I Kampen om facket talar Björn Horgby om ”välfärdsberättelsen” som beteckning på det socialdemokratiska framstegsprojektet från 1930-talet och framåt. Staten gav välfärd åt medborgarna genom att omfördela en del av tillväxten – Socialdemokraterna kunde inta rollen som de goda gåvornas givare. Som i varje elegant berättelse bar framgången också fröet till undergången, skriver Göran Salmonsson.
Nu för tiden tycks socialdemokraterna klara sig bäst när de håller tyst. Hur har det blivit så? Har de inget att säga? Eller finns det ingen kvar som vill lyssna? Något måste under alla omständigheter ha hänt, för det fanns en tid när den socialdemokratiska berättelsen om Sveriges historia och framtid dominerande den politiska debatten. Det var en berättelse som började med Per Albin Hanssons ”folkhemstal” 1928 och slutade med finansminister Kjell-Olof Feldts dikt om löntagarfonderna 1983: ”Löntagarfonder är ett djävla skit / Men nu har vi baxat dem ända hit”.
Hanssons ”folkhemstal” (som egentligen mest använde uttrycket ”medborgarhem”) innehöll förvisso en vision om hur samhället borde ordnas, men det var i lika hög grad ett debattinlägg i de fraktionsstrider som rådde inom SAP (Socialdemokratiska arbetarepartiet) under 1920-talet. En av stridsfrågorna var om man skulle vara ett kamporienterat klassparti eller ett samförståndsorienterat folkparti. Hansson stod för den senare linjen och han ville omstöpa partiets organisation till en disciplinerad och handlingskraftig apparat som kunde realisera det politiska programmet. För att lyckas med detta behövdes den fackliga rörelsens lojala stöd. Delar av LO och fackförbunden var dock motsträviga. Även där pågick en politisk dragkamp, men det fanns också strömningar som ville hålla de fackliga organisationerna fria från politiska lojaliteter. Inom SAP vann Hanssonsidan och inom kort började trycket på LO att rensa bort kommunister och andra opålitliga från förtroendeposter. Valet 1932, som förde socialdemokratin till regeringsmakten, lyfts ofta fram som början på en ny epok – men lika viktig var nog den omvandling av SAP till ett effektivt maktparti som skett åren innan valet, och den socialdemokratisering av fackföreningsrörelsen som började drivas på direkt efter valet.
Från slutet av 1910-talet till början av 1930-talet präglades den svenska arbetsmarknaden av en mycket hög konfliktnivå. Striderna tärde hårt på både organisationernas och medlemmarnas ekonomi. På flera håll fanns en önskan att få ett större lugn på arbetsmarknaden. Den så kallade arbetsfredsfrågan hade varit aktuell under en stor del av 1920-talet. Arbetarrörelsen var kluven i frågan. Så länge initiativen till lagstiftning kom från borgerligt håll sågs de som ett hot att motarbeta, men LO var ganska snabba att acceptera 1928 års lagar om kollektivavtal och arbetsdomstol som faktum att leva med. Man avvisade inte heller inviter till arbetsfredsdiskussioner med arbetsköparsidan. Skotten i Ådalen 1931 stökade till situationen och det blev svårt för LO-ledningen att stå emot kraven på att avbryta arbetsfredssamtalen. Socialdemokraternas regeringstillträde ändrade på nytt situationen. För att kunna leverera sociala reformer behövde SAP fred på arbetsmarknaden. Ur LO:s synvinkel fanns det nu något att få i utbyte mot att leverera arbetsfred. Men för att kunna erbjuda arbetsfred behövde man få ett starkare grepp om fackföreningsrörelsen. Vägarna mot centralism hade öppnats långt tidigare men det var nu man på allvar började vandra på dem, eftersom man behövde få bångstyrig militans under kontroll.
Åren runt 1932 är onekligen på flera sätt ett formativt moment i modern svensk historia, men det är också startpunkten för ”välfärdsberättelsen”, som Björn Horgby kallar den i sin nya bok Kampen om facket. Välfärdsberättelsen handlade om hur SAP och fackföreningsrörelsen skapade och fördelade välfärd. Berättelsen hade emellertid en tredje part, som var lite svår att tala om, eftersom det å ena sidan var en motpart, men å andra sidan en part vars ställning visserligen kunde kringskäras lite, men som inte fick störtas. Nej, det var inte kungahuset. Det var den part, som ursprungligen kallades kapitalet eller arbetsköparna, sedermera arbetsgivarna och till slut näringslivet. Tillsammans bildade de en trepartsallians för tillväxt och välfärd. Berättelsens huvudpersoner var LO, SAF (Svenska arbetsgivareföreningen) och – staten, som blev detsamma som SAP. LO och SAF såg till att det rådde frid på arbetsmarknaden och tillväxt i ekonomin. Staten gav välfärd åt medborgarna genom att omfördela en del av tillväxten. SAP kunde inta rollen som de goda gåvornas givare.
Det var en idyllisk berättelse. Här är det väsentligt att komma ihåg att en berättelse inte är detsamma som något påhittat. Historien kan anpassas, snyggas till och bitvis målas om, men för att kunna fungera som livskraftig samhällsberättelse måste den ge möjlighet till igenkänning och identifikation. Det gjorde välfärdsberättelsen, och den kunde ge en känsla av delaktighet både i ett storslaget projekt – folkhemmet – och i ett historiskt förlopp – utvecklingen, i bestämd form. I sina glansdagar kunde den socialdemokratiska arbetarrörelsen göra anspråk på att inte bara gå i takt med tiden utan till och med vara utvecklingens förtrupp. Samtidigt byggdes ett allt tätare ”arbetarrörelsenätverk”, där Kooperationen, HSB, ABF, Folket hus, Folkets park, Reso, Fonus etcetera gjorde att rörelsens fanns närvarande i de flesta sidor av livet. För den som ville var det lätt att markera tillhörighet och deltagande i rörelsens uppdrag genom att bo, handla, studera, beleva sig, förlusta sig, resa och begravas på rätt sätt. För de fackligt aktiva gav detta en stark identitet som fackföreningsmän, ty män var och förblev de; det patriarkala arvet satt djupt.
Välfärdsberättelsen gav ett kraftfullt självförtroende åt arbetarrörelsen och dess aktiva, men den gav mer än så. Den gav mål och mening för verksamheten, en stadgad världsbild, som visade varifrån man kom och vart man var på väg. Därigenom gav välfärdsberättelsen också en analytisk effektivitet åt den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Med välfärdsberättelsen som facit och rättesnöre kunde man se vad som var ett samhällsproblem och anvisa en lösning. Genom det täta arbetarrörelsenätverket hade man effektiva kontaktytor med arbetarklassens vardagsproblem och förhoppningar. Härigenom förmådde man göra politiken relevant för breda lager av befolkningen. Många kunde känna igen sig i berättelsen, och tro på den.
Som i varje elegant berättelse bar framgången också fröet till undergången. Socialdemokratin hade placerat den ekonomiska tillväxten som den oundgängliga förutsättningen för hela projektet. Trepartsalliansen för tillväxt måste alltså fungera någorlunda friktionsfritt. Enligt Horgby var välfärdsprojektets grundbult ”att fackföreningsrörelsens reformistiska och samarbetsinriktade majoritet kunde kontrollera sina militanta och konfrontationsinriktade opponenter, som motsatte sig trepartsalliansens samarbete.” Vänsteropponenterna, i synnerhet kommunisterna, behövde isoleras och marginaliseras för att inte samarbetet med arbetsgivarna, även kända som näringslivet, skulle äventyras, och han följer hur detta gick till i tre fackföreningar i Norrköping. Endast en av dem, Pappers avdelning 53, hade någon mera ihållande tradition av militans. I de två andra, Textil avdelning 1 och dess föregångare samt Metall avdelning 12, rådde en mer kompakt socialdemokratisk dominans, i synnerhet under efterkrigstiden. I denna del tycks alltså allt ha varit frid och fröjd.
Början till nedgången ser nog Horgby snarare i organisationsförändringarna. När avtalssystemen från och med 1950-talet började centraliseras och avtalen blev mer komplexa valde de fackliga organisationerna att anställa fler funktionärer. Processen fortsatte med sammanslagningen till storavdelningar från och med 1960-talet. Organisationsenheterna behövde vara stora för att kunna bära kostnaderna för de anställda funktionärerna som skulle ge medlemmarna en bättre service. När man valt centraliseringens väg följde alltså en byråkratisering och professionalisering. Denna utveckling presenteras ofta som nödvändig, men det är lika rimligt att se den som ett uttryck för den organisationsmodell som valts. Avtalssystem skapar inte av sig själv en nödvändighet att anställa funktionärer.
Organisationsförändringarna fick en del konsekvenser. Avstånden mellan beslut och medlemmar ökade. Samtidigt förändrades beslutskulturen och sättet för att skapa legitimitet för beslut. Beslutsfattandet hade glidit uppåt från de direktdemokratiska medlemsmötena till representativa församlingar, men legitimiteten strömmade ändå nedifrån och upp. Med storavdelningarna och funktionärernas tilltagande roll i verksamheten blev det en omkastning i denna ordning. Funktionärerna hade visserligen inte någon formell beslutsmakt men de spelade en stor roll genom att stå för beslutsunderlag och genom att ha hand om verkställandet. Tendensen gick därför mot att beslut fick sin legitimitet genom att förankras bland medlemmarna. Det är en ström som går uppifrån och ned.
Ibland påstås det att det finns en oligarkins järnlag som gör att varje växande organisation utsöndrar en elit som tar hand om organisationsapparaten. Organisationen blir så att säga skild från sina medlemmar. Trots att man själv är medlem börjar man tala om ”dom i facket”. En sådan klyvnad stred å ena sidan mot välfärdsberättelsen, enligt vilken alla kunde och borde vara delaktiga, men fanns å andra sidan inlagd som ett frö i berättelsen, som hade en särskild plats för de goda gåvornas givare. Om ledare och funktionärer ska kunna behålla sitt förtroende behöver de kunna ge goda gåvor. När tillväxtproblem kom i början av 1970-talet blev detta svårare att leva upp till, och det blev inte lättare av att SAP förlorade regeringsmakten 1976. Mot slutet av 1970-talet blev det också tydligt att den tredje parten i alliansen för tillväxt, SAF, inte ville spela med längre. I efterhand har alla skyllt på alla för att samarbetet bröts, men den politiska och ideologiska motoffensiven från kapitalet var inget unikt svenskt fenomen.
Den stora symbolfrågan blev löntagarfonderna, som Kjell-Olof Feldt skaldade om. Ursprungligen skulle löntagarfonderna hantera en del konsekvenser av den fackliga politiken för tillväxt. Enligt den solidariska lönepolitiken begärdes samma lön i alla företag inom en bransch, oavsett skillnaderna i produktivitet. Lågproduktiva företag slogs ut och arbetskraften frigjordes för överflyttning till mer produktiva. Omvandlingstrycket skulle hållas högt. Avigsidan var att de mest produktiva företagen fick behålla stora vinster, eftersom man avstod från att ta för sig av hela löneutrymmet. Fördelningspolitiskt var detta inte optimalt, men värre var den växande oron för att vinsterna inte gick till investeringar i en tillräcklig omfattning för att upprätthålla den fulla sysselsättningen. Med ett löntagarinflytande över dessa ”övervinster” kunde man försäkra sig om att de verkligen användes till investeringar i produktionen. Förslaget var på många sätt radikalt och det tordes röra vid det som inte fick röras: äganderätten och kapitalets bestämmanderätt över produktionen. Motmobiliseringen blev kraftfull och SAP var ytterst besvärat av att behöva befatta sig med förslaget. Den urvattnade variant som till slut klubbades igenom i riksdagen hade inte mycket mer än namnet gemensamt med det ursprungliga förslaget.
Löntagarfondsfrågan illustrerade den spricka som börjat växa mellan LO och SAP och som skulle utmynna i ett öppet ”rosornas krig” i slutet av 1980-talet. Ingendera av dem kunde leva upp till den roll de skulle ha enligt välfärdsberättelsen och det är tveksamt om socialdemokraterna ville göra det, eller ens trodde på berättelsen längre. SAP hade återtagit regeringsmakten efter valet 1982, men den knackiga tillväxten under 1980-talet gjorde att det inte fanns så mycket goda gåvor att ge. Inom SAP fick de så kallade ”förnyarna” en allt starkare position och de ville befria partiet från dess gamla uppfattning om vad staten kunde och borde göra. Staten skulle enligt dem skapa goda betingelser för ”de välståndsskapande krafterna”, vilket syftade på företagarna eller näringslivet. Förnyelsen bestod alltså av att plocka upp idésmulor som den nyliberala vinden blåst ned från kapitalets bord.
I det andra hörnet satt LO, som å ena sidan blivit ensamt, eftersom SAF hade lämnat det centrala förhandlingssystemet 1982, men som å andra sidan fått sällskap, eftersom det fanns dels fler och snabbare växande fackliga organisationer, dels konkurrerande medlemsorganisationer inom SAP. Horgby belyser hur det mansdominerade LO fick maka på sig för det socialdemokratiska kvinnoförbundet när jämställdhetsfrågorna äntligen började få lite tyngd inom SAP under 1970-talet. De sega genusstrukturerna inom LO slog tillbaka och berövade LO en del av dess politiska inflytande. Under välfärdsberättelsens glansdagar hade LO haft anseende som ett allmänintresse, eftersom man var med och skapade tillväxt. Nu började det anseendet urholkas och det gick till slut så långt att partledaren Göran Persson betraktade LO som särintresse bland andra. LO har därefter haft notoriskt svårt att finna någon sammanhängande ekonomisk eller politisk idé som kunnat ge organisationen en betydelsefull roll. I stället har det funnits ett tillbakablickande drag, en önskan om att det åter ska bli som det var förr. Det är nog inom LO som folkhemsnostalgin har haft sitt starkaste säte.
Allt eftersom 1980-talet fortgick upplöstes alltså betingelserna för välfärdberättelsen. Ingen av parterna kunde eller ville spela sin gamla roll. Det svenska samhälle som berättelsen handlade om hade förändrats så kraftigt att det blev allt svårare för någon att känna igen sig i berättelsen. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen slogs inbördes och var allmänt villrådig om vad den ville göra. Och där har den stannat. LO är rejält försvagat och tillbakapressat. Fackförbunden förlorar lite mark i snart sagt varje uppgörelse. SAP har varit oförmöget att skapa någon ny sammanhängande självständig idé eller något eget politiskt och ekonomiskt projekt. Partiet klarar i dag inte mer än att producera mildare varianter av borgerliga program. Från att ha varit kaptener och styrmän på den svenska samhällsskutan har SAP reducerats till ett släpankare på en borgerlig farkost. Ännu lever det kvar lite folkhemsnostalgiska drömmerier om att det kan bli som det var förr. Kanske är det därför SAP klarar sig bättre när partiet håller tyst. Men för eller senare måste man säga något. Innan dess borde partiet fundera igenom om ett släpankare verkligen är den bästa grunden att bygga en rörelse på.
Göran Salmonsson är ekonomhistoriker vid Uppsala universitet.