Radar

Betydelsen av vithet

Illustration: Amalthea Frantz

17 år efter att det rasistiska apartheidsystemet ersatts av en liberal demokrati är Sydafrika fortfarande ett samhälle vars ojämlikheter tydligt följer hudfärg. Det icke-rasistiska samhället, där ”ras” inte har någon betydelse, som den före detta frihetsrörelsen och numera regeringspartiet ANC hade visioner om, ligger långt borta. Detta demonstrerades tydligt under hösten, då flera debatter om ”vithet”, icke-rasism och återbetalning för historiska orättvisor bröt ut, skriver Linn Hjort.

Samantha Vice, filosofilärare vid Rhodes University i den sydafrikanska staden Grahamstown, blev utsatt för en storm av förolämpningar, hot och missförstånd som en följd av de teser hon lade fram i en akademisk uppsats i höstas. Enkelt uttryckt menade hon att vita sydafrikaner borde känna skam över att de fått sina privilegier genom rasistiskt förtryck och att de borde visa ödmjukhet i den offentliga ­debatten och ta ett steg tillbaka för att låta svarta röster komma till tals. Denna attityd är den enda som kommer att kunna leda till att apartheids orättvisor rättas till, menade hon, och med tanke på historien har vita ingen rätt att agera moralens väktare över dagens styrande.

Men det var långt ifrån bara de förolämpade och hotade vita som gav sig in i diskussionen. Vices uppmaning visade sig vara så fascinerande att landets antagligen mest kända veckotidning, Mail and Guardian, upplät spaltmeter åt vad som dubbades till ”the whiteness debate” (”vithetsdebatten”), och ett välbesökt möte med Vice som huvudtalare anordnades på det stora University of the Witwatersrand i Johannesburg.

Inte helt otippat har vita dominerat debatten. Till skillnad från den första gräsrotsreaktionen har de mer seriösa deltagarna hållit en vänlig och konstruktiv ton – och har i stort hållit med Vice. Vita borde känna skam och borde bidra till att på något sätt betala för sina orättfärdiga privilegier, säger de. Betalningen kan komma i olika former: den välkände biskopen Desmond Tutu lade fram förslaget om en särskild skatt för vita. En annan debattör – som oblygt tog tillfället i akt att förklara hur många stackars svarta ungdomar han hjälpt via någon form av välgörenhet – tyckte att vita skulle donera tid och andra resurser till att ”betjäna” svarta människor. En annan professor menade att apartheids skador bara kan repareras genom konversation och förståelse.

För Samantha Vice – själv vit – har skammen och tystnaden ytterligare ett syfte: ”Vi kanske kan skapa omständigheter där vi inte längre behöver vara tysta – vi kanske har skäl att tänka bättre om oss själva.”

Hon behövde nog inte skriva det så tydligt, många förstod ändå att tankarna kring hur vita borde känna och bete sig i det demokratiska Sydafrika kanske egentligen inte har så mycket att göra med hur jämlikhet ska uppnås – framför allt inte materiell sådan, vilket skulle betyda en mängd stora uppoffringar även för dem som känner skam – utan mer med den vita narcisismen.

Själviskt, självcentrerat och bekräftande den hierarki som placerar vita i en dominant position, menade en välkänd (vit) debattör. En av de ytterst få svarta debattörer som gett sig in i diskussionen, universitetsläraren Mvuselelo Ngcoya, tycker att Samantha Vice och andra vita som vill ”ge plats” åt svarta är nedlåtande: ”Vi har dominerat diskursen; nu ger vi de stackars svarta mikrofonen eftersom de inte kan göra det på egen hand”, översätter han ironiskt. Och fortsätter: ”Från Vices och andras artiklar har jag för egen del inte fått något begrepp om hur vita ska förkasta de strukturella fördelarna av rasism.”

I ett annat akademiskt sammanhang, parallellt med vithetsdebatten, lade universitetsprofessorn Rupert Taylor fram en uppsats om hur icke-rasismen kan fördjupas i Sydafrika. Hans observationer byggde till stor del på fokusgruppsdiskussioner kring begreppet icke-rasism. Ofta hade de intervjuade ingen tydlig uppfattning om vad detta egentligen innebär. Många menade att det betyder att man måste vara ”färgblind” och behandla alla lika. ”Att glömma saker, som apartheid”, svarade en person. ”Icke-rasism betyder att man inte ska se skillnad på vita och svarta, man måste tillhöra ett folk”, sa en annan. Flera sa dock att rasism fortfarande existerar och påverkar svarta sydafrikaner. Svaret på hur man ska bygga ett icke-rasistiskt samhälle handlade i stort om att bygga individuella relationer och visa respekt gentemot alla oavsett hudfärg.

Men Taylor menar att det är helt fel att reducera rasism till attityder och ideologi – eftersom rasism är strukturellt och systematiskt och skapar vitt skilda livschanser. Han påpekar att vita kvinnor lever nästan 20 år längre än svarta kvinnor i dagens Sydafrika, att dödligheten för svarta spädbarn är åtta gånger högre än för vita, att inkomsten för vita hushåll i genomsnitt är sex gånger högre än för de hushåll som under apartheid kallades ”afrikanska”. Vita sydafrikaner äger över 70 procent av alla tillgångar i landet, men utgör knappt tio procent av befolkningen.

Och det är i det sammanhanget som de vita akademikerna i Sydafrika får tillgång till plattform efter plattform att prata om sina skuldkänslor.

Det tog ett tag innan Andile Mngxitama, aktivist och debattör med starkt svart medvetenhet-fokus, trädde in i på scenen. Vad debatterna kring vithet och återbetalning har gjort är att reducera vit rasism till ”ett missförstånd mellan vänner” och har flyttat fokus bort från vad svarthet och vithet verkligen betyder i Sydafrika, sa han, och betecknade Samantha Vices förslag som inget annat än ”en effektiv strategi att tysta krav på upprättelse” och som varande inte mindre våldsamt än öppen rasism.

Det går inte att få tyst på de hungriga och arga i svarta områden med hjälp av diskussioner kring vit skuld och tystnad, inte heller genom försäkringar om att det går att leva etiskt trots oetiskt anskaffade privilegier – i slutändan är det upp till den svarta majoriteten att sätta stopp för den vita överheten, säger han och avslutar: ”Från min position är det mest lämpliga svaret på frågan hur man ska vara som vit i den vita världen helt enkelt att skratta högt”.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984