Inglasade köpcentrum med egna gågator. Olika platser och butiker signalerar olika identiteter och därmed olika värde. Många handlar här, andra umgås, en del jobbar. Vissa är inte välkomna alls. Arbetaren har tillbringat en dag i Stockholms halvoffentliga rum.
Arbetare i självlysande neongula västar skottar snö för fullt på Sollentuna centrums tak. Höga rop hörs på ryska och polska. Det skyfflas i många timmar innan snön är röjd. Sollentuna centrum ligger strax norr om Stockholm. Precis som många andra förorts-, innerstads- och småstadscentrum har platsen genomgått stora förändringar och uppfräschningar de senaste decennierna. På ena sidan om pendeltågsrälsen reser sig nu ett nybyggt rättscentrum och häkte designat i ljus skandinavisk stil. De juridiska förhandlingarna hålls i luftiga rum med mycket rymd. På andra sidan om rälsen ligger det nya inglasade Sollentuna centrum. Vid en foodcourt mitt i gallerian har man byggt en stor artificiell tropisk djungel där exotiska djur är det enda som fattas.
Några mil längre söderut, längst in i Gallerian på Hamngatan i centrala Stockholm, har det nyligen uppförts ett hus i huset. Kedjan Hollister Co öppnade för ett halvår sedan. Klädbutiken ligger inte i ett riktigt separat hus men är designad på ett sätt så att den både till det inre och yttre ser ut som en stenvilla hemmahörande vid södra Kaliforniens kustlinje mot Stilla havet. Det rör sig så att säga om ett postmodernt icke-autentiskt hus. Butiken har en egen fasad mot köpcentret. Längst upp finns ett låtsastak som prytts med tegelpannor. På balkongen och i farstun tindrar kristallkronor. Mellan palmer och skyltdockor finns pösiga fåtöljer att sjunka ned i för ett kort avbrott i konsumtionshetsen. Ur högtalarna strömmar musik som är tillräckligt poppig för att locka folk men ändå så pass intetsägande att den inte riskerar att skrämma bort någon.
Fönstren är försedda med turkosa fönsterluckor. I ett av fönstren syns en lättklädd tjej. Hon tar några försiktiga steg fram och tillbaka medan hon viftar med armarna. Då och då rör hon vid radion som är fäst vid hennes shorts. Hon dansar medan hon hälsar alla som kommer in i affären välkomna på engelska, trots att hon är svensktalande. Två ryska män som sitter på bänkar utanför visslar och vinkar till henne. Hon ler men låtsas inte se dem.
Två tjejer från Lidingö kommer ut ur butiken med varsin kasse full med kläder. De är 13 och 14 år. De får inte disponera hela barnbidraget själva än men föräldrarna ser till att de har ett klädkonto på cirka 1 000 kronor i månaden var. Båda ler båda brett och är nöjda. Flickornas endorfiner flödar. De visar stolt upp nyinförskaffade jeans och shorts. Sommarkollektionen har tydligen anlänt helt nyligen.
– De har så snygga kläder här, säger en av dem.
– Alla pratar om det här stället, det är därför alla går hit, säger den andra.
Sitter ni på Facebook och skriver till varandra om det här stället hela dagarna, frågar jag så elakt jag kan. Nää, svarar de i kör och skrattar.
– Det är mest i skolan och så.
En av tjejerna säger att hon går hit en gång i veckan. Den andra har varit här minst tio gånger sedan de öppnade. Troligen mer.
Det är mörkt inne i lokalen.
– Det går rykten om varför det är så himla mörkt där inne. Vissa i skolan menar att de inte har ljus för att man inte ska se att de har hål i kläderna som de säljer.
Den andra tjejen avbryter och säger att det inte är sant:
– Min kompis som hade hål i en byxa fick tillbaka pengarna direkt när hon upptäckte det.
Det här märket är egentligen ett billigare märke med de lite sämre kläderna. Det tillhör det större företaget Abercrombie & Fitch. Tjejerna kände väl till Hollister Co innan företaget kom till Sverige. En av dem har kusiner i London. Under varje besök har hon alltid passat på att handla kläder på kedjan. När jag frågar om det här är ”det coolaste stället” just nu blir tjejerna nervösa.
– Kanske, men det finns ju NK och så, svarar en av dem lite tvekande.
Expediten i kassan säger till mig, innan hon ens hälsar: ”Check us out on Facebook”. Ursäkta vad sade du? ”Check us out on Facebook”, upprepar hon. Lidingötjejerna kommer med en förklaring.
– Ja, personalen pratar engelska trots att de kan svenska, det är en del av grejen. Butikschefen Katie tillkallas för att reda ut vad som pågår.
– Jag har jobbat här i åtta års tid, men sedan september arbetar jag här i Stockholm, säger hon.
”Här” är inte en fysisk plats för Katie. Det ”här” hon refererar till är företaget hon är anställd av. Hollister Co kläder och butiker spelar i sitt koncept på Kaliforniens surflivsstil. På bolagets hemsida möts man av en man iförd tajta badbyxor som han drar nedåt. Hollister Co ägs precis som tjejerna från Lidingö säger av Abercrombie & Fitch Co. Företaget är mer än hundra år gammalt och har 10 000 anställda världen över. Moderbolagets koncept är att spela på gaykultur. Alla butiker över hela världen ska enligt en standard spela house på exakt 80 decibel. De ska också ha samma lukt från företagets egna parfymer som ska kännas redan utanför butiken. De anställda expediterna kallas internt inom företaget för ”modeller”.
– Läste du Metro i onsdags?
En man i 30-årsåldern sträcker fram en några dagar gammal tidning. Han pekar på ett uppslag.
– Har du sett den här annonsen? Minns du den?
Han noterar min huvudskakning.
– Det brukar inte vara så många som känner igen det jag visar upp men det händer, fortsätter han.
Mannen gör korta framstötar mot gallerians förbipasserande besökare. När han lyckas fånga någons uppmärksamhet frågar han dem om dem om de minns vissa reklamannonser i Metro. Han säger att han är anställd på ett företag som arbetar med att ta reda på konsumenternas preferenser och reaktioner.
– Det här är en bra plats att stå på, det är ganska lätt att få kontakt med folk, men ibland står vi på centralen också, fortsätter han.
Företaget han är anställd av är experter på att utvärdera reklamens påverkan. Ambitionen är att säkerställa avkastningen, ”värdet” i form av mental påverkan.
Många människor strömmar förbi denna soliga fredagseftermiddag. En del rusar fram medan andra flanerar.
– Det brukar vara mycket tiggeri, snatteri och påverkade personer som kommer in utifrån för att få ta del av värmen.
En av ordningsvakterna som patrullerar i Gallerian är ordningsvakten Teddan.
– Det är stor skillnad mellan att vara väktare och ordningsvakt, säger han irriterat.
Han gillar inte att jag nyss blandade samman rollerna.
– Vi har betydligt mer långtgående befogenheter.
Han går igenom de formella skillnaderna och jag låtsas om det är första gången jag hör det. Kollegan Sutee blandar sig också i samtalet. De berättar om hur de avvisar, avlägsnar och omhändertar personer dagligen.
– Det bästa med det här jobbet är att man känner att man gör en så stor skillnad. Vår uppgift är att se till att gallerians besökare får en så behaglig upplevelse som möjligt. De ska slippa bli störda. Om vi gör rätt är det ingen som märker av incidenterna.
Teddan säger att han avvisar runt tre eller fyra personer per dag. Ungefär lika många gånger tillkallas polis.
– Det värsta med det här jobbet är all misär man måste utstå. När man stöter på samma heroinist om och om igen är det inte så kul.
Sutee flikar in att under gårdagen haffade de en kille för misstänkt urkundsförfalskning. Man träffade också på en man som var kraftigt berusad i gallerians garage.
Ordningsvakterna i Gallerian på Hamngatan är lika leende och artigt korrekta som väktarna på Åhléns jag träffade en stund tidigare när de motade bort mig från varuhuset. Leendena och den korrekta trevligheten påminner mig om Securitas kramkampanj i reklamradion. Securitas officiella ideologi är att man utövar mjuk kontroll. Uppgiften för vaktbolagens anställda är att man ska skapa så lite friktion och gnissel som möjligt så att konsumtionshjulen ska kunna fortsätta snurra ostört. På Åhlénsvaruhuset i Stockholm city meddelar en av cheferna att han ”tyvärr måste tacka nej till Arbetarens förfrågan”. Kvinnan som arbetar i informationsdisken förklarar skuldmedvetet att det bara är de största dagstidningarna, Dagens Nyheter och Expressen, som brukar släppas in. Alla andra är totalportade. ”Sådan ser vår mediepolicy ut”.
En väktare förklarar att ”om det regnar på dig kan du fotografera, då är du på allmän plats”. Galleriorna är ”halvoffentliga rum”, som statsvetaren och historikern Mike Davis kallat det.
Tillbaka på Hamngatan. Frank och Monika Müller knaprar i sig muffins från American Cookies mitt i promenadstråket.
– De kan varmt rekommenderas! Oj, är klockan redan halv tolv.
De letar efter klockor och hörlurar till barnen och har tagit några vändor i Stockholm city. De suckar lite över stressen. En bit bort syns en 61-årig man som arbetat i gallerian i tio års tid. Han släpar runt på en vagn och tömmer soppåsar. Han verkar bli glad över att få bli både intervjuad och fotograferad.
– Jag pratar inte så bra svenska men jag trivs bra här, säger han.
Ett tiotal meter bort arbetar Anna som är 19 år i ett bageri beläget mitt i gallerians gång. En av de första saker hon säger är att hon också trivs, men hon ger även uttryck för stress.
– Semlorna ökar nu, men sen blir det lugnare.
Hon ler, men tycks lite tveksam till att verkligen våga ställa upp på med namn och bild eller inte.
Gallerian på Hamngatan i centrala Stockholm byggdes på 1970-talet. 2004 genomgick den en nyrenovering. Komplexet fick en ljusare och luftigare karaktär. Gallerian var det första övertäckta inomhusköpcentret i Stockholms innerstad. Det är ”Gallerian” som lett till att uttrycket ”galleria” blivit ett vedertaget begrepp i Sverige. Definitionen på en galleria är en inbyggd gågata med butiker. Efterföljare som Kistagallerian och Sturegallerian har senare infogat ordet i sina namn.
Där Gallerian uppfördes låg tidigare Sidenhuset som var ett mer traditionellt varuhus i stål och betong efter amerikanska förebilder. På Hamngatan byggdes 1922 varuhuset Nordiska Kompaniet, NK, som ligger där än i dag. För ett par år sen fyllde Hötorgscity 50 år. I Klarakvarteren revs som bekant en hel stadsdel för att ge utrymme åt ny arkitektur som var anpassad efter det då framväxande konsumtionssamhällets krav. Låga slitna bostadshus ersattes i början av 1950-talet av de fem 18-våningar höga Hötorgsskraporna. Vid Hötorget fanns huvudbyggnaden för PUB:s varuhus som hade påbörjats redan 1916 och som stod färdigt i sin nuvarande form 1940. Det var här Vladimir Lenin köpte sin berömda kostym i april 1917, mitt emellan två avgörande skeenden i den ryska revolutionen.
I botten på den tidigare fallossymbolen över folkhemsbyråkratin, Skatteskrapan, ligger nu ett inglasat rum, en galleria med namnet Skrapan. Här dricker par i yngre medelåldern kaffe vid avlånga ljusa träbord. Vissa av besökarna bläddrar förstrött i coffe table-böcker som placerats ut på borden. Tempot är lugnare än på Hamngatan. Mina bordsgrannar diskuterar inte businesstrategier eller snoriga barn, de pratar om heminredning och design. I Skrapan heter ett av företagen, som erbjuder mat som säljs in som hälsosam, Svarta lådan. Här finns klädbutiker som One Off och Monki. Butikerna erbjuder det södermalmska kundklientelet en konsumtion som ofta upplevs och definieras som mer moralisk och hälsomedveten och kulturellt mer avancerad än den som äger rum på Hamngatan. Det flesta större kedjorna, och multinationella företagen, har ingen närvaro i denna mer sobra galleria. Det är inte en slump att Skrapangallerian ligger ett stenkast från den svenska hipsterkulturens mecka Sofo. Brokiga, mindre hippa människor, är förpassade till mer slitna köpcentret Ringen som ligger några kvarter längre söderut på Götgatan. I Ringen finns ett liknande standardutbud som i Gallerian på Hamngatan.
Förutom att Skrapans nybyggda galleria ligger strategiskt granne med Sofo är man också granne med en myndighet som heter Tillväxtverket. I Tillväxtverkets glasmonter ut mot Götgatan finns inga modelldockor eller klädesplagg. Här syns en EU-flagga och info om att de är en del av EU:s strukturanpassningsfond. Företagande hyllas av Tillväxtverket som det högsta goda för Sverige eftersom det bidrar till ökad ekonomiskt tillväxt. Tillväxtverkets roll är att främja företagandet och regional utveckling. Att man är granne med ett slutet fysiskt rum som en shoppinggalleria är så klart en slump, men det illustrerar hur det nyliberala projektet snäva fokus på konsumtion och ekonomiskt tillväxt som överordnade värden formar staden rent fysiskt.
Filosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin menade att de passager och arkader han studerade i 1800-talets Paris var en bild av en ”ihålig modernitet”. Han har också gjort ett uttalande om att ”skyltvarorna bildar en rebus”. Vad kan man uttyda ur Stockholms gallerior i början av 2010-talet? Representerar de flyktig glamour, tristess eller vardagliga konsumtionsritualer? Den dubbla glädjen människor känner inför att få konsumera visar hur njutning och lust står i centrum för produktionen av begär i det senkapitalistiska samhället. Ren lust är det dock inte frågan om då det alltid handlar om att ha rätt märken från rätt sorts butiker med rätt namn. Att olika varuhus, gallerior och köpcenter (och olika affärer) har olika prestige är en återspegling av maktförhållanden i samhället i stort. I och med att människors identitet i de avancerade kapitalistiska länderna formas i relation till deras konsumtion kommer människor söka sig till platser som svarar mot deras självbild, vilka i sin tur är nära förknippade med deras ekonomiska kapacitet.
En annan aspekt som kan förklara varför gallerior som Skrapan eller NK anses lite finare är ett resultat av vad poeten och arkitekten Lars Mikael Raattamaa kallat ”metronormativitet”. Företeelser och smak som anses urbana genererar ett värde, en viss sorts kulturellt kapital. Det urbana är en form av norm eller ideologi som ofta bidrar till att skymma sikten för de klassklyftor som skär genom Sverige och världen.
Alla leende konsumenter och anställda, de ständigt återkommande försäkringarna om att man trivs och att kunden alltid står i centrum har något farsartat över sig. Det leder tankarna till Barbara Ehrenreichs bok med titeln Gilla läget. En ideologi om positivt tänkande kombineras med en samförståndsanda (trots att fackföreningsrörelsens oftast lyser med sin frånvaro). Eller? Riktigt så enkelt är det inte. Frågan är vad alla de intervjuade hade sagt i ett annat sammanhang eller på en annan fysisk plats? En anställd som arbetar på en klädaffär i Gallerian sammanfattar hur hon känner inför sin arbetsplats:
– Man håller tyst, man klagar inte i onödan, då vet man att man riskerar att drabbas.
Denna kommentar fälldes naturligtvis inte på plats i Gallerian.
Sociologen Erving Goffman har skapat teorier kring samhället utifrån teatermetaforer. Längst fram på scenen måste vi bära de masker vi tilldelats och acceptera rollfördelningen, i de bakre regionerna eller off-stage, skulle många agerat annorlunda. En annan bekant talar om hur hon hyser en hatkärlek till gallerior och köpcentrum.
– Jag brukar åka ut till Kista galleria ibland. Det är bara där man kan hitta vissa saker. Ibland drömmer jag mardrömmar om hur jag går vilse, hur jag åker upp och ned för rulltrapporna och tappar bort mig.
I takt med att köpcentrumen i utkanterna av staden växt och fått en större betydelse blir galleriorna i stadens centrum en annan. Skrapan och NK är till exempel mer nischade.
Som kontrast kan Skandinaviens största köpcenter i Kungen kurva nämnas. Här är butikerna inte inglasade. Utvecklingen med varuhus och affärskomplex i utkanterna av storstäderna började redan efter andra världskriget, men den har intensifierats på senare år. Omvandlingarna av staden i ett globaliserat kapitalistiskt tidevarv resulterar i gentrifering, men också i att kommun och näringsliv agerar i symbios för att styra tidsliga och rumsliga flöden på ett sätt som understödjer en ohållbar konsumtion (i namn av den heliga ekonomiska tillväxten). Inom den dominerande liberala ideologin maskeras detta som en fråga som bara handlar om konsumentmakt – i stället för att ses och definieras som politiska problem.
Kampen om rätten till staden – i allmänhet, även om denna artikel har sin utgångspunkt i Stockholm – handlar inte bara om enskilda platsers karaktär (tänk Slussen eller tv-eken), om att skapa och öppna upp nya rum (tänk Cyklopen eller planka.nu), eller om att ockupera i protest mot att något riskerar att gå förlorat (tänk Aspuddsbadet eller Träffen i Husby). Det pågår också en kamp om vem som ska ha rätt att röra sig var i staden och på vilka villkor. Högre tempo, mer arbete eller lite andrum? Vem släpps in var och vilka portas? Vem har råd att konsumera vad och på så sätt sända ut olika signaler?
Syndikalister har tidigare portats från Ringens köpcentrum och Skärholmen centrum när man haft fackliga konflikter med enskilda näringsidkare i galleriorna. Detta är ett exempel på där arbetsköparen inte skjuter fram positionerna utan snarare vidgar och fördjupar konflikten till att potentiellt omfatta fler aktörer. Det fysiska rummet i staden är strukturerat för att skydda privat äganderätt. Galleriorna är den fysiska manifestationen av den virtuella kapitalismen. Men de är därmed också en tummelplats där vi inhandlar prylar och plagg och visar upp oss själva: Iscensätter oss som själva som mänskliga genom att vara konsumenter.
Ute på Hamngatan i minusgraderna sitter en 32-årig papperslös man från Moldavien. Han känner sig blåst av den irländske byggherren som bjöd honom till Sverige. Han fick bara jobba några veckor på bygget innan han fick kicken. Han sitter under ett lager av röda filtar och tigger, men säger att han valt en dålig plats. Han fryser så han huttrar, men säger att han inte vågar flytta in i gallerian. Han gör en korrekt bedömning, då kommer ordningsvakterna snabbt vara på plats.
