Det syndikalistiska Registret har fört fram allvarliga anklagelser mot restaurang Josefina på Kungliga Djurgården i Stockholm: anställda har löner på 50 kronor i timmen som betalas ut i handen utan att passera skattemyndigheten och inte omfattar ob-tillägg eller semesterersättning. Dessutom saknar de anställningsbevis, får inte ta raster och tvingades – fram till nyligen – bära närmast rasistiska t-tröjor.
Visserligen har vi i Sverige en modell som överlämnar mycket av regleringen av arbetsmarknaden åt parterna, men att exempelvis betala svarta löner och bryta mot semesterlagstiftning och arbetstidsregler – det är kriminellt. Det är inte första gången liknande lagbrott påtalas av fackföreningar, minns exempelvis striden kring Lilla Karachi.
Därför borde sådana uppgifter rimligen intressera polisen och Skatteverket. Att fifflet inom restaurangbranschen är omfattande vet vi, bland annat genom den Operation krogsanering som startades för fem år sedan och ledde till 290 förundersökningar om brott. Utan att anklaga någon är det därför – rent statistiskt – inte särskilt osannolikt att Registrets påståenden stämmer och att polisen borde intressera sig för restaurang Josefinas affärsverksamhet.
Men så vitt vi vet sker inte det. Polisen finner det tydligen mer relevant att använda skattebetalarnas pengar till att ingripa – med pepparsprej – mot de fackliga aktivister som kämpar för en ren krogbransch, än mot misstänkta fifflare.
Frågan är om hårdare tag mot krögare från polisens sida är rätt sätt att sanera branschen och hjälpa de som i dag exploateras i svartarbete. När Lars Ohly höll sitt årliga sommartal i Gnesta för några veckor sedan lanserade han en slags vänsterversion av den reaktionära ”lag-och-ordning”-diskursen när han krävde kraftag mot ekonomisk brottslighet och svartjobb. Han påpekade att staten enligt Skatteverket går miste om 133 miljarder kronor till följd av medvetet skattefusk och misstag – pengar som definitivt skulle vara ett gott tillskott till offentliga sektorn. Därutöver skapar svartjobb rättslöshet, otrygghet och farliga arbetsmiljöer. Vänsterpartiets förslag till krafttag består av systematisk samverkan mellan fack, arbetsgivarorganisationer och myndigheter, utökat krav på personalliggare på arbetsplatser och möjlighet för Skatteverket att göra oanmälda kontroller.
Det är lätt att känna sympati för att någon äntligen lägger konkreta förslag för att förbättra situationen för de mest utsatta på arbetsmarknaden. Dessutom är det ett rätt fräckt exempel på politisk aikido (”att aldrig möta kraft med kraft, utan att lägga sin kraft till den andres och därigenom uppnå harmoni”, enligt Wikipedia) där motståndarnas argument vänds mot dem själva.
Men i sak finns invändningar att göra. Skattefusk är ofta svårt att bevisa, och förmodligen vore en schablonbeskattning av branschen därför en effektivare åtgärd än fler kontroller. Hårdare tag är sällan en bra idé, även om syftet är det rätta.
Tätare samarbete mellan parterna förefaller märkligt – som så ofta har de ju rakt motsatta intressen i denna fråga. Om något borde fackens möjligheter att skydda arbetarna ökas – inte inskränkas, som nu tycks ske genom polisens försök att etablera ny praxis. Kanske är de effektivaste åtgärderna mot svartjobben faktiskt inte nya lagar – utan fackliga aktioner?
Oavsett vilket behöver inte juridiska och fackliga strategier stå i motsättning till varandra. Synd därför att vänsterpartiet – tillsammans med andra som borde veta bättre – tar avstånd från SAC:s fackliga organisering av papperslösa arbetare.
