Jag har kallat till arbetsplatsmöte i den sociala fabriken. Vi är ju bara två som jobbar på vår avdelning så det borde vara lätt att få till. Det blir ändå många hinder i vägen. En somnar medan den nattar och den andra har en krönika att skriva. Ibland får vi till det och ämnet är […]
Jag har kallat till arbetsplatsmöte i den sociala fabriken. Vi är ju bara två som jobbar på vår avdelning så det borde vara lätt att få till. Det blir ändå många hinder i vägen. En somnar medan den nattar och den andra har en krönika att skriva. Ibland får vi till det och ämnet är alltid detsamma, arbetsdelningen. Den fackliga organiseringen är låg, senast jag kollade låg den på 50 procent. Och medan den fackligt anslutna halvan av arbetslaget kämpar för kollektiva lösningar för mer fritid tar den andra halvan mikropauser, maskar och vägrar envist att skaffa sig kunskap om arbetsrutiner för att inte behöva utföra dem. På den här arbetsplatsen finns det väldigt sällan tid att lära upp nya utan du behöver skaffa dig kunskapen själv. Så det funkar ju, det går ju så mycket snabbare om en mer erfaren arbetare utför momenten.
Den här individuella flykten från arbetet förstår jag. Alla vill vi väl ha fritidslinjen i stället för arbetslinjen. Vi vill ju göra det vi mår bra av och jobba så lite som möjligt. Men i andra änden står vi andra och försöker hålla tillbaka. Vi som inte kan välja att fly utan att samtidigt upphöra att vara kvinnor. Vi som stämplar in utan att någonsin kunna stämpla ut.
Så dragkampen mellan den kollektiva organiseringen och det individuella undflyendet fortsätter. En dragkamp som vi misstänker hade avgjorts redan innan vi möttes. Men vad finns det då för oss som kollegor att kämpa för? Vi gömmer frågan bakom ännu ett ändlöst möte där lösningar bollas utan att någonsin landa.
Plötsligt är ändå något på väg att ändras. På anslagstavlan dyker det upp meddelanden från facket om strejk. VÄGRA VÅRDA FRISKA MÄN! Och vi börjar så smått vägra. Vi börjar ha skitigare hemma, vi slutar ta ansvar, vi ruckar på bilden av det perfekta hemmet och bilden av vem som sköter det. Vi kämpar för allas fritid och vi kämpar för att lära våra döttrar att organisering lönar sig.
Men mitt uppe i strejken dyker hon upp. Inknuffad av strejkbrytare för att underminera allt vårt arbete. Nya lappar kommer upp på anslagstavlan. Nu med reklam för Spa och billig städhjälp. Konflikten finns kvar men strejken mattas av. Det köpstarka skiktets lösningar sipprar ned och fräter sönder vår kollektiva organisering.
Jag kan inte låta bli att tänka att hade vi stått sida vid sida från början hade det inte funnits något utrymme för splittrande reformer. Men i den sociala fabriken saknas ofta arbetarsolidaritet. Så dragkampen mellan den kollektiva organiseringen och det individuella undflyendet fortsätter. En dragkamp som vi misstänker hade avgjorts redan innan vi möttes. Men aldrig ger jag upp det jag redan slitit mina händer blodiga för: Mina döttrar skall få lära sig att solidariteten kommer först och att organisering lönar sig.