Allt eftersom Kambodjas huvudstad växer blir våldsamma vräkningar av fattiga i innerstan allt vanligare. De senaste åren har en halv miljon människor tvingats lämna sina hem helt utan, eller med väldigt låg, kompensation – ofta efter år av hot och trakasserier från poliser, myndigheter och företag. Arbetaren har besökt ett Kambodja som bygger för lyx och turism, och lämnar social misär i sina spår.
Jag tycker synd om dina barn. Så jag brukar hälsa på dem när de är hos sina farföräldrar på dagarna och du inte är där.”
Orden kom från en civilklädd polisman som en dag kom fram till Tep Vanny under en demonstration mot tvångsvräkningar i Kambodjas huvudstad Phnom Penh.
– Det var första gången jag blev rädd. För hur kunde han veta vem som passade mina barn på dagarna? Jag frågade mina svärföräldrar men de hade aldrig sett honom, berättar hon.
– Det är obehagligt när de blandar in mina barn.
Hot har annars blivit vardag för Tep Vanny och hennes grannar, då ett tidigare okänt företag fick kontraktet att hyra den markyta hon och tusentals andra bor på. Tillsammans med sin man äger Tep Vanny en liten lokal där hon och sex anställda syr upp tygväskor. I dag är det familjens enda försörjningskälla eftersom hennes man blivit avstängd från sitt jobb inom militären.
– De sade åt honom att han skulle hålla mig hemma. Men han sade att han inte kunde bestämma över mig och då blev han avstängd utan lön, säger Tep Vanny.
Det var 2007 som Boeung Kak-sjön mitt i centrala Phnom Penh, samt marken runt sjön, hyrdes ut till företaget Shukaku Inc. Kontraktet på 79 miljoner dollar, runt 500 miljoner kronor, vilket är mycket billigare än det uppskattade marknadsvärdet, gäller i 99 år.
Enligt Kambodjas lagstiftning är sjöar och vattendrag offentlig mark och kan därför inte hyras ut. Men företaget fyllde igen hela sjön och planen är nu att bygga nya kontorsbyggnader, skyskrapor, hotell och bostäder.
Då, 2007, bodde över 4 000 familjer runt sjön, i dag är knappt 700 av dem kvar.
– Det flyttar folk varje dag. Vissa har tagit emot kompensationen som erbjuds fast den är så låg. Andra har förhandlat med företaget och fått lite mer. Men många orkar inte med att bo här efter alla hot, säger Tep Vanny.
Representanter för Shukaku Inc. är nästan omöjliga att få tag på. Vakter hindrar oss från att besöka deras lokaler vid Boeung Kak-sjön, och de går inte att nå per telefon.
Officiellt ägs företaget av senatorn Lao Meng Khin och pengarna sägs komma från kinesiska investerare. Men det finns också en koppling mellan företaget och premiärminister Hun Sen, berättar Eang Vuthy från Equitable Cambodia, en organisation som jobbar mot tvångsförflyttningar i landet.
– Det här gör situationen ännu känsligare. Individuella personer kan förhandla med företaget men de pratar inte med oss välgörenhetsorganisationer, säger Eang Vuthy.
Shukaku Inc har erbjudit tre olika kompensationsalternativ. Det första är en summa på motsvarande 12 000 svenska kronor samt ett hus i ett område nästan sex mil bort. Det andra är kontantutbetalning på 50 000 kronor. Enligt det lokala fastighetsbolaget ARC, som årligen uppskattar värdet på mark och fastigheter i Phnom Penh, är marknadsvärdet per kvadratmeter i området mellan 10 000 och 18 000 kronor.
Det sista alternativet är en lägenhet eller boende i det område som nu ska byggas men detta alternativ existerar i stort sett bara på pappret.
– Det är det tredje alternativet vi vill ha men de försöker hela tiden övertala oss att välja något annat, säger Tep Vanny.
Enligt företaget har man avsatt 12,4 hektar, av de 133 hektar man har fått hyra, för just detta ändamål. Men så länge det området inte är tydligt markerat på kartan är det ingen som vågar lita på det, förklarar Tep Vanny.
– Företaget säger att vi måste lämna området i fem år medan de bygger. Men jag tror inte vi får komma tillbaka då.
Ett annat problem är att Shukaku Inc. bara erkänner runt 630 av de familjer som bor kvar. Över 70 familjer står alltså helt utan möjlighet till kompensation.
De pågående vräkningarna runt Boeung Kak-sjön är en av de största massvräkningarna i Kambodjas nutidshistoria och kommer att drabba runt 20 000 människor. Men det är långt ifrån den enda. Sombok Chap, Dey Krahorm, Borei Keila och Group 78 är bara några av de områden där de boende blivit vräkta de senaste tio åren.
Tusentals människor i landets tre största städer lever dagligen med hot och trakasserier. På landsbygden har ytterligare tusentals kambodjaner förlorat sin försörjning då deras åkermark sålts till stora företag som ska använda den för att odla socker, kassava eller gummi på.
Trots massiv kritik och påtryckningar från omvärlden har vräkningarna fortsatt.
– Regeringen vill inte erkänna att detta är ett problem för de vill inte förlora ansiktet, säger Eang Vuthy
Problemen sträcker sig tillbaka till Röda Khmerernas tid vid makten 1975 till 1979. Regimen avskaffade privat ägande och tömde städerna på folk för att skapa det utopiska jordbrukssamhället. I stort sett alla dokument om vem som ägde vad förstördes.
När regimen föll började många återvända till städerna och sina gamla bostäder, eller så bosatte man sig där det fanns plats. Området runt Boeung Kak-sjön var attraktivt tack vare närheten till fisk och vatten. Så småningom utvecklades det också till Phnom Penhs sprudlande backpackerdistrikt fullt av barer och budgethotell.
Genom åren har det varit möjligt att ansöka om att få lagfarten till sitt hus eller sin mark men reglerna för hur man ska bevisa ägande har ändrats flera gånger under 1990–och 00-talen.
Den senaste lagen från 2001 säger att man kan ansöka om lagfarten om man kan bevisa att man bott där i minst fem år och ingen annan gör anspråk på marken. Men krångliga regler, brist på bevis och dyra administrationskostnader har gjort det omöjligt för många fattiga att gå igenom processen.
Arbetet med att hjälpa fattiga kambodjaner har gått trögt i städerna, framförallt i städerna. Ett av de större projekten sköttes av Världsbanken som arbetar under FN:s ekonomiska och sociala råd. Målet, som var att utfärda en miljon lagfarter, nåddes 2010. Men projektet ses ändå av många som ett misslyckande eftersom man undvek konfliktområden som Boeung Kak-sjön.
LMAP-projektet och Världsbanken undvek också att prata om vräkningar eller tvångsförflyttningar. I stället kallade man det för ofrivilliga förflyttningar, samma begrepp som används av Kambodjas regering.
I en pressrelease från mars 2011 bad organisationen om ursäkt för att man inte hjälpt de boende runt Boeung Kak-sjön, och i augusti samma år stoppade Världsbanken alla nya lån till landet ”fram tills man har nått en lösning på Boeung Kak-konflikten.”
Världsbankens beslut att sluta låna ut pengar fick stark kritik av regeringen, men Eang Vuthy menar ändå att den hade viss effekt.
– Det blir svårt för dem att helt ignorera det efter Världsbankens beslut, säger han.
Förhållandet mellan regeringen, de som bor i konfliktområden och de organisationer som försöker medla i konflikten är väldigt ansträngt.
Trots regelbundna demonstrationer vill regeringen inte diskutera vräkningarna. Under ett tal i november 2012 varnade dessutom premiärminister Hun Sen de boende runt sjön, och andra som bor i konfliktområden, för att ta hjälp från människorättsorganisationer eller andra politiska partier.
– Det är svårt att ha en dialog med någon som helt förnekar att problemet existerar, säger Mathieu Pellerin från människorättsorganisationen Licadho.
I huvudstaden Phnom Penh hörs det ständiga ljudet av hammare och borrmaskiner, från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Numera trängs de traditionella tvåplansvillorna och skjulen i slumområdena med skyskrapor och nya köpcentrum. Landet, som ofta bara beskrivs som ett av världens fattigaste länder, har i dag Sydostasiens näst snabbaste ekonomiska tillväxt på över 6,5 procent.
– Med tanke på en relativt stagnerande och långsam tillväxt i världen räknar vi ändå med en tillväxt på nästan 7 procent, berättar Peter Brimble, från den Asiatiska Utvecklingsbanken, ADB.
Landet, som tidigare varit starkt beroende av klädindustrin, har dessutom börjat slå sig in på andra exportmarknader, som till exempel rågummi, socker och elektronik. Turism och byggsektorn har också växt kraftigt de senaste åren.
– Berättelsen om 2012 handlade om att hitta alternativ till klädindustrin. Servicesektorn har växt mest, framför allt turism och byggsektorn, säger Peter Brimble.
Ett annat tecken på att det går bra just nu är att utländska direktinvesteringar, främst från andra asiatiska länder som Kina, Japan och Korea, har ökat med hela 45 procent enligt Kambodjas centralbank.
– Det här visar att även under ett år då världsekonomin gick trögt så ville folk ändå komma in och investera i Kambodja. Att investeringarna kommer från andra asiatiska länder är också bra för att minska beroendet av Europa, säger Peter Brimble.
Att utländska direktinvesteringar dessutom ökar, trots att landet är känt för sin svårnavigerade byråkrati och vad som ofta beskrivs som en endemisk korruption, ser Peter Brimble som ett positivt tecken.
Men tillväxten gynnar bara en liten grupp kambodjaner. Trots att fattigdomen minskat från 50 procent till 28 procent på tio år så har klyftan mellan fattiga och rika stadigt ökat. I dag äger 10 procent av befolkningen nästan 90 procent av marken och tillgångarna i landet, enligt siffror från Licadho.
Över en halv miljon människor har vräkts från sina hem de senaste tio åren, och enligt människorättsorganisationen Licadho blir vräkningarna allt fler och allt mer våldsamma.
Bara under 2012 sköts fyra aktivister till döds och minst tio personer fick skottskador i samband med tvångsförflyttningar. Hundratals personer har också skadats under polisaktioner eller av våld som uppstått under protester.
Minst 13 aktivister har gripits och åtalats för vad många anser påhittade brott. I maj sköts en 14-årig flicka till döds då hundratals poliser stormade hennes by i Kratieprovinsen. Byn hade kämpat emot de jordbruksföretag som köpt den mark de odlat på i flera generationer.
I samband med ingripandet i Kratieprovinsen greps också Mam Sonando, en 71 år gammal radiojournalist och grundaren till en av de få oberoende radiostationerna i Kambodja. Han åtalades och dömdes senare till 20 år i fängelse för att ha ”uppmuntrat en separatiströrelse”. Mam Sonando blev villkorligt frigiven den 16 mars i år.
För att undvika att protesterna leder till våld, berättar Tep Vanny, är det nästan bara kvinnorna i by 22 längs Boeung Kak-sjön som demonstrerar.
– Om männen var där skulle polisen vara mycket mer våldsamma. Men de gillar inte att slå oss kvinnor, säger hon.
Men strategin hjälper inte alltid. Tep Vanny har blivit slagen vid flera tillfällen. Fem gånger har hon också gripits, en gång fick hon sitta i häktet i nästan tre dagar innan hon släpptes.
– Det var väldigt jobbigt, men jag behandlades ganska bra ändå, berättar hon.
För Tep Vannys meddemonstranter Yorm Bopha från Boeung Kak-sjön och Tim Sakmony från Borei Keila gick det inte lika bra. Efter att ha deltagit i flera demonstrationer och uttalat sig kritiskt i media greps de. I december 2012 dömdes Yorm Bopha till tre års fängelse för misshandel av två taxichaufförer, medan Tim Sakmony i en separat rättegång fick sex månaders villkorlig dom för bedrägeri. Enligt domen försökte Tim Sakmony fuska till sig kompensation till sin handikappade son. Vittnen och bevis saknades i båda fallen och flera organisationer, däribland Amnesty International, har avfärdat åtalen som falska och politiskt motiverade.
En av de mest våldsamma vräkningarna skedde 2006 i ett område som kallades Sombok Chap. Minst 6 000 personer bodde i området, som låg nära det nybyggda parlamentet och det kungliga palatset mitt i centrala Phnom Penh. Polis och militär omringade Sombok Chap tidigt en junimorgon. Man gick sedan in med batonger och tårgas och slet ut folk från sina hem innan man körde över skjulen med bulldozers. De boende sattes på bussar och kördes till ett risfält i Andong, nästan 15 mil bort. Förhållandena i lägret var så dåliga att man snart hade problem med skyttegravsfot och kolera.
Vid ett tillfälle gick FN in och byggde toaletter och flera stora vattentankar för dricksvatten. Men då det var för få toaletter för de nästan 6 000 som bodde i området blev det snart stopp i avloppet, berättade läkaren Horng Lairapo under ett besök 2010. Vattentankarna lämnades över till lokala myndigheter som fyllde dem med vatten från den lilla damm som ofta tjänade som alternativ till de proppfulla toaletterna.
– När FN fick reda på att tankarna var fulla med avföring och vatten som inte gick att dricka kom de hit och målade över FN symbolen på tankarna, säger Horng Lairapo.
Än i dag lever runt 2 000 människor kvar i Andong.
Hösten 2008 vräktes tusentals personer från Dey Krahorm, mitt emot det område som tidigare kallats för Sombok Chap. De omlokaliserades till ett område som hette Damnak Trayeoung, också det nästan 30 kilometer utanför centrala Phnom Penh.
– Även om de platser man flyttar folk till har blivit bättre så är det stora problemet att de inte kan försörja sig, säger Mathieu Pellerin från Licadho.
De allra flesta som bodde i Sombok Chap och Dey Krahorm försörjde sig som försäljare på Phnom Penhs gator. Något som är omöjligt idag. En resekostnad på fem dollar om dagen är ett stort hinder för en gatuförsäljare som tjänar mellan fem och sju dollar om dagen.
– I Damnak Treung står många hus igenbommade men det är ingen som vill köpa hus där ute, berättar Eang Vuthy från Equitable Cambodia.
– Om regeringen får som den vill kommer det bara att bo rika människor i Phnom Penh, säger Tep Vanny med en suck.
Den glädje som hon och många andra beskriver då de först fick höra att deras område skulle rustas upp och byggas ut byttes snart i förtvivlan när det stod klart att företaget skulle tvinga alla att flytta.
– Vi är inte emot utveckling. Vi vill ha en modern stad där det är lätt att hitta jobb och bostad precis som i andra länder, säger Tep Vanny och tillägger:
– Jag tänker inte flytta.
