Inhyrd svensk tjänar mindre

Norska fack är kända för sitt arbete mot social dumpning. Men ett visst mått av löne­diskriminering tycks vara socialt acceptabelt. Joacim Nielsen jobbar som snickare för ett bemanningsföretag som profilerar sig genom att bara anställa svenskar, och tjänar 30 kronor mindre i timmen än de norska kollegorna.

Utrikes
Foto: Christoffer Hjalmarsson

Joacim Nielsen kom till Trondheim i september förra året. Han hade räkningar att betala, behövde hitta ett jobb snabbt, och fick napp i grannlandet i väster.

Han gillar både staden och kollegorna, men villkoren som bemanningsanställd skapar frustration.

– De utnyttjar ju gästarbetare. Det känns som att vi är helt utanför det norska systemet, bemanningsfirmorna gör lite som de vill.

Joacim Nielsen tjänar 30 kronor mindre i timmen än de fast anställda, norska, kollegorna på kund­företaget. Bemanningsföretaget betalar ingen övertidsersättning, logitillägget för gästarbetare är lägre än vad det ska vara och arbetstempot är uppskruvat.

– Det är hela tiden press. Man får höra att ”det går lite sakta nu grabbar”, medan de originalanställda jobbar i kanske hälften av vårt tempo. I början skulle man verkligen visa vad man gick för om man ville vara kvar. Och det ville man ju.

Och anställningstryggheten, för den som inte klarar tempot eller råkar göra sig obekväm, är lika med noll. Något en kollega till Joacim Nielsen nyligen fick erfara.

– Detta var en 57-årig man med en inte allt för frisk kropp. Det var tack och adjö utan två veckors uppsägningstid som det finns papper på.

Norska fackföreningar har länge försökt ta krafttag mot social dumpning. Men i Trondheim, känt som ett stark fackligt fäste, har Joacim Nielsen inte märkt mycket av engagemanget.

– Jag har aldrig sett till facket här. Enda gången man märkt något av dem var under valrörelsen, då stod det plötsligt lite godis i bodarna.

Ingjald Gaare skrattar till när han får höra det krassa betyget, men nickar strax därefter instämmande.

– Det är inte så rosenrött som man kanske kan tro. Organiseringen inom bemanningsföretagen är näst intill icke-existerande. Det är svårt när de flesta är här så kort tid.

Enligt Ingjald Gaare finns de fackliga verktygen egentligen redan på plats. Enligt den norska arbetsmiljölagens paragraf 14–12 måste det företag som vill hyra in personal utverka fackets godkännande. Lokalt förtroendevalda har alltså långtgående möjligheter att stoppa social dumpning, möjligheter som dock sällan utnyttjas.

– Det är väldigt avhängigt den som är klubbordförande hos huvudentreprenören, säger Ingjald Gaare. De kan blockera inhyrningen, men det sker alldeles för sällan. Att de är ganska medgörliga med sina arbetsgivare är en svag länk. Men de har också en svår situation, inom varvsindustrin godtas till exempel inhyrning under hot om att jobben annars ska flyttas till Sydkorea.

Från centralt håll försöker man komma tillrätta med situationen genom att anordna konferenser för klubbledare på företag som satt inhyrning i system. De förtroendevalda diskuterar sina problem och ger sig själva uppdrag – exempelvis att kalla företagsledningen till förhandling – vilka följs upp på nästa träff.

– Den pressen kan behövas, för det är så klart ett obehag för den förtroendevalde att göra sig obekväm med företaget.

Det bemanningsföretag Joacim Nielsen arbetar för profilerar sig utåt genom att ha en hög grad svenskar anställda. Ingjald Gaare är inte förvånad.

– Svenskar har gott rykte här. Samtidigt vet man att svenskarna ställer krav på sina löner. Därmed blir det mer acceptabelt, även för norska byggare.

Han beskriver en slags informell överenskommelse, enligt vilken det är okej att dumpa löner och villkor, bara man inte dumpar dem för mycket. En överenskommelse där de svenska gästarbetarnas löneläge är ”lagom”. 

Men även ”lagom” betyder dumpning. För facket innebär det att löner och villkor sätts under press, för Joacim Nielsen att han diskrimineras i förhållande till de norska kollegorna.

Han berättar att de börjat prata ihop sig i fikarummet och att missnöjet jäser. Men vad gästarbetarna ska göra är oklart. Såväl genomströmningen som osäkerheten gör det svårt att agera enigt.

Mest av allt stör han sig ändå på just acceptansen.

– Folk accepterar ju bemanningsföretag på något konstigt vänster. När jag jobbade på Skanska i Sverige kämpade vi i Byggnads som fan mot ett bemanningsföretag som hette Expandera Mera. Det behandlade sina anställda jävligt äckligt. Då tänkte jag att jag aldrig skulle jobba på bemanningsföretag, och nu sitter jag här. Och när jag kommer hem så blir det samma sak igen. Det är bara de jobben som finns när man kollar platsannonser, ingen anställer ju fast längre.