Kepskonflikten

Sista ordet

”Du är välkommen att vara med på mina lektioner också men då får du ta av dig den där först” säger mellanstadieläraren och pekar på det som sitter på mitt huvud. Kepsen, denna lilla slags hatt, har jag burit så länge jag kan minnas.                          

En praktisk accessoar som historiskt har rötter som en del av yrkes­uniformen inom de flesta grovarbeten. En enkel skärmbeklädd mössa som skydd mot solens starka ljus, med billiga tryck gör den oförskämd reklam för arbetsköparen, listan över dess funktion kan göras lång.

 I skolan däremot verkar kepsen bara ställa till med problem. Som lärarstudent har jag under min utbildning erfarenhet av detta från båda håll där man flyter mellan rollerna som elev och lärare. I båda sammanhangen har jag blivit ombedd att ta av mig min keps. 

Oftast har jag vägrat.                                                                                     

Ett vanligt argument bland lärare varför keps inte ska bäras i skolan är att vi har en etablerad kultur där man helt enkelt tar av sig sin huvudbonad när man kommer innanför dörren samt att det är en del av skolans uppdrag att lära ungdomar vilka olika regler som finns rörande hem, arbetsplats och samhälle. På rasterna sitter lärarna i personalrummet och fläker ut sig som självutnämnda experter i avkodning av elevers personlighetstyp, klasstillhörighet och så vidare. Nästan dagligen kommer det upp nya kepskonflikter på bordet.

Vad tänker egentligen kollegorna om min keps där jag sitter bredvid dem? Kanske blir det kortslutning i deras hjärnor när en lärare som ska stå för kunskap och makt vandrar in med det på huvudet som för dem symboliserar uppstudsighet, ignorans, låg status och ett hot mot deras auktoritet. 

Enligt min uppfattning handlar kepskonflikten inte bara om skolans mål att fostra den ”goda samhällsmedborgaren” utan däri döljer sig ett klassförakt och en nervärderande och fördomsfull syn på ointellektuella arbetarbarn med attitydproblem. Kepsen blir en markör som lärarna navigerar efter när de väjer ut vilka som är bråkstakar eller problemelever i klassen. För eleven blir kepsen i sin tur ett redskap för att protestera mot lärarens oinskränkta makt. 

När det så småningom blir dags att börja jobba och man går på sina timmar på ett tillfälligt vikariat blir det genast svårt att i vanlig ordning stå upp mot en kollega som befaller en att ta av kepsen i matsalen eftersom alla elever också måste göra det, ta av den eller bli avvisad från lokalen. Man är utbytbar, vikarier åker in och ut och på en osäker anställning känns det inte som den smartaste av idéer att ta ett snack med rektorn om vad skolan egentligen har för klädregler och om det går i linje med Skolverkets rekommendationer. Inte om man hoppas på fler timmar i alla fall.