Kulturkrönika

Det lojala hatet

För ett par veckor sedan var det dags igen. Djurgården förlorade mot Malmö på bortaplan. Ett grupp medelålders supportrar uppskattade inte detta. De dränkte sina sorger. Supportrar med alkohol i blodet blir ofta lite kitsliga. Så när flygvärdinnor och medpassagerare på flyget hem hade synpunkter på deras uppträdande, var de förstås tvungna att stå upp […]

För ett par veckor sedan var det dags igen.

Djurgården förlorade mot Malmö på bortaplan. Ett grupp medelålders supportrar uppskattade inte detta. De dränkte sina sorger. Supportrar med alkohol i blodet blir ofta lite kitsliga. Så när flygvärdinnor och medpassagerare på flyget hem hade synpunkter på deras uppträdande, var de förstås tvungna att stå upp för sitt lag. En av passagerarna blev misshandlad. Fem av supportrarna greps på Sturup, tolv vid ankomsten till Bromma.

Fotbollsentusiasterna var enligt rapporterna i 35–40-årsåldern.

Alla var kvinnor.

Nej, just det där sista tror jag inte att ni gick på.

Det finns inte så många säkrare sätt att bli bekymrad över det manliga könet än att gå på herrfotboll. Du kan förstås sätta dig och läsa rättegångsprotokoll från våldtäkts- och misshandelsmål. Men där ser du inte vad den manliga gemenskapen är i stånd till när den hittat något att förhålla sig passionerad till. Där skådar du inte den omtalade läktarkulturen i vitögat.

I denna särskilda sorts kultur hatas det och älskas det med en glöd som fått sportjournalister, författare, sociologer och somliga av proletariatets förkämpar att gå i spinn. Detta är riktig arbetarkultur, har det ibland hetat. Detta är människor som inte vill bli kontrollerade.

Och man tar sig ju för pannan.

Visst älskas det. Kärleken till det egna laget uppfyller liv och blir tillvarons salt. Och visst hatas det. Det går inte en match utan att tusentals pojkar och män vrålar ut sitt hat mot det andra laget, den stad motståndarna kommer ifrån, mot domare och linjemän och spelare som misshagar dem.

Jag gillar att gå på fotboll, och jag är sällan neutral, men om jag hamnar mitt i en klack känner jag mig numera som en främling. Jag börjar nästan förstå idrottshatarna, som frågar sig hur en lek kan väcka sådana känslor.

Själv minns jag fotbollsmatcher på 1960- och 1970-talen när stämningen var lugnare och ingen var rädd för att ta med sina barn till ens ståplatsläktaren. Men det var kanske en parentes, en slags folkhemsparentes. Jag undrar ibland om inte det vi sett de senaste 20–30 åren handlar om att fotbollen och läktarkulturen liksom funnit sig själv. Sporten föddes en gång i våldsamma matcher mellan engelska byar. Där finns rötterna. Och dit har vi nog börja hitta tillbaka.

Det pratas ibland om att de så kallade firmorna, och de andra som slåss inte är riktiga fans, att de egentligen inte är intresserade av sporten, och att de är få. Klubbledningar som är rädda om sponsorpengar och sportens rykte gillar att framställa saken så.

Det pratet bygger på en praktfull missuppfattning – nämligen den att fotboll och våld inte hör ihop. Den som känner till det allra minsta om firmorna, vet att många i dem är fanatiskt intresserade av fotboll och att de ofta är sina respektive lags allra hängivnaste fans. Passion och lojalitet och en längtan efter att få slåss för sitt lag, alltså. Ingen dålig mix för den som vill klä sig i manlighet.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar