Uppemot 30 000 strejkande och sympatisörer tågade genom London mot parlamentet den 30 juni, i protest mot en pensionsreform som kommer att kosta många lärare tiotusentals kronor och tvinga dem att jobba till 68 års ålder. En av de som deltog var Elaine Cappi från Broomfield i Essex, som beskrev strejken som nödvändig.
– Jag kom hit därför att jag inte vill att min pension ska sänkas mer än den redan har gjort, och jag tror verkligen inte att jag kommer att ha ork att jobba som lärare när jag är 68. Egentligen vill jag se verkliga förhandlingar, men regeringen ger oss inte något val, säger hon.
Inför strejken hade såväl regeringen som stora delar av den brittiska tabloidpressen bedrivit en aggressiv kampanj mot lärarnas aktion. ”Trotsa strejkmobbarna” var rubriken på The Daily Mirrors förstasida på torsdagen. Men det avskräckte inte Elaine och hennes kollegor.
– Medierna har verkligen inte varit på vår sida, men vi vet att vi har ett starkt stöd bland allmänheten, trots att strejken självklart också orsakar problem för många, säger hon.
Motståndare till strejken har i synnerhet spelat på klyftan mellan offentliganställda och den privata sektorn. Daily Mirror beskriver det brittiska pensionssystemet som ”apartheid”, med stöd av räkneexempel som visar att en lärare kan få en årlig pension på nästan 26 000 pund. Men enligt siffror från lärarfacket NUT är den verkliga genomsnittspensionen 10 000 pund och bara fem procent kommer upp i en pension över 20 000 pund.
Elaine Cobbi fnyser åt mediernas kampanj.
– Om jag hade arbetat lika hårt och lika länge i den privata sektorn som jag har gjort i den offentliga så skulle jag inte ha oroat mig för min pension, eftersom jag hade tjänat så mycket mer över alla år, säger hon.
Den brittiska pensionsreformen är en del av de största åtstramningarna i Storbritannien sedan andra världskriget. Över 95 miljarder pund ska skäras från stadsbudgeten på fem år, med konsekvenser som knappt går att överblicka. Enligt ett internt PM från en rådgivare till regeringen som publicerades av The Observer i söndags beräknas 40 000 familjer tvingas från sina hem på grund av det minskade bostadsbidraget – bara en av otaliga reformer som ingår i sparpaketet.
Nu tycks motståndet mot nedskärningarna vara på väg att vakna på allvar. Redan i november deltog 50 000 studenter i London i en historisk protest mot höjda studieavgifter och nedskärningar inom utbildningssektorn och i slutet av mars deltog nästan en halv miljon
i en massiv demonstration i London organiserad av den fackliga federationen TUC, den brittiska motsvarigheten till LO.
När lärarfackets NUT:s medlemmar röstade om att gå ut i strejk sade 92 procent ja. Även i andra fackföreningar är trycket från gräsrötterna hårt, vilket tvingat fackliga ledare att inta en ovanligt hård attityd mot regeringen och tala om en ”sommar av missnöje” med återkommande protester och strejker. Mark Serwotka, ordförande för Public and Commercial Services Union beskrev torsdagens strejk som den ”första skärmytslingen” inför en landsomfattande protest som kan involvera fyra miljoner arbetare.
Efter förra torsdagens lyckade strejk växer nu pressen på TUC att utlysa en generalstrejk i höst, för att visa att arbetare i den offentliga och den privata sektorn står enade mot regeringens nedskärningar. Samtidigt har Labourpartiets ledare Ed Miliband hamnat i blåsväder efter att han kritiserat lärarnas beslut att gå ut i strejk. Det ledde till en storm av kritik på oppositionsledarens hemsida, där han beskrevs som ”ryggradslös” och flera kommentatorer hotade att riva upp sina medlemskort i Labourpartiet.
Parlamentariker från Konservativa partiet, som regerar i koalition med Liberaldemokraterna, har i sin tur krävt att lagstiftningen ändras så att minst 50 procents deltagande krävs när fackföreningarna röstar för att gå ut i strejk. Det hade gjort lärarnas strejk förra veckan olaglig eftersom bara 40 procent deltog i omröstningen, men fackliga ledare beskriver förslaget som absurt: Om 499 arbetare på en arbetsplats med 1 000 anställda röstar ja och ingen nej skulle en strejk vara olaglig, men om 251 röstade ja och 250 nej skulle den vara laglig.
– Det här handlar inte om demokrati utan helt enkelt om att göra det svårare för fackföreningar att utlysa strejker, säger Nigel Stanley från TUC till The Independent.
