Det blev en jämn och spännande valkväll i Norge. Spänningen berodde till stor del på att det liberala partiet Venstre bara fick 3,9 procent av rösterna och därmed precis missade 4-procentsspärren. Det anrika partiet får därmed bara två mandat, om de hade klarat spärren hade de dessutom tagit flera utjämningsmandat. Partiledaren avgick under valkvällen.De rödgröna […]
Det blev en jämn och spännande valkväll i Norge. Spänningen berodde till stor del på att det liberala partiet Venstre bara fick 3,9 procent av rösterna och därmed precis missade 4-procentsspärren. Det anrika partiet får därmed bara två mandat, om de hade klarat spärren hade de dessutom tagit flera utjämningsmandat. Partiledaren avgick under valkvällen.
De rödgröna vann tack vare ett mycket starkt val av de norska socialdemokraterna som gick fram till dryga 35 procent. Den stora förloraren hos de rödgröna blev SV, Vänsterpartiets motsvarighet, som backade 2,6 procentenheter till 6,2. Även om en viss tillbakagång var väntad så var det här ett dåligt resultat. Den tredje delen av de rödgröna, den norska centern, står i stort sett stilla. På den borgerliga sidan ökade Höyre, moderaterna med 3 procentenheter till dryga 17. Vänsteryttern Rödt misslyckades, igen, med att ta mandat. Kanske var det tur för Rödt att de inte kunde få skulden för att borgarna vann, något som svenska Fi kanske borde fundera på inför det svenska riksdagsvalet.
Som helhet är Norge att gratulera. Det är 16 år sedan en norsk regering lyckades bli återvald. Att vinna en gång är svårt, att få förnyat förtroende är svårare. Jag hoppas att de svenska rödgröna partierna gör flera studieresor till Norge innan vårt eget val 2010.
Det finns inslag i den norska politiken som både gör det lättare, och svårare, för de rödgröna att vinna än i Sverige. Norska LO framstår som radikalt, aktivt och pådrivande både vad det gäller att bilda opinion och att mobilisera för en mer radikal politik. Vår egen svenska fackföreningsrörelse är ganska lam i jämförelse. Inom norska LO finns en livaktig vänsteropposition som tar stor plats i debatten. I Norge finns en mycket bra dagstidning som står till vänster, Klassekampen, och den politiska debatten i landet om frågor som EU och WTO håller ofta en högre nivå en motsvarande debatt
i Sverige.
Samtidigt finns det i Norge en stark populistisk och främlingsfientlig höger, Fremskrittspartiet, som skickligt spelar på folkliga känslor mot ”eliten” och som gör djupa inbrytningar i den norska arbetarklassen. I Norge tvingas vänstern ibland förklara varför man inte har råd med allt, fast landet har det på pappret, därför att en oansvarig ekonomisk politik kan leda till överhettning i ekonomin. Det problemet har vi ju inte riktigt i dagens Sverige. Samtidigt har den norska rödgröna regeringen resolut stimulerat landets ekonomi när den globala finanskrisen slog till.
Fremskrittspartiet är dock ett tveeggat vapen för den norska borgerligheten. Deras rasism och populism gör att det saknas ett trovärdigt borgerligt regeringsalternativ i landet, något som de rödgröna bevisligen har och vinner på. Den här gången fick rasisterna i Fremskrittspartiet bara en liten valframgång men blev ändå klart störst bland de borgerliga.
Visst kan man invända att den norska politiken borde ligga ännu längre åt vänster. Ingen kan påstå att landet är på väg att utvecklas i socialistisk riktning. Samtidigt framstår Norge som det mest progressiva landet i Europa på flera områden, och det är inte illa. Tänk om vi kunde säga samma sak om Sverige. I en tid när privatiseringar, svaga offentliga investeringar och EU-diktat dominerar i Europa så går Norge en delvis egen och annan väg. Man ska inte glömma att den rödgröna regeringen domineras av socialdemokrater och innehåller ett borgerligt parti, Senterpartiet. Men för vänstern, i Sverige och i Norge, återstår frågan hur man kan regera och ta ansvar utan att tappa stöd. Knäck den nöten den som kan.