Nya sammandrabbningar bröt nyligen ut vid det 900 år gamla templet Preah Vihear på gränsen mellan Kambodja och Thailand. Minst fem människor dödades under februari. Under året som gick har båda regeringarna använt tempelfrågan som slagträ för att öka populariteten i sina respektive länder och mobiliserat soldater och turister till området.
Närmare gudarna måste det ha varit svårt att komma. På toppen – ovan dimman, under molnen – är det som om Kambodjas intensiva historia tagit ett djupt andetag och håller andan.
– Framåt!
Tystnaden bryts av ljudet från de kambodjanska armésoldaternas tygkängor som taktfast plaskar i de vattenfyllda stensalarna i det dramatiskt belägna Angkortemplet Preah Vihear från 1100-talet. Den 30-åriga officeren Don San leder morgonpatrullen ut på templets avsats varifrån utsikten är milsvid. Byggt för att blidka den hinduiska guden Shiva har det placerats på norra Kambodjas högsta punkt.
– Där ligger Thailand, säger officeren Don San och pekar västerut med automatkarbinen.
– Att försvara templet mot dem är ett hedersuppdrag, fortsätter han innan patrullen hastar vidare.
Allting började för 900 år sedan. Då var Kambodja ett stort kungarike som sträckte sig långt in i dagens Thailand. Templet Preah Vihear byggdes på den gräns som många hundra år senare drogs mellan länderna. När fransmännen drog sig tillbaka från Kambodja 1954 ockuperade en thailändsk trupp templet, vilket orsakade en diplomatisk kris som avgjordes i den Internationella domstolen i Haag. Beslutet från 1962 finns sammanfattat i fyra ord, på en tio meter bred skylt framför berget: ”This is our temple”.
För att ingen ska missförstå budskapet sitter det även affischer över hela Kambodja – på varje buss, restaurang och bar – som manar till patriotism och påminner om att Preah Vihear-templet tillhör ”oss”.
Men domstolens beslut löste inte konflikten, snarare tvärtom. Relationen mellan de två grannländerna blev än mer explosiv när FN-organet Unesco 2008 beslutade att ge templet världsarvsstatus. Det innebär politiskt att templet är så värdefullt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten. Resultatet blev att båda länderna mobiliserade militär trupp till området.
Under veckorna inför tvåårsjubileet av Unescos beslut ökade spänningen kring detsamma. Sporadisk skottlossning förekom och båda sidor sade att de skulle försvara vad de ansåg vara sitt territorium. Till thailändarnas stora förtret anordnade Kambodja stora festligheter på årsdagen: tal, musik och sång hölls i ruinerna. Allt direktsändes i kambodjansk tv. Efteråt sammanfattade en lokal journalist kvällens budskap i en mening: ”Thailand fuck off.”
– Stöd den kambodjanska armén köp cigaretter till dem, ropar fyra flickor i kör, bredvid den stora ”This is our temple”- skylten.
Länge var templet en stor turistattraktion, men det gick endast att besöka det från den thailändska sidan. Bara att ta sig till templet från Kambodja var förr ett livsprojekt och pilgrimer fick gå i veckor. Efter en eldstrid 2009 använde Kambodja all taggtråd som gick att hitta och minerade gränsen, därefter byggde man en brant väg uppför berget så att templet blev tillgängligt enbart från deras sida.
I dag leder en nybyggd väg från Siam Riep via An Long Weng ända fram till templet. Landskapet bjuder på en förförisk blandning av röd jord, gräsbevuxna kullar och vindpinade dalar. Men landets vackraste region är också en av de mest underutvecklade. En tredjedel av invånarna lever på mindre än en dollar om dagen och åtta av 100 barn dör innan de får fira sin femårsdag. El och rinnande vatten är i de omkringliggande områdena en lyx som är få förunnad, precis som utbildning. Länge var regionen en av Kambodjas mest bortglömda platser. Men det är inte första gången templet hamnar i centrum för dagspolitiken.
Preah Vihear var den kambodjanska Lon Nol-regimens sista fäste innan Röda khmererna grep makten 1975. Det var också där resterna av den förr så fruktade kommunistgerillan mötte regeringens förhandlare 1998 för slutgiltig kapitulation.
I dag är det landets mest berömda plats.
På ett av de enorma trappstegen av sten står den 47-åriga fjärilsodlaren Tek Sakama. Han är här för fjärde gången. Som kambodjan är templet för honom betydligt mer än sten från medeltiden.
– Vi har tusentals tempel, men inget som detta, det är vår nations kronjuvel, säger han med andan i halsen.
Till skillnaden från Angkor Wat, där det stora antalet besökare fått templen att likna myrstackar med tusentals besökare som trängs och skymmer varandra, besöktes Preah Vihear i fjol av endast 480 utländska besökare. Turismen från den kambodjanska sidan är ännu i sin linda och både mat och vatten är en bristvara både för såväl soldater som för turister. Trots det ökade antalet kambodjaner som besökte templet sjufalt i fjol.
För att förklara varför är det enligt fjärilsodlaren Tek Sakama inte i historien utan i nuet man får söka svaren.
– Thailand är starkare och rikare än oss. De ser oss kambodjaner som ociviliserade barbarer och har försökt ta vårt tempel sedan 1960-talet men vi kommer aldrig att ge upp. Att besöka templet är politik, säger han och knackar med foten i stenen.
Några av templets väggar är täckta av reliefer av demoner och drakar. I en av de tomma salarna står amerikanen Michael Wachtel och låter fingrarna följa mönstren.
– Jag har sett allt annat i Kambodja, även templet som lutar lite mitt i ingenstans, så då var det bara att resa hit, säger amerikanen så att det ekar i den vattenfyllda stensalen.
Michael Wachtel kallar sig själv tempelnörd och gillar endast tempel byggda före 1180, ”därefter tog den bra stenen slut”.
– Jag gillar gamla saker, men så är jag ju amerikan, säger han och skrattar.
I grunden handlar konflikten mer om inrikespolitik än om kulturmiljövård. För Kambodja har tempelretoriken gjort att premiärminister Hun Sen kunnat öka sin popularitet. I tv har han flera gånger besökt templet i militäruniform och i tal krävt att thailändska trupper ska dra sig tillbaka – annars skulle de köras ut med våld. För varje framträdande har insatserna höjts. Ingen i Kambodja vill ha krig, men av hänsyn till den inhemska opinionen kan ingen heller ge efter.
Så sent som i februari 2011 brakade allt loss. Den finkalibriga elden övergick i artilleribeskjutning och under ett par timmar rådde fullt krig. När krutröken skingrades låg döda och skadade på bägge sidor. En pagod i sluttningen fick ta emot en direkt träff. Efter händelsen placerade den kambodjanska militären ut stridsvagnar och pansarskyttefordon i de omkringliggande byarna.
Ingen av sidorna medger att den sköt först men konflikten har de senaste åren tagit 16 människoliv och drivit runt 85000 invånare på båda sidor gränsen på flykt.
Under påskhelgen blossade konflikter upp även vid de hinduiska templen längre västerut, Ta Krabey och Ta Moan Thom, som även de byggdes under khmerväldet på 1100-talet.
60 mil västerut i den thailändska huvudstaden Bangkok arrangeras regelbundna demonstrationer som kräver att UNESCO ska återkalla världsarvsstatusen och att de kambodjaner som bor i det omstridda gränsområdet ska evakueras och gränsen dras om. Arrangörerna är politiskt knutna till de rojalistiska gulskjortorna och anklagar premiärminister Abhisit Vejjajiva för en för tam hållning mot grannen Kambodja. Känslorna blev än mer upprörda när en kambodjansk domstol dömde två thailändska aktivister till långa fängelsestraff för intrång och spionage vid gränsen. Tidigare hade även två thailändska soldater som greps i området dömts till långa fängelsestraff för samma brott.
Under våren 2011 höjde så Kambodja insatsen ytterligare och krävde att den Sydostasiatiska samarbetsorganisationen Asean skulle skicka observatörer till den omstridda gränsen. Ett krav som Thailand tillbakavisade.
Asean konstaterade dock att en öppen konflikt riskerade att underminera både förtroendet mellan länder i regionen och den ekonomiska återhämtningen efter de senaste årens finanskris. Kambodjas utrikesminister Hor Namhong skrev även till presidenten för FN:s säkerhetsråd Maria Luiza Ribeiro Viotti om ”den explosiva situationen”.
I slutet av april 2011 valde Kambodja dessutom att återigen ta frågan till Internationella domstolen i Haag för att få ett slut på stridigheterna vid djungeltemplet.
– Thailand har varit förberedda på detta. Vi har studerat frågan och hyrt en grupp advokater, kommenterade Thani Thongphakdi, talesman för Thailands utrikesdepartement, saken i Bangkok Post.
Thailändska politiker har föreslagit någon form av samarbete för underhållet av templet, vilket Kambodja avvisat. Det enda Kambodja sagt sig villiga att diskutera är ”thailändska truppers tillbakadragande från kambodjanskt territorium”.
Från krönet där templet är byggt stupar klippor lodrätt ner till det thailändska slättlandet. En bred stentrappa leder mot den thailändska gränsen från vilken thailändska turister förr besökte templet. I dag är vägen minerad och avspärrad med ett tjockt lager taggtråd.
Under ett plåttak sitter den kambodjanska polischefen Hoem Chann med blankpolerade kängor. Framför honom på bordet ligger en pistol och en walkie-talkie.
– Alla från Kambodja är välkomna hit, vi lovar att skydda dem. Vi har tillräckligt med soldater på plats för att försvara både dem och templet, säger han.
Längs gränsen har både de kambodjanska och de thailändska soldaterna grävt skyttegravar.
Framför eldrören, i ingenmanslandet, har soldater från bägge sidor byggt en boulebana. Men så mycket spel blir det inte. De thailändska soldaterna i svarta uniformer debatterar intensivt med de sämre utrustade kollegorna från Kambodja om vilket lands kvinnor som är vackrast.
– Okej, era kvinnor är vackrare, men templet tillhör oss, säger en kambodjansk soldat och alla viker sig av skratt.
Solen strilar ner genom lövverket och konflikten känns långt borta.
– Vi gör allt vi kan för att undvika fullskaligt krig, då kommer många fler att dö, säger en thailändsk soldat, när han torkat skrattårarna ur ögonen.
FAKTA: Konflikten
• Preah Vihear byggdes på 1000- och 1100-talen – hundra år före de mer berömda templen i Angkor – och är tillägnat den hinduiske guden Shiva.
• 1904 bestämde en kommission att templet skulle tillhöra Siam, som Thailand då hette. På en karta utgiven 1907 hamnade det dock i det franska protektoratet Kambodja.
• Efter Kambodjas självständighet 1954 ockuperade thailändsk militär platsen. Dispyten hänsköts till Internationella domstolen, som 1962 beslutade att templet skulle tillhöra Kambodja.
FAKTA: Världsarv
n Ett världsarv är ett kulturminne eller naturminne som är så värdefullt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller objekt som på ett alldeles unikt sätt vittnar om jordens och människans historia.
Världsarvslistan blir allt längre och omfattar nu 851 objekt. Sammanlagt 14 svenska kultur- och naturobjekt har förts upp på listan, bland annat Engelsbergs bruk i Fagersta, Skogskyrkogården i Stockholm, Laponia i Lappland och Gammelstads kyrkstad i Luleå.
Källa: Riksantikvarieämbetet