Fågelungar som skriker

Krönika
Linda Lundqvist är ordförande i föreningen RUNG.

Att trixa sig fram mellan borden på en välfylld restaurang med gäster som har betalat för god mat och god service är ingen enkel match. Och innan du låter din irritation gå ut över den servitris vars intention är att göra ett gott jobb, så finns det några saker du bör tänka på.

Jag får lön. Jag får inget extra för det jag gör för dig just nu. Om du inte är en frikostig dricksare? Det är inte roligt för just mig att restaurangen är välfylld, tack för att du frågar. Min enda belöning för det är att min rygg värker mer än vanligt när du har ätit klart, att jag har betydligt mer att diska, och att mina fötter kommer att göra ondare än de brukar. När jag har slutat gå, bära och diska, så sover du, eller sitter på någon krog och pratar om livet. 

Om det är något problem med maten, så finns det ingen som helst anledning att låta det gå ut över mig. Gå ut till min kollega i köket och var oförskämd i stället. Det känns mer rättvist. Kockar har ju lite mer mandat att vara otrevliga, och är dessutom alltid beväpnade. Gå ut och skäll på min kollega i köket, som stått och svettats som en galning för att uppfylla dina minutiösa krav när vi matar dig. Hen kan i alla fall försvara sig.

Det är något med restaurangbesökares plötsliga oförmåga att föda sig själva som fascinerat mig sedan restaurangskolans första dag. Som fågelungar som skriker och vill att den halvsmälta masken deras mamma stöter upp ska ha rätt temperatur. Jag har ingenting generellt emot att mata människor. Det var faktiskt ett av mina stora nöjen. En del kunder är fantastiska, och jag överröser dem med de kolhydrater som är en servitris enda sätt att visa verklig människokärlek. Mer krutonger? Bröd? Eller kan jag få bjuda på något annat som min chef inte kan sniffa upp och anklaga mig för att ha stulit? Men min människokärlek dör lite när du vill skicka ut maten för att den är ”osalt”. Det står ju salt på bordet, din dumma fan? Salta! 

Att stå med vit struken skjorta med en nydukad matsal med putsade glas i ryggen och öppna matsalen för gäster är en speciell känsla. Lite som att se sitt omsorgsfullt smyckade sandslott mot horisonten, med en stor våg i bakgrunden som kommer att slå det i spillror. Vågen är förstås oförarglig. En kund som kräver att du ska ersätta hennes nylonstrumpbyxor du spillt cola på när du efter nio timmars jobb snubblar på väskan hon ställt på golvet, är inte det. Särskilt inte när du känner din chefs ögon i ryggen och vet att du bara har provanställning. Så skäll inte på mig. Jag ler så det gör ont i käkarna, bär mer än mina handleder egentligen klarar för att ni ska få mat så samtidigt som möjligt, och försöker på ett artigt sätt att undvika era händer som kräver att få ta på mig under tiden jag bär. 

Vid genomgången av hur körschemat ser ut för kvällen så ber min kollega mig att inte kalla dem för kunder. ”Då låter det som om vi är prostituerade”. Ja?

Följ Linda Lundqvist på Twitter: https://twitter.com/dinglarflicka