Det är sista dagen på jobbet innan hela verksamheten ska privatiseras. I 16 år har Lena Jonsson arbetat för den kommunala hemtjänsten i Björkhagen söder om Stockholm. På hennes jacka står det med stora bokstäver att hon arbetar för Stockholms stad. På måndag kommer hon få en ny jacka.
I ena handen håller hon två Konsumkassar. I andra handen har hon två till. Det är några trappor upp till vårdtagaren Hjördis som ska få sin inhandlade mat levererad.
– Hej Margareta, säger Lena Jonsson glatt när dörren öppnas.
Efter lite småprat om opålitligt väder tackar Lena Jonsson för sig och stänger dörren.
Nere på gatan sträcker sig trevåningshusen mot en mulen himmel. Husen som byggdes under 1930-talet och framåt har sett tusentals familjer av arbetare leva sina liv. Då var de nya områdena till för att flerbarnsfamiljer skulle bo i lägenheter med ordentlig standard. Toalett inne i lägenheten, rinnande vatten och funktionella kök till vanligt folk. Det kallades folkhemstankar; att man skulle leva drägligt som arbetare. I dag löper det långa sprickor över fasaderna.
Lena Jonsson går med sin cykel. Det är det viktigaste verktyget under hennes arbetsdag, året runt. Varje dag cyklar hon mellan olika hem och vårdtagare i området. Hon vet inte hur långt det blir på en dag, men en stegräknare räknar snabbt 10 000 steg under en dag.
Hennes chef lyssnade på förfrågningarna om att få en extra korg där bak, förutom den som satt fram på styret.
– Att cykla med två kassar på styret är ju helt livsfarligt. Chefen är förstående för vårt behov av stabila korgar, säger Lena Jonsson medan hon går i rask takt mot nästa vårdtagare.
Lena Jonsson arbetade i en tobaksbutik för 17 år sedan. En stor del av kundkretsen var folk som bodde på äldreboendet i närheten. Antalen timmar på butiken räckte inte till så hon sökte sig till äldreboendet.
Sedan dess har hon arbetat som vårdbiträde inom hemtjänsten, som i hela Sverige har fått erfara en ordentlig nedrustning i besparingarnas namn. Färre i personalen, kortade tider beviljas för dem i behov av vård och omsorg. Välfärden som var tänkt för de äldre i samhället har uteblivit i stor mån. Men Lena Jonsson känner inte igen sig i det.
– Vi har haft det bra här. Visst, det har varit kämpigt emellanåt när vi har haft kort om personal eller när de som behöver vård är väldigt fysiskt krävande. Ibland tittar jag tillbaka och undrar hur jag orkade. Men det gör man.
Relationen till kollegorna spelar stor roll för att arbetsdagen ska gå smidigt. Man hjälper varandra när det behövs.
När Lena Jonsson ska berätta om sin arbetsdag är det vårdtagarnas vardag hon pratar om. Mår de bra mår hon bra. Och har hon tid ser hon till att vårdtagarna mår bra.
– Jag gillar ju att ta hand om de små detaljerna. Att plocka in den första vårblomman jag ser och ge till en vårdtagare, snacka lite strunt om saker och ting, göra fint och se till att de får det där lilla extra. Det betyder allt.
En gång arrangerade Lena Jonsson en fika mellan två kvinnliga vårdtagare som bodde nära varandra och som båda klagat över sin ensamhet. Hon kokade kaffe, fixade kaffebröd och ringde till den ena damen och bad henne komma över till den andra.
– De pratar fortfarande om hur roligt det var. Det var för några år sedan.
Lena Jonsson låser upp ännu en port och går uppför trapporna. Dörrklockan ringer högt för att nästa vårdtagare Sten ska höra att hon kommer.
– Tjenare Lena, kom in, hälsar Sten i hallen med ett leende som får den sista snön att smälta.
Blommor i fönstren vittnar om någon med gröna fingrar. På en byrå står det skålar med godis. Sten själv verkar inte äta mycket godis; hängslena håller upp jeansen som sitter som en tunna runt hans tunna mage.
Lena Jonsson och Sten börjar snabbt prata om middagen som ska serveras, att det är hockey i kväll som han ska se på, att Sten spelar bridge varje vecka och att det är otroligt att han har bott i lägenheten i 60 år.
Uppfostrat två döttrar tillsammans med sin fru, säger Sten stolt.
Under måltiden som Lena Jonsson värmt upp i mikrovågsugnen sitter hon bredvid Sten och pratar med honom.
– Lena är hemtjänstens förnämsta person. Jag är så glad att få ha henne, säger Sten allvarligt.
Efter Sten måltid skrattar de tillsammans åt ett skämt och enas om att humor är alltid det viktigaste för att stå ut med tillvaron.
De säger hej då för denna vecka och Sten suckar åt att det kommer dröja några dagar tills Lena Jonsson kommer tillbaka.
Hon balanserar cykeln på trottoaren samtidigt som hon berättar om de små detaljerna i hennes arbete. Men de stora detaljerna är lika viktiga: att se till att människor får komma ut i friska luften, att de får träffa folk, kanske till och med träffa vänner. En del av människorna hon tar hand om har inte gått ut på flera år.
– Ensamheten gör olika saker med människor. Det är nog svårast att se, i det här jobbet. När jag har varit hos någon som är riktigt ensam ber de mig att stanna lite till. Ska du redan gå, frågar de. Man vill ju kunna stanna kvar, men det finns inte tid. Politiker borde verkligen se hur verkligheten är. Förmodligen kommer de förstå den dag de själva sitter där och önskar att det fanns någon att prata med.
I och med ensamheten ruckas den psykiska stabiliteten; alla klarar inte av att bli ensam och samtidigt mer beroende av utomstående som kommer och ”rycker i ens lakan” som Lena Jonsson uttrycker det.
Tillvaron under dagen som går skiljer sig mycket från de bilder som målats upp inom äldrevården signerad Carema och andra privata utförare i Sverige. Att väga nerkissade blöjor för att spara på pengar och demenssjuka som får gå runt på nätterna i låsta korridorer gjorde under förra året att Sverige på vissa håll i förskräckelse frågade sig vart välfärdssamhället tagit vägen. Många skyllde på privatiseringen och girigheten hos de ägare som tagit över verksamheter som de tjänat miljoner på. Och allt inom loppet på bara några år.
Denna dag är Lena Jonssons sista vardag som kommunalanställd. Den nästkommande måndagen kommer verksamheten att privatiseras. Det är den nuvarande chefen som kommer att ta över allt.
– Jag är inte rädd, säger Lena Jonsson. Det kommer inte att ändras så mycket; samma chef, vårdtagare och handläggare.
De som får hemtjänst i Sverige får olika mycket tid beviljat från handläggare inom äldreomsorgen i varje kommun. Beroende på handläggarnas beslut får Lena Jonsson och hennes kollegor tid att utföra vårdarbetet – minuter som gör skillnad på god eller dålig vård.
”Handläggaren bestämmer allt”, som Lena Jonsson uttrycker det och därför kommer det inte skilja så mycket på hur hennes arbete ser ut i dag och på måndag, menar hon.
– Däremot ser jag fram emot att vårdtagarna kanske kommer att få mer aktiviteter att välja mellan, som de betalar för själva. Kanske kan vi åka till Skansen någon dag, eller bara sätta oss på en buss för att titta på folk.
Dags för ännu ett besök, nu är det Gunnars tur. Lena Jonsson låser upp dörren och kliver in i en dunkel hall. I rummet till vänster ligger Gunnar och tittar på tv från sin säng. I vardagsrummet står flyttkartonger ouppackade, två dammsugare står öppnade på golvet, och i krukan till en yuccapalm i fönstret ligger en glödlampa. Soffan är trasig i mitten.
Lena Jonsson är bekymrad över att Gunnar inte fått i sig tillräckligt med mat.
– Men jag är inte hungrig, säger Gunnar bestämt.
Dessutom ska hans son komma på besök till kvällen, då får han laga till något.
Lena Jonsson ger sig inte, utan värmer lite risgrynsgröt och serverar. Gunnar äter den framför tv:n i sängen. Gardinerna i sovrummet är fördragna och ljuset i rummet blir grönt. Framför tv:n står ett värmeljus och lyser upp lite.
Lena Jonsson diskar upp i köket och berättar att många gamla inte vill äta alls. De har tappat aptiten. Då brukar hon skära smörgåsar med lite pålägg i små bitar och skära bort kanterna på sidan.
– Då ser inte smörgåsen så stor ut och vårdtagarna brukar äta lättare då.
Efter gröten lägger sig Gunnar ned igen. Han skakar på huvudet och säger att han inte orkar mer. Det är inte gröten han pratar om. Sonen kommer på besök nästan varje kväll och ser efter sin pappa. Ljuset på bordet framför tv:n har varit tänt varje dag sedan Gunnars hustru gick bort för tio år sedan.
– Jag växte upp som fosterbarn och har arbetat sedan jag var sju år gammal. När jag fyllde 16 kom min mamma och hämtade hem mig till Stockholm. Det var bra. Jag trivdes aldrig hos de andra. Sedan dess har jag fortsatt att arbeta men jag kommer inte ihåg med vad, just nu, säger Gunnar och har stängt ögonen.
Lena Jonsson pratar en liten stund med Gunnar innan hon går. Han lovar att äta middag med sin son. Annars har hon gjort i ordning smörgåsbitar som står i kylen.
Ute regnar det efter Lenas Jonssons sista besök för dagen. Hennes händer är tomma så när som på en mobiltelefon. Korgarna både fram och bak är också tomma. Dagen är utförd, folk har fått hjälp och är nöjda, hoppas hon.
– När jag kommer fram till kontoret brukar jag alltid sätta mig ned i en halvtimma och bara tänka efter. Har jag gjort allting, inget jag har glömt? Då brukar jag känna hur lugnet kommer och jag kan gå hem och bara stänga av allt.
Hon sätter sig upp på cykeln, och börjar trampa uppför backen hem mot kontoret som ligger en kvart bort. Tramporna gnisslar lite men slutar snart när hon rullar ned för nedförsbacken.
