I början av veckan presenterade de tre oppositionspartierna för sista gången egna budgetförslag, för när det är dags för vårbudgeten nästa år ska en gemensam skuggbudget läggas. Därmed tas ett stort steg mot ett tvåpartisystem i Sverige, för även om oppositionen redan nu har lagt en del gemensamma förslag så spretar förslagen fortfarande. Att kompromissa tillhör nu samarbetets natur, och även om det lär gnisslas och gnällas över anpasslighet och ”vad gör de inte för att få bli ministrar” var oppositionen nästan tvungen att formera en allians som svar på det borgerliga enandet. Men det finns skäl att oroa sig för att kompromissandet leder till ett lite lagom ljummet paket anpassat för de så kallade mittenväljarna. Hur kommer det exempelvis gå för de båda småpartiernas viktigaste profilfrågor?
I Vänsterpartiets skuggbudget föreslås en höjning av skatterna med hela 55 miljarder kronor 2010. Pengarna ska främst gå till fler jobb i den offentliga sektorn, men stora satsningar föreslås även på unga arbetslösa, bostadsbyggande och en ”Green New Deal”, ett grönt stimulanspaket. Sammanlagt vill partiet skapa omkring 80 000 nya helårsjobb. Mot bakgrund av att den borgerliga regeringen på tre år har minskat skatteintäkterna med närmare 100 miljarder är vänsterpartiets förslag inte särskilt revolutionerande. Men eftersom Socialdemokraterna och Miljöpartiet enligt veckans skuggbudgetar ”bara” vill höja skatten med 20 miljarder respektive 17 miljarder så lär Vänsterns skattehöjningar knappast överleva den gemensamma vårbudgeten. Lars Ohly har redan börjat bereda marken för en sådan kompromiss. I lördagsinter-vjun den 26 september sade han att partiet nog kan tänka sig att närma sig samarbetspartiernas syn på jobbskatteavdraget, vilket torde innebära att de första tre stegen behålls till en kostnad av 65 uteblivna miljarder i skatteintäkter. Om han får med sig partistyrelse och kongress på det förslaget – många partimedlemmar är inte så glada åt Ohlys solospel i skattefrågan – lär så stora skattehöjningar som nu föreslås knappast längre vara möjliga. Ohlys utspel vid samma tillfälle om att partiet kanske bör byta linje i synen på EU-medlemskap är visserligen välkommet men lär också av många betraktas som ett offer på det rödgröna samarbetets altare.
Miljöpartiet lägger i sin skuggbudget förslag på att satsa hela 47 miljarder på gröna investeringar de närmaste tre åren. Det ska investeras i hållbar infrastruktur och energiproduktion, ny teknik och energieffektiviseringar, och satsningen beräknas ge 70 000 helårsarbeten. Dessutom vill partiet satsa 1,4 till 2 miljarder per år de tre kommande åren på internationella klimatsatsningar utanför biståndsbudgeten. Vad återstår av denna stora satsning på grön omställning, som skulle få större trovärdighet om den kombinerades med den vänsterpartiska skatteförslagen, i vårens gemensamma skuggbudget? Vänsterpartiets och socialdemokraternas gröna omställningsförslag är än så länge betydligt mindre.
Om oppositionen kokar ihop en allt för grå välling anpassad för ”mittenväljaren” är risken stor att valet uppfattas som meningslöst vilket lär gynna högern. Mittenväljare är lika lite som ”vanlighetens folk” en fast kategori. Var mitten ligger avgörs av intressen, känslor, åsikter, behov – ytterst av samhälleliga styrkeförhållanden.
Uppgiften måste därför vara att formulera en verklig oppositionspolitik, ett starkt rödgrönt program som svarar mot samtidens enorma utmaningar och som artikulerar och mobiliserar den känsla för rättvisa och solidaritet som en majoritet av väljarna faktiskt bär på.
