Stjäl debatten från rasisterna

Kultur
Tystar Zlatan SD med sitt artisteri?
Foto: Sergei Grits / SCANPIX

Om Guldbaggejuryn vore mer cynisk skulle Kent Ekeroth vara självskriven vinnare av priset för årets dokumentärfilm. Sällan har en film med så små medel berättat så mycket om något fenomen. Problemet? Den får inga större konsekvenser. De som redan misstänkte att Sverigedemokraterna är fullt av våldsamma, rasistiska vettvillingar har fått ytterligare ett bevis. De som anser att SD är förföljda av media har fått ännu mer vatten på sin kvarn. 

Filmen har givetvis inneburit att SD får kritik för att vara ett rasistiskt parti. Med all rätt. Jag kan dock tycka att det faktum att de över huvud taget behövde införa nolltolerans mot rasism borde sagt allt någon någonsin behöver veta om hur det är ställt på den punkten. 

Det tråkiga är att kritiken alltför ofta kryddas med ett annat inslag. Klassföraktet. Den välmående medelklassens självbelåtna förakt för de längre ned på samhällsstegen. Enligt den positiva varianten av detta klassförakt tystade Zlatan SD genom en magisk insats i en träningsmatch i fotboll. Zlatan. Inte någon som städade kontoret under natten, som serverade lunch eller körde bussen i morgontrafiken, utan en världsstjärna och mångmiljonär. Enligt den negativa varianten är SD-väljarna ”white trash”. Obildade, tribaltatuerade lantisar med dålig smak. 

Men vilka är de då egentligen, SD-väljarna? Enligt flera väljarundersökningar är en stor andel just lågutbildade unga män, bosatta på landsbygden. SD har också en större andel arbetare än de flesta partier och lika stor andel LO-medlemmar som Socialdemokraterna. Fler arbetslösa och personer som ingår i arbetsmarknadsåtgärder än något annat parti.  

SD-väljarna läser inte morgontidningar eller röstar i samma utsträckning som andra parters sympatisörer. De är skeptiska mot media och mot det politiska etablissemanget. Så pass skeptiska att det inte spelar någon som helst roll vad media eller andra politiker skriver och säger, vilket också är det främsta skälet till att filmen får högst begränsad påverkan på dem som kan tänka sig rösta på partiet. Tvärtom stärker kritiken bara deras upplevda utanförskap. Efter filmen har SD också enligt flera undersökningar fått fler sympatisörer. 

Jag har inga siffror på detta, men SD har garanterat också en väldigt mycket större andel rasister än andra partier. Att alla, det vill säga nästa var tionde svensk, är rasist tror jag däremot inte. Det skulle göra mig både mycket ledsen och mycket förvånad. Men låt oss för resonemangets skull utgå från att så faktiskt är fallet. 

Det är inte bara så att de i sådana fall har fel. Deras röst på SD är dessutom kontraproduktiv. Underklassen har inget som helst att vinna på varken fascistisk eller borgerlig politik. Detta måste vi förklara och det går alldeles utmärkt att göra detta utan klassförakt. 

Förklara att fattigdom, nedskärningar, försämringar av vård, skola, omsorg och dramatiskt ökade klassklyftor inte är invandringens eller ännu mindre enskilda invandrares fel. Att medan fascistiska SD-politiker hetsar mot invandrare sitter någon annan och räknar pengar. SD är bara positivhalaren som drar uppmärksamheten från ficktjuvarna.

Detta är garanterat ett effektivare metod än att leta ytterligare bevis för att rasistiska och sexistiska stollar är rasistiska och sexistiska stollar. 

Det handlar inte om att ”ta debatten om invandring”. Tvärtom. Det handlar om att byta samtalsämne och om att avkoda lögner. Ekonomisk ojämlikhet och sociala orättvisor är klassfrågor. Punkt. 

Det mest oroande med den här historien är givetvis att nästan var tionde svensk kan tänka sig att rösta på ett fascistiskt parti. Men det är också oroande att så många arbetare, arbetslösa, lågutbildade, låginkomsttagare och landsbygdsbor tycker att arbetarrörelsens partier är så dåliga alternativ att de hellre röstar på ett fascistiskt parti. Kan vi inte försöka ändra på det?