Högsta domstolen har sagt sitt. Antingen köper ni eller så river vi och bygger nytt, punkt slut. Ännu en gång måste fristaden slåss för sin överlevnad. Men denna gång tänker man förhandla. – Vi har varit i krig med staten i tio år nu och det får räcka, säger Thomas Entmann, presstalesman för Christiania.
Tanja Bjørn Zabell ville springa efter tåget men fick inte för sina föräldrar. Det var för farligt. Deras hus låg vid järnvägen och varje dag dundrade tågen förbi deras trädgård. Varje dag kände hon lusten att springa efter, hoppa på och bara sticka. Inte för att hon inte älskade sina föräldrar, det gjorde hon, utan för att hon längtade efter äventyr.
En dag stod det brandmän utanför hennes fönster. Tanja blev arg och sprang ut och skrek på dem: ”Ser ni inte att ni trampar ner våra ärtor?” I trädgården låg resterna efter en kvinnokropp. Huvudet var separerat från kroppen och ärtorna var färgade röda av blod. Kvinnan hade valt Tanjas hus eftersom det låg så nära spåret och buskarna skymde sikten för tågföraren.
– Jag fick inte mindre lust att resa eller åka ut på äventyr efter det där, men jag fick tidigt en respekt för att alla impulser kan få ödesdigra konsekvenser. Det gjorde mig streetsmart, säger Tanja Bjørn Zabell.
Hon är smal och graciös, klädd i en flygoverall som hon köpt i San Fransisco. Det är en lite småkylig försommardag i Christiania, Köpenhamn. Tanja Bjørn Zabell har stannat till vid ett klädstånd efter att ha varit hos en granne och lånat duschen. Hon och hennes pojkvän har bott i Christiania i tre år nu. Vagnen de bor i har vare sig vatten eller värme så flera dagar i veckan måste de besöka Christianias allmänna dusch eller låna av grannar. Den allmänna duschen kostar 20 danska kronor och det blir för dyrt att gå dit för ofta. För det mesta löser det sig ändå, det finns alltid någon som är beredd att ställa upp. Det gäller bara att inte fråga samma granne varje gång.
– Här hittar jag alla mina kläder. Du tar vad du vill ha och lämnar det som du tröttnat på, säger hon och rotar runt bland kläderna på galgarna.
En bit bort har en medelålders kvinna stannat med sin cykel för att prata med en granne.
– Ska du på mötet ikväll? frågar kvinnan.
Överallt pratar man om kvällens möte där man ska bestämma om hur man vill att framtiden ska se ut. Stämningen har sedan beskedet att Christianiaborna inte har laglig rätt till fristaden varit tryckt. Vissa är oroliga över om de får bo kvar i sina hus och andra över vad som händer med friheten.
I skuggan av ett camouflagetält på Pusher Street bråkar två hundar om en röd boll. Det är inte aggressivt, mer lekfullt. Tills sist ger den större av de två upp. Lommar slött iväg och lägger sig sedan platt vid sin husses fötter. Husse är langare och har precis sålt en påse marijuana. Det sägs att hundarna finns där för att varna om polisen kommer men det är visst en myt. Vakter finns det dock gott om. Fotografens stora objektiv drar uppmärksamheten till oss och det dröjer inte länge innan vi blir stoppade av en man med basebollkeps och luvtröja. Hans pupiller är små som svarta prickar.
– Det är förbjudet att fotografera här! Vissa mig dina senaste bilder, säger han.
Fotografen bläddrar nervöst bland de senaste tagna bilderna.
– Visa mig de sista, sade jag!
På grund av de många ljusskygga gestalter som finns på Pusher Street är det förbjudet att fotografera. Det är inte heller tillåtet att springa, om det inte är från polisen, eftersom det är som att ropa ”vargen kommer”. Under den tre dagar långa stängningen av Christiania i april, när invånarna tog en tankepaus för att ta ställning till områdets framtid, var det många christianiter som passade på att få sin bild tagen här. Vissa högerpolitiker blev upprörda över stängningen och påpekade att den var olaglig. Ett uttalande som möttes med viss munterhet från polisen.
– Det skulle vara lite konstigt om polisen använde våld för öppna något som vi har spenderat de senaste 39 åren för att stänga, sade en polis till den danska nyhetsbyrån Ritzau.
Pusher Street är den gata som i hela Europa blivit synonym med narkotika och våldsamma uppgörelser. Enligt en uträkning som forskare på Köpenhamns universitet gjort omsätter hasch- och marijuanahandeln på gatan över en miljard kronor om året. Det var ett av skälen till att dåvarande konservativa regeringen 2004 bestämde sig för att ”normalisera” Christiania.
Ett annat betydligt mer ideologiskt laddat skäl var att den tidigare statsministern Anders Fogh Rasmussen i samband med valkampanjen 2001 startat en så kallad ”kulturkamp”, ett krig mot vad han ansåg var en för vänstervriden kultur i Danmark. Sju år efter Rasmussens attack är langarna tillbaka och inga hus har rivits. Anledningen är enligt Lars Weiss, socialdemokrat och ordförande för teknik och miljö, att de konservativa inte kunnat göra detta eftersom Christiania är så väletablerat. Det skulle bli uppror om de genomfört sina planer. Lars Weiss gillar många av de värderingar som fristaden har men oroar sig för den ökade brottsligheten.
– Om Christianiaborna vill att det omkringliggande samhället ska ta dem på allvar måste de lösa problemen med den organiserade brottsligheten, säger han.
I fristadens administrativa hjärta, en sliten lokal centralt på Pusher Street sitter Thomas Ertmann. Han är för tillfället presstalesman för Christiania och har den sista tiden haft ett hektiskt jobb. Diskussioner om Pusher Street har han haft många gånger.
– Pusher Street är en plats som när den får vara för sig själv kan rädda Köpenhamn från många problem. Polisens senaste stora offensiv gjorde bara att langarna flyttade ut på stan där ingen hade någon uppsikt över dem, säger han.
Langarna och problematiken kring Pusher Street är inget som tas upp i avtalet med staten. Det är ett strikt polisärt ärende som kräver sin egen lösning och polisen kommer inte få patrullera på gatorna i Christiania när avtalet är klart. Thomas Ertmann menar att det enda sättet att komma till rätta med kriminaliteten är att helt legalisera de lätta drogerna.
– Jag hoppas att det förr eller senare kommer finkänsliga politiker som inser att det är det enda rätta att göra. I Danmark finns väldigt många som är för en legalisering, till och med många politiker. Det är för tusan 2011 nu!
Mitt emot Thomas Ertmann sitter en man i hatt med indianfjäder i sidan. Han röker en stor spliff, en cigarett med hasch eller marijuana, och presenterar sig som ”Joker”.
– Det här stället går långt tillbaka. Det har varit center för anarkistiska aktivister och annat sedan 1970-talet, säger Joker med märkbar stolthet.
I tidningarna har det stått att summan som Christiania ska få betala för marken är 150 miljoner danska kronor. En summa som enligt Thomas Ertmann är helt tagen ur luften, det finns ingen prislapp ännu. Kritiska röster har ändå höjts – särskilt från högerhåll – om att priset varit för lågt. Varför, har man argumenterat, ska christianiterna få möjligheten att köpa marken så billigt när kvadratmeterpriset i närområdet ligger på 35000 danska kronor?
För att lugna kritikerna och för att försäkra sig mot att man spekulerar i området har en klausul skrivits in i utkastet till kontraktet som säger att eventuellt överskott vid en försäljning ska gå tillbaka till staten.
– Den stora vinsten är inte att vi får köpa i sig, utan den stora vinsten är att efter nio år har de äntligen accepterat oss som ett kollektiv, det känns underbart! säger Thomas Ertmann.
För att få fram pengarna som behövs för köpet finns flera alternativ. Ett är att staten ger ett så kallat statsgarantilån med mycket låg ränta. Ett annat att Christiania säljer ”folkandelar” till den som vill köpa. Det innebär att både boende i området och personer utanför skulle ha rätt att köpa en del av Christiania. Ett tredje alternativ är att man ber om donationer.
– Skulle vi normalisera, skulle vi få in pengarna inom ett år eller så, säger Joker.
– Skojar du? säger Thomas Ertmann.
Thomas Ertmann och Joker skrattar till lite grann. Det skulle vara otänkbart för Christiania att som Tivoli ta inträde, det går emot en av det mest grundläggande principer fristaden har, nämligen den att alla är välkomna.
– Det här är en plats där du kan slappna av. Känner du för att gå med kalsongerna på huvudet, så gör du det och alla är välkomna, säger Thomas Ertmann.
Vad kommer hända med dem som inte är registrerade i Christiania?
– Vi arbetar hårt för att alla som bor här ska få bo kvar. Vi kan inte acceptera att någon blir utslängd. Hur vi löser det rent praktiskt vet jag inte. Det är inte det största problemet just nu, säger Thomas Ertmann.
Att lämna Pusher Street och gå in i den norra delen av Christiania är som att lämna Tolkiens Mordor för Fylke, det är två skilda världar. Små och stora egenbyggda hus i alla dess former, arkitektoniskt nyskapande, ligger lummigt inbäddade intill den smutsiga ån som rinner genom Christiania. Här bor Nils Vest. Han är dansksvensk dokumentärfilmare och har bott i Christiania sedan 1970-talet och pratar en klanderfri svenska med en hel del gammeldags ord.
– Vet du inte vad raggare är? Det är ju sådana som Hells Angels, säger han och tittar lite frågande.
Nils Vest är väl insatt i de frågor som ska diskuteras på kvällens möte. För honom är det viktigt att det kommer in unga människor i Christiania eftersom han tycker det blir för tråkigt att ha samma typ av människor runt omkring sig. Det var det som på 1970-talet fick honom och hans fru att flytta hit från det kollektiv som han då startat inne i centrala Köpenhamn.
– Det finns fortfarande kvar, det där kollektivet, men det blev lite för tråkigt för oss i längden, även om det är ett fint och tryggt ställe att bo, särskilt för barn. Alla var lika gamla och tyckte samma saker. Christiania var mer färgrikt, säger han.
Från början innan de startade stadskollektivet bodde han och hans flickvän Britta i en husvagn i Christiania och hade inte mycket till bekvämligheter. När en av de boende blev utsparkad på grund av sitt tunga narkotikamissbruk fick de chansen att flytta tillbaka från kollektivet och ta över det stora huset de nu bor i. Då, ett nergånget ruckel utan vare sig vatten eller el. Det var inget problem för Nils Vest som utöver en examen från danska filmskolan också har en ingenjörsexamen från tekniska högskolan i Köpenhamn.
– De flesta som bott här sedan 1970- och 1980-talet är duktiga hantverkare. Då var det nödvändigt eftersom precis allt av värde som fanns i de gamla militärbyggnaderna hade folk plockat på sig under årens lopp, säger han.
Nils Vest menar att det som gjort att Christiania överlevt så länge är det faktum att man inte definierat sig partipolitiskt. Att det mestadels varit partier till vänster och i mitten som stöttat Christiania under åren är en annan sak.
– Regeringen har plötsligt blivit mycket tillmötesgående, och anledningen är så klart att de vill ha Christianiaproblemet löst innan valet, säger han.
Händelsen i barndomens trädgård gjorde henne inte rädd, tvärtom. Redan som 13-åring hade Tanja Bjørn Zabell förstått att hon aldrig skulle vara typen som skaffade sig ett radhus eller jobbade nio till fem. Hon ville resa och hon ville hjälpa människor. Hon bodde under en tid helt utan pengar i Spanien och reste i Italien och Argentina. I Argentina arbetade hon med en politisk film som skulle blottlägga de sociala orättvisorna som finns i landet. Det blev inget med det eftersom producenten stack med hela budgeten på 110000 dollar. Dessutom fick hon på grund av sina åsikter problem med polisen.
– De sade till mig att om jag fortsätter att prata kommer de få mig att försvinna. Det skulle se ut som ett rån sa de. Det var inte så mycket mer att göra än att åka hem, säger Tanja Bjørn Zabell med en axelryckning.
Christiania är den första platsen sedan hon var liten som hon bott någon längre tid på. Tanja och Dennis tillhör dem som oavsett om köpet går igenom eller inte kommer att förlora sin bostad. Vagnen är mögelskadad och står dessutom på mark som förmodligen inte kommer att ingå i köpekontraktet.
– Får jag inte bo kvar i Christiania tror jag inte att jag vill bo kvar i Danmark heller, då finns det inget kvar här för mig, säger hon.
Det har börjat skymma. De flesta christianiter är på mötet. Erfarenheten säger att det kommer bli en långdragen process. Inget beslut fattas förrän alla är överens. En konsensusdemokrati som retat gallfeber på politikerna eftersom det tar sådan tid att förhandla.
På Pusher Street står langarna tålmodigt kvar. Från ett tält hörs basgången från någon hip-hoplåt och på håll skallet från en hund. Vid huvudingången till Christiania sitter en pojke på en ölback och säljer allehanda skrot. Hans blick är en smula ängslig och en stund senare har han packat ihop och gått sin väg. De gamla armébaracker där en gång soldater huserat är nerklottrade och de smala fönstren sönderslagna. På en av väggarna är en detaljrik graffiti målad. Över utgången till Köpenhamn hänger en stor skylt som säger ”Du går nu in i EU”.
FAKTA: Christiania
• Tidigare ett militärområde som 1971 ockuperades av aktivister som sökte en annan livsstil.
• Fristaden har periodvis haft problem med narkotika och kriminalitet, och dess existens har ifrågasatts av politiker och myndigheter.
• Området är 32 hektar stort och ligger
i norra delen av stadsdelen Christianshavn
i Köpenhamn. Det finns cirka 325 byggnader i fristaden. Av dem är 104 från försvarets tid på området och 221 är byggda av christianiterna.
• Det finns 14 fredade byggnader på området. Dessutom fyra byggnader, byggda av christianiter, som anses värda att bevara, bland annat Pagoden.
• 623 vuxna och cirka 130 barn bor på området. Bara 42 procent av de vuxna har arbete. I Christiania finns 94 företag och föreningar. Fristaden har ekonomisk, teknisk och social självförvaltning.
• Köpenhamns turistorganisation Wonderful Copenhagen skriver på sin hemsida att Christiania årligen har mellan 1,5 och 2 miljoner besökare. Det gör området till Danmarks näst största turistattraktion, endast slagen av Tivoli.
Källa: Ritzau (TT)
FAKTA: Rättsprocessen
• 2004 bestämde den dåvarande konservativa regeringen att Christiania skulle normaliseras. Det blev startskottet för sju års juridisk kamp mellan staten och Christiania.
• I februari i år kom Danmarks högsta domstols beslut: det är den danska staten som har rätt att utnyttja området. I domen stod dock att Christiania skulle få lov att bevara sin särprägel.
FAKTA: Köpeavtalet
• Christianiterna har fått tre alternativ, antingen köper de marken kollektivt eller så köper varje invånare sina hus enskilt eller så låter de kommunala bostadsbolag bebygga marken. Det senare skulle innebära att vissa hus revs och att de skulle få hyra sina bostäder till marknadspris.
• Att man köper kollektivt är redan bestämt men det finns fortfarande många
frågetecken att räta ut. Vad händer med de som inte är registrerade i Christiania? Hur ska köpet finansieras? Vad händer med Pusher Street?