Kultur

Dagen då vi fick ansiktsmasker på jobbet

Illustration: Jens Reuterberg

När vi gick in i containrarna för att tömma dem, möttes vi ofta av en vägg av damm. 200-500 kartonger gnuggar mot varandra under den långa resan från Rumänien, Kina eller Pakistan, där allt tillverkas. Stora dammoln och små läskiga partiklar. Man hostar, spottar, nyser och snyter sig svart. Ögonen rinner. Vi var flera som […]

När vi gick in i containrarna för att tömma dem, möttes vi ofta av en vägg av damm. 200-500 kartonger gnuggar mot varandra under den långa resan från Rumänien, Kina eller Pakistan, där allt tillverkas. Stora dammoln och små läskiga partiklar. Man hostar, spottar, nyser och snyter sig svart. Ögonen rinner. Vi var flera som blivit sjuka.

När jag började lossa sa ingen något. Eller jo alla spottade, svor, fräste och klagade, men ingen tänkte längre. Jag började agitera för andningsskydd, först som ren reflex, sen som strategi. Varje gång vi fick en dammig container tog jag upp det, vi lever inte för arbeta utan arbetar för att överleva. Man ska inte behöva bli sjuk eller dö snabbare på grund av jobbet. Precis lika självklart som stålhättor och arbetshandskar borde vi ju ha nån sorts masker. Och arbetsköparen ska stå för det! En del höll med halvhjärtat, någon hade haft det på annat håll, de flesta ryckte på axlarna. Ett par sa ”Äh du vänjer dig!” (som om det vore problemet…) Såg iallafall till att snacka om det lite varje gång, för att det skulle finnas i folks huvud.

Jag var timanställd på ett bemanningsföretag med en sadistisk firmakultur, där arbetaren är den som ska be om ursäkt och bli utskälld. Alla var arga och besvikna. Få vågar förvänta sig något av sin arbetsplats. Våra egna teamledare har ingen makt, vågar inte föreslå förändringar i arbetsorganisationen, utan följer bara kundföretagets order. Utrymme att påverka noll. Kritik tystas med förflyttning. Men vi var redan längst ner i skiten.

I april bröt jag tystnaden. Nervös som fan föreslog jag det för Örjan, teamledaren på terminalen. Det skulle inte låta som en fråga utan som självklart, ”Vi behöver det, vi måste ha det, kan du fixa det, okej?” Örjan som själv brukar lossa tyckte det var en bra idé. Han skulle kolla med kontoret. Jag gick tillbaka till containern, förvånad över att det gått så lätt. Överdrev lite, sa att Örjan hade lovat fixa det. De andra nickade, typ jaha det låter väl bra. Vi får se.

Ingenting hände såklart. En vecka senare sa jag till igen. Uppdaterade arbetskamraterna. De trodde förmodligen, liksom jag själv började känna, att det skulle fortsätta så.

En konsultchef, Robban, brukar komma och jobba på golvet då och då, säger att det är ”skönt att röra på sig”. Till honom sa jag samma sak, vi behöver det, fixa det! Han lovade också kolla upp det. Vad var det att kolla upp? Affären finns i stan, är väl bara att åka och köpa.

Efter tre veckor började allt kännas hopplöst. Under tiden hade jag hunnit bli kompis med skyddsombudet, en bra kille som jobbar på Ostkustterminalen (där de dock inte har nån lossning). Helst hade jag sluppit blanda in någon utifrån, men började bli desperat. Kunde jag inte sova en hel natt,  hosta mig vaken. Så jag skrev till honom på Facebook, bad om hjälp. Fick snabbt svar att han sagt till vd:n. Att det var beställt.

När jag kom tillbaks till Händelö 1 var jag spänd. Alex som jag brukade lossa med hade inte hört nåt. Men Örjan kom körde förbi och sa att skydden hade kommit. ”Guld! Var finns de?” Han sa han skulle hämta. Jag berättade för Alex och den tredje kollegan (som också råkar heta Alex) att nu fanns det ansiktsmasker. Efter en halvtimme kom Örjan igen, och räckte mig en vit plastförpackning. Jag märkte att han var på väg mot trucken och sa ”Nänänä, vänta nu dom ska också ha” och pekade på Alex och Alex, som nu kommit ut och stod utanför containern, och faktiskt såg förväntansfulla ut. ”Jaha ja. Jag fick bara med mig en…”

En enda ansiktsmask, för hela terminalen? Vi skrattade nervöst, det var omöjligt att fatta vad vi just hört. Han måste själv hört hur det lät, eller sett det skrivet i våra ansikten, för han la till ”Men jag ska ner till kontoret senare idag, ska se om jag kan få med fler.   

Vi gick tillbaks in i containern. Jag ledsen och förbannad, slog i väggen, satte mig på en låda, skakade på huvudet. Svor okontrollerat. Det kändes som om de gjorde så bara för att förnedra, peka ut mig. Killen som behöver munskydd. Det var ju inte det jag kämpat för, att jag ensam skulle slippa dra ner skit i lungorna!

Antagligen hade ingen tänkt så långt. Det bara blev så ändå.

Snarare: vi har dem på kontoret, så får de som vill hämta ut. För de vet att ju krångligare det är att hämta ut, desto färre skydd går åt. Ingen vill ju gå i närheten av idioterna på kontoret. Till och med när de köpt in skydden ska de snåla, på bekostnad och vår hälsa. Så jävla lite är vi värda.

Men nu var de andra med mig. De upprepade allt jag tjatat om, att det borde vara lika självklart som handskar och hättor, vår hälsa borde vara ledningens ansvar. Hur ruttet det var att bara komma med ett, klappade mig på axeln. ”Bry dig inte om dom.” Nu när det fanns ville de också ha. Så jag sket i vad folk skulle tänka och satte på skyddet. Hade på mig masken hela dagen. Mådde naturligtvis mycket bättre. Det var åtminstone kvalité, samma sort som används vid asbestsanering. Berättade hela historien för alla som ville höra, hur länge jag tjatat, att ledningen ansåg att det räckte med ett för hela ettan. 

Fick bara positiva kommentarer, en del skämt om japaner och fågelinfluensa, men alla höll med om att det borde vara självskrivet och hur sjukt det var. Särskilt några gubbar var impade, mest för jag lyckats få bemanningsföretaget att spendera lite pengar på oss.  Besvikelse vändes till segerkänsla. Hela dagen gick jag och sa ”Det finns åt alla, bara fråga Örjan, så hämtar han.” Det var min stoltaste dag.

Vet inte om jag gjorde allt rätt. Vi agerade knappast som kollektiv. Men någonstans måste man ju börja. Det var min första arbetsplatsaktion som givit så konkret resultat, något helt annat än att bara påpeka problem, märkte jag. Nu hade jag bevis i handen – kamp lönar sig. Det betydde något för mig.

Jag såg hela tiden till att agitera, informera, berätta vad jag gjorde, hur jag tänkte, varför. Ingen på arbetsplatsen fick tro att vi fått dem i present. Folk vet. Och om jag, en liten timmis, kunde göra detta. Varför skulle inte tillsvidare kunna kräva något?
 

Jesper Lundby är 25 år gammal, med i föreningen Arbetarskrivare och fackligt aktiv. Han jobbar numera inom vården.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hej där 👋

Läs Arbetarens senaste Månadsmagasin gratis på webben! Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet kommer tre gånger i veckan: onsdag, fredag med veckans rubriker och långläsning på söndagar.