Kultur

Jimmy Cliff – Mr Jamaica

– Jag kan belysa problemen och hoppas att tillräckligt många lyssnar. För till slut blir även politikerna tvungna att lyssna, säger Jimmy Cliff. Foto: Martial Trezzini / SCANPIX

Redan innan The Beatles släppt sin första singel var Jimmy Cliff en stjärna hemma på Jamaica. Som en av öns första superstjärnor kom han att forma en hel generation med sin musik. Ett decennium senare, 1972, blev han stilikonen Ivan i kultfilmen The Harder they Come. I samband med Jamaicas femtioårs­firande möter Arbetarens Johan Apel Röstlund ­honom i en loge bakom Gröna Lunds stora scen.

Mycket har naturligtvis förändrats sedan han slog igenom 1962. Då var Jimmy Cliff 14 år, hade just släppt hitsingeln Miss Jamaica på demonproducenten Leslie Kongs nystartade skivbolag Beverleys och spåddes en lysande framtid. I dag är han 64, etablerad sångare och skådespelare och har just spelat inför storpublik i ett soligt Stockholm. 

– Den sommaren, när Jamaica blev självständigt, kändes optimismen i luften. Jag kommer ihåg det så väl. Hur vi skapade en helt ny musik, ska. Det var upptempo och framtidstro men det dröjde inte många år…

Jimmy Cliff torkar svetten från pannan och lutar sig tillbaka. Han ser plötsligt allvarlig ut, mitt bland alla minnen.

– Vi började fundera mer runt det här med självständighet. Om vad det egentligen innebar och om det egentligen blivit någon större skillnad. Folk var fortfarande fattiga och det var eländigt på många håll. Det var då tempot i musiken drogs ner och texterna förändrades.

Om du jämför. Hur tycker du att dagens jamaicanska musik står sig i förhållande till tidigare?

– Du vet, det finns både likheter och samtidigt enorma skillnader. Vi har fortfarande en scen för artister som sysslar med klassisk roots and culture. Men det är ju framför allt dancehall som dominerar i dag och jag antar att det finns plats för båda.

Du låter, om jag ska vara ärlig, inte helt nöjd.

– Dancehall i dag handlar mest om tjejer, snabba bilar och blingbling, men jag tror att det speglar samhället och hur folk mår. En slags längtan efter något.

Det går att ana, trots sex lyckade decennier som artist, en viss bitterhet i rösten över utvecklingen på Jamaica. Sam­tidigt kan jag inte låta bli att tänka på det där att när fan blir gammal så blir han religiös. Den bild som Jimmy Cliff förmedlade via filmduken i dundersuccén The Harder They Come är gangsterromantik på absoluta toppnivå. Skräddarsydda kostymer, laddade pistoler och öppna sportbilar. 

– Det var mycket strul med inspelningarna. Vi fick bryta hela tiden, Kingstons kåkstäder är farliga du vet, men så här efteråt. Jag är jättestolt över den rollen och filmen blev ju verkligen en klassiker.

Perry Henzells film från 1972 handlar om den korrupta skivbranschen på ön och om Ivan, spelad av Jimmy Cliff, som försöker ta sig fram bland de stora bolagen.

– Jag kände ju igen mycket av det där från min egen uppväxt i Kingston. Det var svårt att få betalt för sin musik på den tiden. Så jag skulle nog säga att det finns väldigt många likheter mellan Ivan och det liv jag levde. 

Du har varit med hela vägen sedan tidigt sextiotal. Upplevt alla stilar inom reggaen. Hur ser ditt liv ut i dag?

– Jag bor fortfarande kvar på Jamaica, och jag sätter upp nya mål hela tiden. När jag började sjunga var ett av målen att erövra världen, till viss del har jag väl lyckats med det, jag menar. Jag är en stor stadiumartist i dag, och det vill jag fortsätta att vara. Musiken måste ut, och jag hoppas fortfarande kunna skriva några hits. Du såg publiken i dag, de gillade även mina nya låtar…

Även om mycket har förändrats rent musikaliskt, verkar situationen för människorna på Jamaica fortfarande vara rätt eländig.

– Jaja, så är det. Du läste ju om upploppen för två år ­sedan. Våldet på ön är jättetragiskt, men det är ett politiskt våld. Om man tittar sig omkring finns det två saker som orsakar våld i världen. Det ena är fattigdom och det andra överflöd. Mat och välstånd finns så det skulle räcka åt alla, men det giriga roffar åt sig. Politikerna måste börja där, med att fördela.

Är det något du som musiker kan påverka?

– Absolut, musik har alltid handlat om att påverka. Jag kan belysa problemen och hoppas att tillräckligt många lyssnar. För till slut blir även politikerna tvungna att lyssna, och då går det att förändra saker. Det gäller bara för oss artister att utnyttja det på bästa sätt, och jag försöker.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga