Debatt

Att vara vit mans mjölk

Komjölk är en omodern, nordeuropeisk kulturrest som är skadlig både för klimatet, industrialiserade kor och världens fattiga, skriver Lisa Gålmark och undrar hur Sverige kan ställa sig bakom EU:s exportsubventioner.

I det tidiga 1900-talet var uttrycket ”den vita piskan” både en bild av komjölkens stråle mot zinkhinken och en metafor för lantarbetarnas, mjölkdejornas, lågbetalda slit. För den som hade perception för andra varelser var det även en bild av kossornas läge. Ester Blenda Nordström, tidig undercoverjournalist tillika rösträttskvinna, visade sådan perception när hon skildrade både mjölkdejornas vardag och kalvarnas utdragna råmanden efter kon och mjölken, i En piga bland pigor (1914).

På Nordströms tid var industrin bara i sin linda; komjölk till salu blev en nymodighet för den stora allmänheten i slutet av 1800-talet. Som vi vet kom varan att bli ett självklart inslag i den västerländska matkulturen. Djurhållningen blev mekaniserad verkstad och det vita guldet kunde utvinnas ur kornas juver. Framavlade jättebomber bärs idag av kossor som tvingas upp på det som kallas ”rape rack” där de insemineras för att ständigt vara dräktiga och föda en avkomma som tas ifrån dem. Samtidigt behålls juvren stinna i den cirkel som ändar först när kossornas kroppar inte längre går att exploatera. Avkomman utgör liksom på Nordströms tid en biprodukt att separera från kon. I de flesta fall sätts kalven i box, sparas några veckor för att dödas på ett slakteri utan att kalven fått umgås med en vuxen artfrände eller uppleva en kohage.

Hur många tar strid mot dagens falska Arla-reklam och vittnar som Nordström om kalvars och kors läge? I samhällen som vill kalla sig moderna bör gamla vanor, sedvänjor och produkter självfallet utsättas för granskning. Är komjölk en produkt att satsa på i framtiden? Är den modern – passar den för nutiden? Eller borde den kanske snarare höra till historien; en nordeuropeisk kulturrest att byta ut inför pressande villkor som miljöförstöring och klimathot? Kor avlas i dag i så stora antal att deras sammanlagda fysionomi bidrar till nästan 40 procent av de globala antropogena utsläppen av växthusgasen metan och 65 procent av dikväveoxiden, gaser som är 20 respektive tvåhundra gånger mer skadliga än koldioxid. Enligt en rapport från FAO är överbetning och foderodling för kött- och komjölksproduktion en stor faktor bakom dagens erosion och skogsskövling liksom minskning av den biologiska mångfalden.

Normen om de vita nordeuropéernas mjölk som den enda mjölken har gett industrin EU-patent på ordet. Fastän världen är full av mjölksorter: kokosmjölk från Sydostasien, mandelmjölk från Sydeuropa, sojamjölk från Östasien, ärtmjölk och havremjölk från åkrar i Nord. I Kina finns en traditionell kost utan komjölk med lite animalier – ändå har Kina förmåtts importera västerländsk kosthållning och mjölkindustri. När Kina i somras drabbades av mjölkskandalen där småbarn skadats och dött av komjölksprodukter med tillsatt melamin var det tyst i medierna om det faktum att över 80 procent av landets befolkning inte tål komjölk.

Komjölk passar i själva verket illa som globalt livsmedel: lika stor andel, uppemot 80 procent, av världens mänskliga befolkning tål inte mjölk, är antingen laktosintoleranta eller allergiska mot komjölksprotein. Den nordeuropeiska mjölksorten som tagit emot så stora investeringar och statliga subventioner under 1900-talet är alltså knappast en lämplig exportprodukt.

Ändå ansvarar jordbruksminister Eskil Erlandsson för att Sverige i EU:s ministerråd nyligen röstade för exportsubventioner på komjölk, och smör tillverkad av komjölk. Sveriges röst innebär att komjölksindustrin kan producera överskott på marknaden och därmed pressa priset på liknande produkter från länder utanför EU, så kallad dumpning, vilket leder till sämre villkor för livsmedelsproduktionen i fattiga länder, en produktion händelsevis utförd av en stor majoritet kvinnor. Om rättvisa vore intressant skulle Eskil Erlandsson istället verka för att strafftullar och handelshinder tas bort. Så kan EU köpa in andra mjölksorter till schystare pris och konsumenterna på kuppen få mer att välja från.

En sådan politik ger tillfälle att tänka nytt och postmodernt: Varför måste ”mjölk” vara en enda sorts mjölk? Exempelvis havremjölk innebär ingen risk för zoonoser (djursjukdomar överförbara till människor) som kan bli till epidemier och pandemier – enligt försvarsberedningen ett av de tre största hoten mot säkerheten just nu. Den innebär betydligt lägre risk för allergier, skapar liten eller ingen miljöförstöring i Östersjön och andra hav och sjöar, sparar energi och arealer och färskvatten, ger inte upphov till djurplågeri och framförallt: den låtsas inte vara den enda oundgängliga mjölken. Ester Blenda Nordström hade applåderat en djurhållning där kossor och kalvar får leva och arbeta i lagom omfattning och antal. Hon förstod, för att parafrasera Sonja Åkesson, vad det innebar att vara vit mans mjölk.

En mer varierad och rättvis mjölkmarknad gör det möjligt att äntligen lägga ned den vita piskan. Den piska som ”inte kittlar deras feta nackar” men däremot världens industrialiserade kor bredvid alla de lågbetalda eller obetalda kvinnor som producerar största delen av världens mat. När det i vår tid finns olika mjölksorter, är det anmärkningsvärt att stat och kapital väljer att hålla komjölksindustrin under armarna.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984