En vänster som vågar säga sitt namn

Kultur
Vladimir Safatle skriver om en del av vänstern som hela tiden lutat mer mot mitten och efter murens fall, i den ”postideologiska” andan, kunnat affirmera sina konservativa värderingar.
Foto: Lia de Paula / Agência Senado

Karl Marx hävdade att filosofins uppgift är att förändra världen. Den brasilianske filosofen Vladimir Safatle läser Marx genom Martin Heideggers preciserande: tänkandet handlar när det tänker. Den korta boken A esquerda que não teme dizer seu nome (Vänstern som vågar säga sitt namn) är både handling och tanke. En analys av vänsterns situation och förslag för framtiden. Läsaren leds på gångar som röjts av Frankfurtskolan, post-strukturalistisk psykonanalys och dekonstruktion. Varje idé är också närmast en fysisk gest som manar, som skjuter på. Cynismen lyser med sin frånvaro. Tänkandet som agerar sin handling befrias från både tomma gester och lättsinnigt undergångstänkande.

Safatle föddes i Chile för 39 år sedan, bara några månader innan hans militanta föräldrar tvingades flytta tillbaka till Brasilien efter Pinochets statskupp. Han är således ett barn av Allendes misslyckade revolution. 1991 flyttade han till Sāo Paolo och påbörjade universitetsstudier. Han läste marknadsföring för att uppfylla familjen förväntningar på att utbildningen skulle leda till en inkomst. Första filosofiexamen tog han i smyg vilket hans mor belönade med en örfil. Nu är han en högst offentlig röst i det brasilianska intellektuella landskapet samt professor i filosofi. Han medverkar i tidningar, tv och otaliga offentliga sammanhang. Safatle har utan tvekan bestämt sig för att hans tänkande bokstavligen ska agera i samhällets tjänst.
I boken delas dagens vänster i två dominanta kategorier. Den första har hela tiden lutat mer mot mitten och kunde efter murens fall, i den ”postideologiska” andan, affirmera sina konservativa värderingar. Den andra är ”vänsterns änkor” som efter 1989 resignerat och flytt in i miljöengagemang och identitetsfrågor. I vänsterns misslyckande har frågan om det ”politiska” tappat sina företrädare. Det politiska för Safatle handlar inte om vad som förhandlas fram genom konsensus. Visst behövs detta också, men det politiska är vid slutet av dagen det som inte kan förhandlas bort. En vänster som vågar säga sitt namn, vågar också säga att den inte är beredd att förhandla bort frågan om jämlikhet.

Den moderata socialismen har snabbt förhandlat bort alla radikala jämlikhetsanspråk så fort den kommit till makten, enligt Safatle, och medverkat till en situation där samhällsklyftor ofta vuxit trots ”socialister” vid makten. Den identitetspolitiska enfrågevänstern har blivit en bricka i ett cyniskt spel där sociala motsättningar förkläds till kulturella. Deras kamp för erkännande av skillnader har inte varit utan framsteg, men leder mot en farlig återvändsgränd. Safatle, som skrev sin doktorsavhandling i psykoanalys och filosofi under Alain Badiou i Paris, ifrågasätter ett enhetligt subjekt. I stället för att erkänna illusionen av identitet borde vi bygga ett samhällsrum med en kreativ obestämbarhet utan skillnader.

Safatles egalitära och universella socialism har växt upp ur samma teoretiska mylla som Slavoj Žižek. Safatles klarhet gör dock att hans kritik är mycket mer direkt. Ett virtuost intellektuellt balanserande har byts ut mot en nykter och slagkraftig metodik. Žižek riskerar att bli fast i sin egen njutning av att vara intolerant mot förment toleranta liberaler och beskylla multikulturalismen för allt mellan himmel och jord. Safatles koncept med en likgiltighet inför skillnader syftar på att skapa ett verkligen multikulturellt och kosmopolitiskt samhälle, men ett där fördelningsfrågor inte formuleras som identitetsfrågor.
Men Safatle och Zizek är överens när det gäller syndabockar och extremnationalism. Det var inte förment tolerant liberalism som skapade den uråldrige syndabocken. Safatles förslag att göra marginella gruppers sociala rättigheter universella är ett steg i en konstruktiv riktning som undviker fällan att med kulturella argument exkludera vissa grupper.
Tiden kommer att utvisa om Safatles kristallklara vänsterteori, som är ännu ett möte mellan Marx och psykoanalys, kommer få ett fotfäste utanför Brasilien. Det finns något befriande i hans beslut att inte bemöta cynism med ironi utan med gravallvar. I boken påminner han oss om vad finanskapitalismens omslagspojke Warren Buffett sade: ”Visst existerar det en klasskamp. Men det är min klass som kämpar och vi vinner”. Safatle håller med Buffett. Det är tyvärr inget skämt.