Film

Mellan hammaren  och euron

Inför det nya årtusendet började rumänsk film bokstavligen om från noll. År 2000 gick inte en enda inhemsk långfilm upp på landets biografer. Mindre än ett decennium senare hade den rumänska ”nya vågen” blivit ett begrepp i filmvärlden. Arbetaren gör nedslag bland tolv år av filmer som med brutal realism och knivskarp satir punkterat både stalinismens och kapitalismens myter.

Den som gick omkring och kikade på graffiti i Bukarest våren 2010 kunde lägga märke till en återkommande röd krumelur som på avstånd såg ut som hammaren och skäran. Tittade man närmare såg man att det som omfamnade hammaren i själva verket var ett eurotecken. Denna mixade symbol sprejmålad på stadens väggar var en del i en pr-kampanj för Alexand­ru Solomons satiriska dokumentärfilm Kapitalism: Our Improved Formula. Filmen granskar Rumäniens oligarker, män i övre medel­åldern som profiterat på utförsäljningen av statens tillgångar genom att dra nytta av de positioner de hade redan under stalinistdiktaturen. 20 år efter hans summariska avrättning i december 1989 låter Solomon den gamle diktatorn Nicolae Ceaușescu komma tillbaka från de döda för att se vad som blivit av hans land. Han chockas först av huvudstadens kommersiella fasad, med gigantiska reklamskyltar och shoppingtempel på rad, men kan så småningom glädjas åt upptäckten att partiets gamla nätverk fortfarande tycks vara nyckeln till framgång.

Hammaren och euron intimt omslingrade – det nya och det gamla, öst och väst, stalinism och kapitalism – precis som i Andrei Ujicas tre timmar långa The Autobiography of Nicolae Ceaușescu (2010), helt sammansatt av officiella reportage från statstelevisionen och familjen Ceaușescus egna semesterfilmer, därav titelns ”självbiografi”. Här ser vi mannen som ledde Östblockets hårdaste regim välkomnas i Washington och London, hyllad för sin självständiga hållning mot Sovjetunionen. På hemmaplan överser han gigantiska skrytbyggen inspirerade av en resa till Nordkoreas modellhuvudstad, Pyongyang, medan befolkningen drivs ned i misär för att landets utlandsskuld ska betalas av. Palatsbyggen och nedskärningar – dåtid som ibland låter som nutid.
Dessa båda uppmärksammade dokumentärer är annars undantag. Genren har fört en tynande tillvaro eftersom den så starkt associerats med den gamla regimens propaganda, något som nyligen parodierades i Gabriel Achims komedi Adalbert’s Dream (2011) där en inspelning av en förmanande dokumentär om en arbetsplatsolycka resulterar i att man lyckas upprepa olyckan. Filmen lär bygga på en verklig händelse från slutet av 1980-talet.

Hammaren och euron fungerar annars utmärkt också som symbol för den rumänska nya vågen som helhet. För den nya generationen filmskapare, sextiotalister och sjuttiotalister, har konsekvent riktat blicken mot diktaturens sista år på åttiotalet och mot den ännu pågående ”övergångsperiod” som aldrig tycks gå över. Det handlar på många sätt om en generations försök att förstå sin egen dramatiska samtid.
Det började, säger de ofta själva, med en socialrealistisk road-movie från 2001, Stuff and Dough, regisserad av Cristi Puiu efter manus av Puiu och Razvan Radulescu. 1990-talet hade i mycket varit ett förlorat decennium för rumänsk film, med brist på pengar och samtidigt ett överdrivet experimenterande när filmskapare ville göra allt de inte tidigare fått för censuren, helst på en gång. Den nya realismen var en reaktion mot nittiotalets utsvävningar men också en anpassning till ekonomiska villkor. Stuff and Dough handlar om en ung man som bor hos sina föräldrar och drar sig fram genom att sälja läsk och snacks från lägenheten till grannarna i kvarteret. Han hamnar i klorna på den lokala maffian när han vill skrapa ihop startkapital till en egen kiosk.

Temat med unga människor som genom ekonomisk sårbarhet dras in i organiserad brottslighet – i dess sjaskigaste, vardagligaste form – återkommer ofta i den nya vågens filmer, alltifrån Radu Munteans Furia (2002) till Catalin Mitulescus Loverboy (2011). I den senare kombineras det med ett annat vanligt tema, effekterna av ekonomiskt påtvingad massemigration. Det talas i Rumänien om en generation av ”jordgubbsbarn” – barn kvarlämnade i hemlandet när föräldrarna gett sig av utomlands för att arbeta, exempelvis plocka jordgubbar i Italien eller Spanien.
Rumänsk films nye omslagspojke heter George Pistereanu. Född 1989, samma år som diktaturen föll, har han fått ge ”jordgubbsbarnen” ett ansikte. I både Loverboy och delvis svenskproducerade Vill jag vissla så visslar jag (2010, regisserad av Florin Şerban som också skrivit manus tillsammans med just Mitulescu) spelar han unga män som tidigt övergivits av mammor som arbetar i Italien och pappor som bara försvunnit. Silviu i Vill jag vissla så visslar jag är en känslig, kärlekstörstande hetsporre som desperat försöker hålla fast i den lilla familj han har kvar, i form av sin lillebror, trots att han själv sitter i ungdomsfängelse. Luca i Loverboy är en empatistörd fattigmansgigolo som förför flickor för att sälja dem till prostitution. Två sidor av samma mynt; emotionellt skadade, otrygga pojkar som aldrig fått sina kärleksbehov tillfredsställda som barn.

Om Stuff and Dough var vändpunkten för unga rumänska filmskapare så dröjde det till mitten av decenniet innan framför allt två filmer gjorde att omvärlden fick upp ögonen för att något var på gång. Herr Lazarescus död (2005) är också den en sorts road-movie signerad Puiu och Radulescu, en två och en halv timme lång resa med den döende 63-årige änklingen Dante Lazarescu från sjukhus till sjukhus i det post-stalinistiska Bukarest. Resan blir till Dantes eget inferno, helvetet på jorden, i form av ett förfallet sjukvårdssystem toppat av en omänsklig byråkrati. Den trötta likgiltig­heten i filmens värld förstärks av att det hela skildras med en fullständigt avdramatiserad minimalism. Kontrasten mellan det dramatiska som faktiskt sker – en människa som dör utan att få vård – och den brist på dramatik med vilket det visas känns absurd, men påminner oss till sist om att det i så fall är världen, inte filmen, som är absurd.
Radulescu skrev manus också till 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007), tillsammans med regissören Cristian Mungiu. Berättelsen om en illegal abort under stalinismens sista år är likblek inte bara i metaforisk mening, ett kallt grönblekt skimmer vilar över filmen. Det ligger en talande ironi i hur Ceaușescus benhårda abortförbud, som ledde till de ökända, överfulla barnhemmen, nu ersatts med liberalare lagstiftning i Rumänien, medan utvecklingen tycks gå i motsatt riktning på så många andra håll, från Polen till USA.

Herr Lazarescus död och 432 beskriver två misslyckade system som ibland har mer gemensamt än man först kan tro. Flera opinionsundersökningar visar att många, kanske rentav en majoritet, av dagens rumäner tyckte eller tror (beroende på ålder) att livet var lättare under stalinismen, med dess grundtrygghet trots brister och förtryck. Men det rör sig knappast om någon egentlig längtan tillbaka för de flesta, snarare om ett sätt att uttrycka besvikelse över den nyliberala era som, liksom stalinismen, lovade så mycket och höll så lite.
Det finns, av förståeliga skäl, ingen glättigt nostalgisk motsvarighet till exempelvis tyska Goodbye, Lenin inom rumänsk film (även om det finns enskilda scener som pekar på en förlorad sammanhållning). I stället löser den rumänska nya vågen, medvetet och omedvetet, upp de enkla motsatsbilderna. Den kommenderade festyran när dignitärer ska besöka byn i en av de burleska berättelserna i antologifilmen Skrönor från de gyllene åren (2009) eller när partiets årsdag ska firas i nämnda Adalbert’s Dream har sin motsvarighet i det glada uppträdande i förnedrande situationer som påtvingas en ung flicka under en reklamfilminspelning i Radu Judes The Happiest Girl in the World (2009) eller en ung man som jobbar som levande reklamskylt i Cristian Mungius Occident (2002).

Den rumänska filmen sätter fingret på en kluvenhet som går att känna igen sig i långt bortom landets gränser, en kluvenhet som kommer av det grepp gamla ideologiska föreställningar ännu håller oss i långt efter att vi egentligen slutat tro på dem. Bobby Paunescos Francesca (2009), en av nya ­vågens mest underskattade filmer, handlar om förskolläraren Francesca som filmen igenom förbereder sig för att ge sig av till Italien. Hennes pojkvän är ännu en av dessa unga män som blivit skyldig fel människor pengar i jakten på ­finansiering till någon mer eller mindre hopplös, mer eller mindre legal, affärsidé. Ovanför sängen i hans rum hänger två affischer, Rocky och Che, två romantiserade underdogs, ikoner från kalla krigets dagar. För att hjälpa pojkvännen, betala förmedlaren av svartjobb i Italien och biljetten vänder sig Francesca till en nyrik affärsman i bekantskapskretsen som lånar henne en slant efter en förnedrande scen med inslag av sexuell kränkning. Hon kommer dock undan med 5 procents ränta.

Men trots allt Francesca går igenom är det uppenbart att hon egentligen inte vill åka. Hennes ­familj har få illusioner om livet i Italien. Faktum är att filmens kommentarer om italienska höger­politikers rasism gick så långt att en censurkampanj lanserades inför visningen vid Venedigs filmfestival. Och när det gäller EU i sin helhet menar Francescas styvfarfar att det enda skälet att Rumänien släpptes in var ”så de kunde förslava oss och knulla våra kvinnor”. Regissören och manusförfattaren Paunesco uttalade sig om den motsägelsefulla synen på Italien som blivit ”det förlovade landet för många rumäner” samtidigt som det också finns en mycket negativ bild av det.
Men, som denna och många andra nya vågen-filmer tydligt visar, handlar de grundläggande konflikterna inte så mycket om nationalitet som om klass, vare sig de ­underordnade samhällsklasserna konfronteras med stalinistiska byrå­krater eller nyrika affärsmän, legala eller illegala. Själva begreppet ”klass” är närmast tabu i Rumänien, med dess koppling till förljugen stalinistisk retorik, men det hindrar inte den rumänska filmen från att ha mycket att säga i ämnet.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984