverterat Atlantis. Människorna utanför önskar att ön ville sjunka till havets botten och aldrig bli funnen igen. Nu har detta PM omvandlats till skrikiga reklamskyltar som i sin tur lockar till sig gamarna som om det vankades ruttnande gaseller.

De köper ett paket cigaretter eller tuggummi och utbrister med illa spelad förvåning:

”Nämen, är klockan över tio? Då tar jag väl en biltvätt också. Det är halva priset, va?”

”Jo”, bekräftar jag det gamen redan vet. ”Avfettning?”

”Tycker du jag behöver det? Ho Ho!”, säger gamen och klappar sig om magen.

Slentrianvitsandet i kassan är förvisso inget särskilt utmärkande för gamarna utan ett ofog de har gemensamt med majoriteten män i övre medelåldern.

”Kvitto?

”Nej tack, skattmasen den jäveln går aldrig på det.”

”En trisslott… (konstpaus)… med vinst tack!”

Min goda uppfostran och kravet på servilitet får mig att agera som om jag aldrig hört den förut.
  
För gamen ingår vitsen som en integrerad del i det större spelet. Same procedure as last night. Same procedure as every night, sir.

Högtryckstvätten har tre program att välja mellan. Samtliga suger. Bilar som inte tvättas var tionde dag blir sällan speciellt rena. På möten och utbildningar har vi fått lära oss att detta borde konsumenterna intuitivt förstå. Borstar sliter nämligen på lacken, därför är högtryck att föredra. Alla som någon gång försökt diska en tallrik som legat smutsig i mer än ett dygns tid har ett hum om hur meningsfullt det är att spola lite varmt vatten på den i stället för att använda diskborsten. Men direktiv måste såklart ha någon sorts substans bakom sig alltså lär vi oss himla med ögonen åt varandra när en uppretad kund kommer in och berättigat ifrågasätter vad det är för skit vi säljer.
Gamarna känner till hur det fungerar. De vet som sagt proceduren. Om en kund är missnöjd med sitt tvättresultat ska personalen följa med ut och inspektera och försöka argumentera för att resultatet helt visst överensstämmer med vad som lovas. Om kunden käbblar emot ska vi erbjuda en omtvätt. Om det fortfarande inte är rent ska vi i undantagsfall ge pengarna tillbaka. Då ska vi egentligen även enligt reglementet stänga av tvätten och ”försöka laga felet”.

Eftersom nattarbetaren jobbar ensam får denne aldrig under några som helst omständigheter lämna butiken. Gamarna känner även till detta. Så snart bilen rullar ut ur tvätten sätter skådespelet igång. Gamarna cirkulerar, kraxar och konspirerar. De låtsas syna bilen. Fälgarna, huven, rutorna. De pekar och skakar fundersamt på huvudena. I egenskap av David Attenborough kan jag bara observera. We mustn’t interfere with nature. Efter någon minut sätter de av mot butiken igen. Ställer sig artigt i kö och väntar på sin tur.

”Jo se, det var så att jag köpte just en biltvätt här och bilen blev inte ren. Kom ut och kolla själv”.

Gamarna har lärt sig behärska tonen för att inte låta för vana, för triumferande. De brukar minsann inte klaga. De känner till och följer rekommendationerna om tvättvanor som är tryckt finstilt i reklamaffischernas nedre, högra hörn. De vet också att jag inte kan komma ut. De vet att jag utan att protestera kommer skriva ut en ny kod till tvätten.

”Jag hade köpt avfettning också”.
   
Gamen har ett av djurrikets mest utvecklade sinnen för matematik.

Vissa gamar sparar koden och polletten till ett senare tillfälle. De riktigt slipade är predatorer/haverister ut i vingspetsarna. De vet att de kan ta det hela vägen.

Ny tvättomgång. Sedan samma rutin. Cirkulerandet, fälgarna, huven, rutorna, pekandet och de bekymrade ansiktsuttrycken som övats framför badbrumspegeln.

”Aj, aj, aj, det ser inte bra ut.”
  
In i butiken och tillbaka i kön.
  
”Jo se, bilen är fortfarande inte ren”.

Vi skriver en reklamation. Jag tar fram en blankett och ber gamen fylla i alla uppgifter. Namn, adress, tidpunkt för köp, anledning till reklamationen. Vid varje punkt frågar gamen: ”Vad ska jag skriva här?”

De har aldrig gjort det förut. De är inte sådana som brukar klaga. Det brukar minsann bli rent.
  
”Konstigt, jag brukar tvätta här. Nu hinner jag inte tvätta om så jag får väl ta pengarna tillbaka då”.

Det var ju otur.

Gamarna är asätare. De dödar inte med våld. De tråkar ut. Det naturliga urvalet har utrustat dem med en synnerligen avancerad förmåga att få villebrådet ge upp direkt. Det gäller bara att lokalisera ett lämpligt kadaver, tillräckligt dränerad på livsenergi. En nittonårig nattarbetare är det naturliga bytet.
Jag skiter såklart i att företaget förlorar några kronor. Så länge gamen vet att jag vet, att jag synat bluffen men ändå ger med mig av lättja och ointresse så spelar jag med. Men då och då kommer en gam som tror att den lurat mig på riktigt. Att jag verkligen gått på hans vals och snyftande. Då söker jag ögonkontakt och kanaliserar all erfarenhet, allt hat, all serviceminded förödmjukelse och skickar en projektil med blicken rakt in i gamens röda ögon. Så inbillar jag mig triumfen vänd till min fördel.

Franchisetagaren, Värmdös ko­nung, undrar varför reklamationerna på tvätten är skyhöga nattetid. Han upplyses om det uppenbara dilemmat mellan succékonceptet och de föreskrifter han själv författat. Upprörd över sedlighetens förfall beordrar han personalen att genast ringa honom om minsta misstanke finns att någon försöker sätta detta i system. Två nätters bruten sömn senare kommer ett nytt PM. Numera gäller fullt pris på tvätten igen. Dygnet runt. Gamarna skingras.

Erik Haking

Erik Haking är född 1985 i Enskede och bor i Lund sedan 2010. Medlem i föreningen Arbetarskrivare, student på Författarskolan samt driver bloggen ”Den ömhet du är värd” och med flera års erfarenhet av nattarbete.