Iran vill ha kärnvapen och är mycket nära att skaffa dem. Så har det hetat i ledare, debattartiklar och på nyhetssidor i svenska och internationella medier rätt länge nu. ”De flesta bedömare är överens om att Iran inom ett år kommer att kunna producera sin första atombomb”, hävdade till exempel debattören Jackie Jakubowski i en artikel som Dagens Nyheter publicerade den 20 februari förra året.
Nu har det år som Iran sades behöva för att kunna skaffa kärnvapen gått utan att någon tycks ha noterat det. Och alla bedömare är nog ense om att Iran i dag inte har några kärnvapen. Men Jakubowski hade ändå rätt i att ”de flesta bedömare” trodde på iranska kärnvapen. Hösten 2012 hävdade en bedömare, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, i ett uppmärksammat tal inför FN:s generalförsamling, att världen bara hade några månader på sig.
Det var långt ifrån första gången som medierna larmat om att Iran snart kommer att ha kärnvapen, Netanyahu har gjort det sedan 1992. Redan 1984 kunde den brittiska försvarstidskriften Jane’s Defence Weekly avslöja att Irans atombombprojekt var ett ”i ett slutstadium”. På 1990-talet duggade varningarna tätt. Ofta var det politiker som var källan. Israels dåvarande premiärminister Shimon Peres hävdade till exempel att Iran kunde ha kärnvapen inom fyra år.
Nu har det nästan gått 30 år sedan medierna först rapporterade att Irans kärnvapenprogram befann sig i ett ”slutstadium”. Men
i stället för att försöka förklara varför tidigare förutsägelser slagit fel fortsätter man att okritiskt upprepa nya, liknande påståenden.
Både opinionsbildare och nyhetsjournalister ger ofta intrycket av att atomenergiorganet IAEA anser att Iran har ett kärnvapenprogram. I en rätt typisk ledare i Dagens Nyheter som publicerades den 6 april i år hette det att: ”Iran har alltid hävdat att det bara finns fredliga syften och ingen ambition att skaffa kärnvapen. Den information FN-organet IAEA samlat säger något annat.”
DN stödjer sig på IAEA men förklarar aldrig att IAEA dragit andra slutsatser av sin information. Ledande svenska tidningar har ofta skrivit om IAEA:s rapporter på ett sådant sätt att allmänheten lätt kan dra slutsatsen att Iran strävar efter kärnvapen, trots att IAEA aldrig varit i närheten av att påstå något sådant. Den amerikanska kongressens utredningstjänst är väldigt klar i frågan. ”IAEA har aldrig rapporterat att Iran försökt utveckla kärnvapen” (min översättning). Rapporten heter Iran’s nuclear program, Teheran’s compliance with International Obligations, och går att läsa på Congressional Research Services hemsida.
USA:s underrättelsetjänst menar att Iran tidigare haft ett kärnvapenprogram men att det lades ned 2003. IAEA anser sig dock, trots att man gjort hundratals inspektioner i Iran, inte ha bevis för att ett sådant program någonsin existerat.
Trots detta fortsätter medierna att producera nya larmrapporter. Det enda som förändrats är retoriken. Nu kan man i stället varna för Irans kapacitet att bygga kärnvapen. Ett kärnvapenprogram kräver avancerade installationer som kan observeras i sinnevärlden medan kapacitet till viss del kan handla om kunskap som iranska kärnfysiker har.
Att tala om kapacitet strider mot hur vi normalt sett avgör moraliska och juridiska frågor. Polisen ger inte fortkörningsböter bara för att någon har en bil som kan gå snabbare än tillåtet. Juridiken och moralen dömer handlingar, inte kapacitet.
Men fördelen med att tala om kapacitet om man vill larma om Iran är uppenbar. Ingen har kunnat förklara hur kapaciteten ska mätas. Ibland är det mängden upparbetad uran till en viss nivå som oroar, men när den minskar talar man i stället om antalet centrifuger.
Att tala om kapacitet förflyttar frågan från det fysiska verifierbara till spekulationernas värld. Ett kärnvapenprogram kan bara tolkas på ett sätt medan civil teknik som även kan ha militär tillämpning är en tolkningsfråga. Och när man gör dessa tolkningar ägnar man sig ofta åt att gissa Irans avsikter.
Pierre Gilly är frilansskribent och författare, aktuell med boken Informationskriget mot Iran.