Bangladesh kokar fortfarande

Vårens och sommarens oro och protester i den bangladeshiska klädindustrin har återigen satt fokus på en eftersatt arbetargrupp: de lågt betalda och maximalt exploaterade sömmerskorna i landets klädfabriker. Hur vreden över låga löner och långa arbetsdagar ska kunna kanaliseras i något annat än spontana uppror är dock fortfarande osäkert eftersom facken motarbetas och repressionen ökar.

När det globala kapitalet, i form av bland annat svenska, franska, spanska, USA-ägda och japanska klädkedjor – i sin jakt på maximala vinster – under 1980- och 1990-talen valde att förlägga en allt större del av sin klädproduktion i Bangladesh berodde det till stor del på just de låga lönerna.

Både i jämförelse med andra inhemska arbetargrupper och med klädarbetare i andra producentländer är de bangladeshiska sömmerskornas löner låga. Trots dess utsatta läge, med ständigt återkommande översvämningar och tillhörande leveransstörningar, väljer företag som H&M, Walmart, GAP och Elitex att förlägga en stor del av sin produktion i landet.

Fackföreningsanslutningen i sektorn är, trots en existerande arbetslagstiftning, relativt låg och många försök att organisera i fabrikerna motarbetas med hjälp av avskedanden eller våld från inhyrda kriminella, så kallade ”musclemen”. Klädarbetarnas sätt att protestera mot fabriksbränder, påtvingad övertid och låga löner har ofta varit spontant organiserade demonstrationer, kravaller och motorvägsblockader.

Regeringens försök att genom en ny och högre nivå på minimilönen skapa lugn i sektorn tycks redan innan det sjösattes ha misslyckats totalt. Förslaget från Styrelsen för minimilöner, som presenterades den 28 juli i år, möttes av nya och intensifierade strejker och protester. 2 000 taka i månaden – cirka 207 kronor – i grundlön och ytterligare 1 000 taka i tillägg för mat och hyra låg 2000 taka under den nivå arbetarna och fackföreningarna krävt i sina kampanjer.

Och trots att arbetarrepresentanten i Styrelsen gått med på förslaget skakades landet i början av augusti av nya och intensifierade kravaller. Att protesterna den här gången även flyttade in i de välbeställda diplomat- och överklasskvarteren runt Gulshan, och dessutom fortsatte under ett par veckors tid, tycks ha skakat om landets regering.

För att säkerställa ordningen i den för landet så viktiga exportsektorn ökade repressionen. Polisen mötte gatuprotesterna med vattenkanoner, tårgas och skarp ammunition och säkerhetspolisen fick utökade befogenheter till övervakning av ordinära och elektroniska medier.

Polis och specialstyrkor inom Rapid Action Batallion, RAB, attackerade fredliga demonstranter, fackföreningsaktivister arresterades och massåtal mot hundratals klädarbetare har väckts.

En ny strategi för att slå mot de militanta arbetarprotesterna är också regeringens beslut att dra in turistvisum för enskilda utländska personer och organisationer som står i kontakt med fackföreningar i landet. Både regeringen och arbetsköparorganisationen BGMEA har länge hävdat att protesterna är inspirerade av ”utländska element”. Beslut har även fattats om att dra in tillstånd för, och frysa tillgångar hos, frispråkiga enskilda, ickestatliga organisationer som länge arbetat för mänskliga rättigheter i klädbranschen.

Just för stunden ser de spontana arbetarprotesterna ut att ha mattats av men hur landets regering ska kunna balansera storföretagens och arbetsköparorganisationens krav på lugn i klädfabrikerna med respekt för mänskliga rättigheter återstår att se. Redan nu vädjar klädfack i Bangladesh om internationellt stöd mot trakasserier, övervakning, nattliga arresteringar och övervåld mot fackförenings- och arbetarledare.

Att en gång för alla säkerställa löner och arbetsförhållanden till en dräglig nivå i de kvinnodominerade klädfabrikerna tycks inte vara någon prioriterad fråga för landets regering och fabriksägare.