Debatt

Tystnaden börjar i Stockholm

Högern håller i sin privatiseringsiver just nu på att sätta munkavle på den offentliga sektorn. Men hoten mot öppenheten slutar inte där, skriver Ann-Margarethe Livh, V, och varnar för Stockholm stads regler för pesonalens kontakt med media.

Alltför ofta får Stockholm agera nyliberalt laboratorium. Det är här man först testar de mest högervridna experimenten; som vårdvalet eller de hämningslösa utförsäljningarna. Inte heller verkar resultaten vara särskilt viktiga, eller så är det helt enkelt så att konsekvenser kvittar när målet är ideologiskt. Det senaste inom nyliberal experimentlusta är att nästan all offentlig verksamhet ska privatiseras.

Utförsäljningarna av vården och skolan har hastats igenom och reats ut till slumppriser, vilket har lett till att köparna kunnat plocka ut miljoner i vinst redan under de första åren. Det är alltså pengar som omfördelats från skattemedel rakt ned i privata fickor. Inget av de argument som anfördes för utförsäljningarna har heller visat sig stämma.

Den mångfald som utlovades visade sig vara enfald, då till exempel de privata vårdplatserna i Stockholm nästan uteslutande togs över av två stora företag, Attendo Care och Carema Äldreomsorg. Om ni känner igen de namnen så är det förmodligen från de vårdskandaler som rullats upp i tidningarna. Visst är det skrämmande att höra om barn som försvinner eller dementa som blir liggande i dagar för att vinst går före personaltäthet, men på sätt och vis vore det än mer skrämmande om vi inte fick höra något alls om vad som händer våra barn och äldre när de tas om hand av privata företag.

Just nu håller högeralliansen nämligen på att sätta munkavle på den offentliga sektorn i Sverige, som alltid hand i hand med marknadskrafterna. Samtidigt som man skär ned, säljer ut och privatiserar så vill man också hindra de anställda från att kritisera det som sker. Det lagstadgade skydd för meddelarfrihet som vi byggt in i den offentliga sektorn följer nämligen inte med när verksamheten privatiseras.

I privata företag mäts framgång i första hand i vinsten och då får marknadsmässiga avvägningar gå före andra intressen. När vi lämnar ifrån oss våra barn och äldre så måste vi lita till att de tas om hand på allra bästa sätt.

Jag är övertygad om att vård- och omsorgspersonal gör sitt allra bästa för att ge en god välfärd utifrån de förutsättningar som ges – just därför måste vi se till att ge dem goda möjligheter. Allt fler riskerar i dag att bli av med jobbet när de säger ifrån om missförhållanden. I och med detta utsätts arbetsplatsdemokratin för direkt fara, liksom möjligheterna för de anställda att räcka till och må bra på jobbet.

Men hoten mot meddelarfriheten slutar inte vid de privata företagen. Det senaste exemplet är Stockholms stads plastkort, ”Alltid och aldrig vid mediekontakter”, med regler för personalen i deras mediekontakter. På kortets ena sida står det vad man aldrig ska säga i kontakt med media. Bland annat ska man aldrig gissa, ha egna teorier, bli upprörd eller arg. På andra sidan står det vad man alltid ska göra, bland annat ska den anställda alltid tänka efter innan hon eller han svarar, hålla sig till fakta och sitt eget ansvarsområde, liksom att alltid utgå från att alla samtal är intervjuer.

Kortet marknadsförs som ett praktiskt plånbokskort att alltid bära med sig. På stadens intranät finns ytterligare information till de anställda om hur kommunikationen utåt bör hanteras. Där finns ett elvapunktsprogram, där punkt fem slår fast att ”Vi har ett gemensamt budskap”. Staden skriver: ”Stockholms stad har ett övergripande budskap som kan brytas ner och uttryckas på olika sätt i stadens verksamheter. Budskapet lyder: Stockholms stad, med alla sina verksamheter, gör huvudstaden till en attraktiv plats att bo och verka i, besöka och återvända till.”

Man kan fråga sig hur en anställd, kritisk till hur staden fungerar i sin roll som arbetsgivare, ska förhålla sig till detta gemensamma budskap i kontakten med en journalist? Hur ska man tolka stadens kontrolliver när det gäller kommunikation med media? Antingen kan det vara ett försök att tysta intern kritik, eller helt enkelt ett plumpt underkännande av personalens kompetens.

Staden själv har efter hård kritik sagt att korten bara erbjuder goda råd, men formuleringarna ”alltid” och ”aldrig” kvarstår. Visst finns det en viktig skillnad; när det sker i offentlig verksamhet kan vi än så länge göra något åt det, vi har insyn och vi kan ifrågasätta, lagstifta och rösta bort det. I privat verksamhet saknar vi alla demokratiska instrument. För varje del av verksamheten som alliansen säljer ut så tappar vi lite mer kontroll över vårt samhälle.

Om Stockholm också denna gång får agera experimentverkstad för högerns nyliberalism så måste vi ta det på allvar och säga ifrån medan vi fortfarande kan, innan samma politik genomförs i hela Sverige. Vi i vänstern vill se en utveckling åt precis motsatt håll, i stället för att tala om för personalen vad de inte får säga så vill vi uppmuntra personalen att uppmärksamma alla missförhållanden.

Ska staden dela ut plastkort så ska de innehålla meddelarfrihetens principer, och det ska tydligt anges att vi uppskattar de människor som har civilkuraget att säga ifrån.
De människorna är vår främsta garant för att välfärden är verklig och inte bara en tabell i en vinstkalkyl.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984