Det är hösten 2001, DN:s ledarskribent Hanne Kjöller befinner sig i en rättssal i Göteborg. Hon är den som upptäcker scoopet. Åklagaren har manipulerat filmbevisningen som används i rättegången mot Hannes Westberg. Fast Hanne Kjöller vänder scoopet ut och in. Hon ser att filmsekvenserna som visas inte stämmer med de bilder hon sett i Uppdrag Gransknings genomgång av skotten vid Vasaplatsen.
I filmen som visas på rättegången hörs en talkör som skanderar ”Ein, zwei, drei – nazipolizei” när Hannes Westberg kastar sina två stenar mot poliserna. Hon drar slutsatsen att Jan Josefsson och Hannes Råstam i Uppdrag Granskning visat manipulerade filmer, för att få situationen att framstå som lugnare än den enligt polisen var när skotten föll. I DN skriver hon: ”Den som letar efter sanningen om vad som hände på Vasaplatsen gör bättre i att titta på rättegångsmaterialet än på teve.”
Råstam och Josefsson blir i stället de som vänder scoopet rätt och visar i ett inslag i Uppdrag Granskning att det är åklagarens film som manipulerats med det omvända syftet. De pålagda körerna som skanderar på tyska gör såväl polisens nödvärnsförklaring till skotten håller samt att Hannes Westbergs stenar, som inte ens är i närheten av att nå fram till poliserna, framstår som mycket mer hotfulla.
Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, kallar manipulationen för en rättsskandal av sådan omfattning att man måste gå tillbaka till 1950-talet för att finna något liknande.
Den manipulerade filmen i Hannes Westbergs rättegång var inte den enda rättsskandalen i sammanhanget. Flera rättsliga experter har kritiserat processerna. Straffrättsproffessorn Suzanne Wennberg kritiserade domstolarna för att de inte individualiserade skulden. Hon menade att domen mot de inblandade i sambandscentralen bröt mot Europakonventionen. Före detta Haagtribunalåklagaren Eric Östberg riktade skarp kritik mot att en av de grundläggande rättsprinciperna – In dubio pro reo – inte tillämpades, att rätten vid tvekan ska döma till den tilltalades fördel. I flera fall uppdagades det att polisvittnen ljög.
De politiska inslagen i rättegångarna var många; politisk litteratur, flygblad och bilder från de åtalades hem listades, politisk hemvist noterades. Under en rättegång lät åklagaren en bild på en svartklädd och maskerad person som siktade med pistol mot poliser, ligga framme på en powerpoint. Bilden saknade helt koppling till händelserna i Göteborg. Under en annan rättegång lät åklagaren en gatsten ligga framme på domarbordet under hela förhandlingen. Den åtalade var inte anklagad för stenkastning.
Filmsekvenser med de mest skakande kravallscenerna visades oavsett om den åtalade stod anklagad för att ha deltagit i just dessa upplopp.
Uppemot 80 personer fälldes i Göteborgsrättegångarna, varav ett tiotal i utländska domstolar i sina hemländer. Domarna landade på mellan fyra månader och 2,5 år, efter sänkningarna i hovrätten och Högsta domstolen. Tingsrättens ursprungliga domar var avsevärt högre. Lena Laurén gjorde tillsammans med Björn Thunbäck en internationell jämförelse i SR:s Studio ett, i februari 2002. De tittade på hur många som dömts och hur hårt de dömts, efter toppmötena i Nice, Prag och Seattle.
– Nu vet inte jag vad de slutgiltiga domarna blev, en del fick ju sänkt straff i hovrätten, men vad man klart kan säga är att Sverige var väsentligt hårdare i sin straffmätning, säger hon.
I jämförelsen tittade man också på hur omfattande kravallerna i respektive stad. Trots att kravallerna i Göteborg var långt ifrån de allvarligaste var straffen de överlägset hårdaste. I Seattle var den strängaste domen nio dagars fängelse, i Prag dömdes 16 personer till böter och i Nice dömdes två personer till en månads fängelse vardera.
– Många blev nog förvånade att Sverige var så pass hårda, att det inte var tvärtom som en del trodde, att vi är så milda här.
Erik Wijk är kanske den som följt domarna på närmast håll. Han kallar processerna för den största rättsskandalen i vår tid.
– Det är det mest desillusionerande jag har varit med om vad gäller svensk demokrati. Att man kunde döma så många, så hårt och så orättvist och med så svag bevisning. Att man dömer tio gånger hårdare än tidigare för våldsamt upplopp, att man dömer likadant oavsett gärning, att poliser ljuger inför rätten och att rätten hela tiden väljer att tro på deras ord oavsett hur snurriga de är.
Erik Wijk har i sin bok Orätt granskat polisers vittnesmål och funnit flera fall där dessa motsagt såväl varandra som videobevisning, men ändå tillmätts vikt. Den som dömdes hårdast i Göteborgsprocesserna var en då 20-årig man som dömdes till 2,5 års fängelse för anförande av våldsamt upplopp. Ett nyckelvittne i rättegången var en polis som vittnade om att 20-åringen på ett planeringsmöte uttalat sig aggressivt om ”snutjävlar” och ”strid”. En videoupptagning från mötet kunde dock visa en mycket sansad 20-åring som pratade om icke-våldsaktioner. Övriga vittnesuppgifter kom från poliser som sett honom gestikulera i närheten av Hvitfeldtska på ett sätt som antagits ha inneburit att han försökte få människor att bege sig till gymnasiet.
I en aktion som föräldranätverket Föräldrar 2001 låg bakom gick ett trettiotal personer in på polishuset i Göteborg och anmälde sig själva. De hade nämligen också uppmanat folk att bege sig till Hvitfeldtska.
Som försvårande omständighet, vilket motiverat hårdare straff, återfinns i många domar formuleringar om att kravallerna skulle ha varit ett planerat och organiserat våldsangrepp. Något som enligt Erik Wijk aldrig bevisades.
– Inte i ett enda rättsfall försökte man ens bevisa det, det var en utgångspunkt som man utgick ifrån. Inte ens i målet mot sambandscentralen. De sms som domstolarna plockar upp är ju reaktioner på pågående upplopp, inte organisering av dem.
Erik Wijk menar att politikerna har ett tungt ansvar för utgången eftersom de föregrep skuldfrågan. I en tv-sändning på SVT söndagen den 17 juni slog Göran Persson fast att det rörde sig om en ”militärt organiserad grupp, med god utrustning, bra samband, utomordentligt väl planerat och med stora ekonomiska resurser”.
– Statsministern gick ut och sade att kravallerna var ytterst välorganiserade av grupper med enorma resurser. Om Göran Persson säger det inför hela svenska folket så tänker väl alla att det måste ligga något i det.
Sambandscentralen fick i mångt och mycket utgöra beviset på upploppens organiserade karaktär. Bilder målades upp av en hemlig och i det närmaste militär kommandocentral som strategiskt styrde sina trupper på gatorna. Fallet prövades av alla tre instanser och hela vägen upp till Högsta domstolen kvarstår beskrivningen av sambandscentralen som en hemlig och sluten grupp med stort säkerhetstänk, ett rent faktafel. Medlemmarna hade rekryterats dagarna innan toppmötet på öppna sätt och mottagarna av sambandscentralens information hade kunnat skriva upp sina telefonnummer på en öppen lista på Hvitfeldtska. Syftet uppges ha varit att hålla koll på olika hot mot demonstrationerna och skicka ut information om det till demonstranter. Detta gjordes genom att lyssna på polisradion och sms:a ut information om var polisen hade för sig. Sammanlagt skickades tio sms, som nådde 62 telefoner, från den lägenhet där sambandscentralen höll till. Många av sms:en är ofullständiga, inget uppmanar till våld, de innehåller information om var polisen befinner sig, samt en uppmaning att bege sig till Hvitfeldtska för att hjälpa instängda kamrater.
– För att bevisa sin tes att det var ytterst välorganiserat och resursstarkt var man ju tvungna att döma dem hårt. Hade man förklarat dem oskyldiga hade ju bilden av de organiserade upploppen fallit, säger Erik Wijk.
Polisen stormade sambandscentralen och grep alla i lägenheten under torsdagskvällen, sambandscentralen var alltså bara verksam under den första dagens kravaller. I ett av de mål som prövades av Högsta domstolen, slogs det fast att torsdagens kravaller var en reaktion på polisens avspärrande av Hvitfeldtska. Alltså inte ett resultat av strategisk planering och militärorganisering. Trots detta kvarstår bilden av sambandscentralen som den organiserade instansen bakom upploppen.
Åtta personer dömdes för medverkan i sambandscentralen, de flesta av dem fick sitta 100 dagar i häkte. Ingenstans i någon av domarna preciseras vem som gjort vad utan de döms med antagandet att de alla tillsammans och i samförstånd begått brottet. Tingsrätten dömde dem för anstiftan till våldsamt upplopp till mellan tre och fyra års fängelse. Hovrätten ansåg inte att anstiftan kunde styrkas och ändrade rubriceringen till medhjälp till våldsamt upplopp. Straffen varierade från ett år och fyra månader till två år och fyra månaders fängelse. Högsta domstolen slog fast hovrättens brottsrubricering, men sänkte strafflängden ytterligare något.
Häktesförhållandena under Göteborgsprocesserna har också varit föremål för kritik. Erik Wijk pekar ut tre problem med häktningarna: längden, behandlingen och bristande legalitet. De häktade fick sitta mellan en månad och 100 dagar, med fulla restriktioner, vilket i princip innebär total isolering, under större delen av tiden. Vittnesmålen från de häktade berättar om mental nedbrytning, misshandel och trakasserier från personalen och förhör som hållits utan advokat närvarande.
Erik Wijk menar att rättsprocesserna på vissa sätt har glömts bort och hamnat i skymundan och att de dömda aldrig fått någon riktig upprättelse.
– Det har inte gjorts ett enda längre tv-reportage om processerna. Det har aldrig lagts fram ordentlig, än mindre är det någon som har bett om ursäkt. Kan man komma undan med saker så tiger man ju om det. Eftersom ingen i media ligger på och ingen gör någon politik av det så är det lättast att bara glömma bort det. Det måste ju finnas en press från något håll för att ta upp sådana smärtsamma omprövningar.
Göteborgsmålen bröt kraftigt mot tidigare praxis. Så höga straff har aldrig tidigare utdömts för våldsamt upplopp. En handfull mål prövades av Högsta domstolen. I det första målet sänkte HD straffet med 80 procent. Något som väckte hoppet om att saker och ting skulle kunna rättas till. Men i de efterföljande blev det endast marginella lindringar. För de flesta fall var det dock redan för sent, domarna hade redan vunnit laga kraft.
