Signerat

Gymnastikdirektören

Foto: SCANPIX

Han såg belåten ut, och berättade förnöjt hur han nu äntligen lärt sig alla namnen på eleverna i klassen: varpå han i tur och ordning tydligt artikulerade namnen på samtliga killar i min gamla klass i årskurs 3 på gymnasiet. Tidigare hade gruppen uteslutande bestått av killar från sammanlagt tre olika klasser. Uppenbarligen var han […]

Han såg belåten ut, och berättade förnöjt hur han nu äntligen lärt sig alla namnen på eleverna i klassen: varpå han i tur och ordning tydligt artikulerade namnen på samtliga killar i min gamla klass i årskurs 3 på gymnasiet. Tidigare hade gruppen uteslutande bestått av killar från sammanlagt tre olika klasser. Uppenbarligen var han alltså en stark motståndare av så kallad samgymnastik: eftersom han medvetet inte nämnde namnen på en enda tjej i den nybildade gruppen. Det hela kändes då mest egendomligt och förvirrande. Till och med lite komiskt och något som vi killar småskrattade åt under det efterföljande snacket i duschen.

Jag var ju själv kille och följaktligen hade han också nämnt mitt namn. Bortsett från att jag tilltalades med mitt efternamn i stället för med mitt förnamn. Men det var ingen särskilt konstigt med det. Han tilltalade flera av sina elever med just efternamnet. Jag hade heller inte haft något särskilt emot uppdelningen mellan killar och tjejer i de tidigare årskurserna. Det hade ju varit likadant på högstadiet. Jag var dessutom mycket intresserad av idrott och hade spelad både fotboll och bandy sedan jag var sju år och därefter provat på både tennis, handboll och volleyboll. Och även på fritiden var det ju naturligt att killarna spelade för sig och tjejerna för sig i olika lag. Så då tyckte jag nog inte att det var så märkligt att gymnastikdirektören – som han bestämt ville bli kallad för – var en så stark motståndare av så kallad samgymnastik.

När jag tänker tillbaka på min gymnastikundervisning i gymnasiet slås jag av hur fruktansvärt ålderdomlig den måste låta för en yngre läsare. Men det var inte mer än 15 år sedan. I dag skulle den ha varit fullkomligt otänkbar. Det var heller inget särskilt konstigt med skolan. Det var en helt vanlig kommunal skola i en liten stad i Västsverige i mitten av 1990-talet.

I början av årskurs 1 hade varje lektion inletts med uppställning på två raka led och efterföljande inspektion vilken gick ut på att gymnastikdirektören kontrollerade att vi stoppat in t-shirten ordentligt i våra antingen korta eller långa gymnastikbyxor, beroende på om vi skulle vara utomhus eller inomhus, samt att vi inte hade halssmycken på oss. Därefter var det dags för sit ups, höga hopp och så kallade armböjningar.

Mellan övningar delgav han oss sina visdomsord. Det kunde till exempel handla om att man skulle vara på rätt plats, vid rätt tid med rätt utrustning. Han brukade också återupprepa frasen att vi skulle förstå vad han menade, när vi blev äldre.

Gymnastikundervisning i årskurs 1 och 2 på gymnasiet hade fortlöpt relativt smärtfritt. Gymnastikdirektören höll bland annat ett långt anförande i skolans aula där han berättade om sin tid som FN-soldat på Golanhöjderna. Jag har för mig att det var i samband med luciafirandet i årskurs 1. Jag har också för mig att det var då som han bad oss lämna in en handskriven papperslapp med namn och våra betyg i idrott från högstadiet. Men givetvis var det frivilligt och han kunde inte tvinga någon som inte ville.

Under anförandet avfärdade han också det elaka ryktet, som han sade sig känna till hade florerat på skolan, i alla fall några år tidigare, som gick ut på att han skulle ha varit en av huvudpersonerna i en känd deckarförfattares ungdomsskildring. Men däremot var det faktiskt sant att han gått på en privatskola i sin ungdom. Han underströk också att han ville tituleras just Gymnastikdirektör, vilket också stod angivet på hans kontorsdörr och i telefonkatalogen.

Efterhand dök det dock upp allt fler vikarier och praktikanter på gymnastiklektionerna. Det kunde handla om allt från enstaka tillfällen till flera veckor. Det handlade alltid om yngre idrottsmän som var väldigt duktiga i till exempel fotboll eller bandy och som var aktiva i någon av stadens idrottsklubbar. Så för mig var det egentligen inget större problem. Tvärtom, trivdes jag bra med två idrottspass i veckan, vilka huvudsakligen bestod av bollsporter. Orsaken, eller kanske snarare motivet, till att Gymnastikdirektören var borta så ofta fick vi också förklarat för oss. Det handlade om att han var upptagen med olika politiska uppdrag. Han satt bland annat med i polisstyrelsen och var aktiv ledamot av stadens kommunfullmäktige.

 En händelse, som särskilt etsat sig fast i mitt minne, var då jag aningen förfriskad förirrat mig ut på Folkets parks parkeringsplats i samband med ett studentdisco. I den lilla staden anordnades det nämligen en stor raggarträff samma höstnatt. Karavaner av raggarbilar cirkulerade runt på stadens gator, vilka titt som tätt stannade till och parkerade på den där parkerningen jag då befann mig på. Jag minns att det var både spännande och lite obehagligt – på en och samma gång. Jag var ju inte så gammal och tillhörde ett helt annat sammanhang 

Det var då jag plötsligt såg Gymnastikdirektörens ansikte svepa förbi i baksätet på en polisbil. Uppenbarligen var också han intresserad av vad som försiggick på den där parkeringsplatsen. Men med ett helt annat syfte än jag. Som tur var tror jag inte att han såg mig – och jag minns att jag strax därefter skyndade mig in på det där discot igen. I ögonvrån såg jag hur han iklädd ett par gröna militärbyxor och marinblå tröja med kronans emblem spänstigt hoppade ur bilen och inledde en konversation med sina kollegor.

Nästa starka minne jag har av honom var vid höstterminens betygsamtal. Strategin bestod i att han radade upp samtliga elever utifrån normalfördelningskurvan vid ribbstolarna. 1:or längst till vänster och 5:orna till höger. Själv hamnade jag bland 4:orna och kände mig inte särskilt besviken eller misskrediterad för det. Jag var ju medveten om att jag inte var särskilt duktig i vare sig friidrott eller redskapsgymnastik. Inte heller var jag ju med i skolans idrottskommitté, elevråd eller hade förekommit på den lokala tidningens sportsidor – vilket var det närmast självklara kriteriet för att få en 5:a. Dessutom fanns det ju inte mer än två eller max tre 5:or i varje klass.

Min kamrat som däremot var väldigt duktig i friidrott, fick dock svaret att han var asocial, på frågan om varför han bara fått en 3:a. Att den där killen som haft på sig en
t-shirt med texten: ”JAS – vår tids Vasa” fick en 1:a var väl därför egentligen föga förvånande. Det hela hade nämligen ägt rum på en idrottslektion där gymnastikdirektören var närvarande för att instruera oss i ringar och plinthopp, varpå han upptäckt den enligt honom synnerligen provocerande klädseln och fly förbannad omedelbart kört ut honom i omklädningsrummet.

Eftersom också jag själv kom att vikariera på min gamla skola efter gymnasiet har jag senare sprungit på honom ett flertal gånger. Det handlade dock inte om idrott utan helt andra ämnen. Det händer till och med fortfarande att jag kan se honom ibland när jag är hemma i min gamla hemstad. Och jag tänker fortfarande ibland på vad det var han egentligen menade.

 

Niclas Mossberg är utbildad lärare och har läst journaliståret på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Under många år har han varit redaktiosmedlem i Tidskriften Avsikter som pub­licerar texter om konsten att skriva samtidigt som den ger plats för arbetarlitteratur.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp