Sakta börjar bilden klarna över vad som egentligen hände.
Efter flera veckors spänningar längs gränsen mellan utbrytarrepubliken Sydossetien och rest-Georgien fruktade – med rätt eller orätt – den allt mer nationalistiska och hökaktiga regeringen i Tbilisi en militär intervention av den allt mer nationalistiska och hökaktiga regeringen i Moskva – och slog därför till först själv. Mellan den 7 och 10 augusti utsattes Sydossetiens ”huvudstad” Tschinvali och omkringliggande byar för granatbeskjutning. Många civila drabbades, men de ryska uppgifterna om en massaker med uppemot 2000 döda kan inte bekräftas. Enligt Human Rights Watch vittnar läkare på Tschinvalis sjukhus om 44 döda och 273 skadade. Ett fältsjukhus i ryska Nordossetien dit många flyktingar tagit sig hade den 10 augusti tagit emot 52 skadade, de flesta militärer.
Ryssarna intog Tschinvali den 10 augusti och fortsatte därefter med att invadera själva Georgien, vilket svårligen låter sig motiveras av skydd för den sydossetiska befolkningen. Krigets kanske största illgärning var de ryska attackerna med klusterbomber mot städerna Ruisi och Gori den 12 augusti vilket dödade minst 11 civila. Även fall av ”etnisk rensning” där ossetisk milis attackerat och kört iväg georgiska civila har rapporterats. Tiotusentals människor, såväl sydosstier som georgier, tvingades fly. Trots vapenvila har ryska trupper i skrivande stund ännu inte lämnat Georgien.
”Den här konflikten har varit en katastrof för civilia”, sammanfattar Rachel Denber från Human Rights Watch. En katastrof – men ändå finns det anledning att andas ut för att det inte blev etter värre. Ryssland är ett kärnvapenland och Georgien nästan medlem i den kärnvapenbestyckade försvarsalliansen Nato.
Trots att det var Georgien som startade detta elände faller en tung skugga på Rysslands oproportionerliga svar. Samtidigt finns stora mängder hyckleri i västvärldens – inklusive Sveriges – reaktioner. Inte på många år har ett krig framställts i så svart-vit dager som detta. Carl Bildt slöt direkt och utan skuggan av ifrågasättande upp på den anfallande partens sida. I måndags beslutade en enig svensk utrikesnämnd att kräva ryskt uttåg ur Georgien och att ställa in allt svenskt militärt utbyte med Ryssland. ”Man ska inte kunna vandra in på ett annat lands territorium utan att omvärlden reagerar”, löd motiveringen från Mona Sahlin. Gott så – men i konsekvensens namn borde då allt militärt samarbete med exempelvis USA, Storbritannien och Danmark ha upphört senast den 20 mars 2003.
Samtidigt återföll västerländska – liksom även ryska – medier i gammal ond Kalla krigetretorik. En rapport från FAIR, Fairness and Accuracy in Reporting, visar hur amerikanska medier inte klarade av att ge en opartisk rapportering från konflikten utan konsekvent framställde Ryssland som ”ond” och Georgien som ”god”.
Tyvärr finns inte särskilt mycket förmildrande att säga om svenska medier. Alla större redaktioner skickade korrespondenter till Georgien som rapporterade om hur georgier drabbades av kriget, medan inte en enda svensk korrespondent, vad vi känner till, har rapporterat från Tschinvali eller ryska gränsen om hur den sydossetiska befolkningen drabbades. Det är tack vare organisationer som Human Rights Watch som vi har kunnat få en rättvisande bild av kriget, vilket är ett stort underbetyg åt västerländska privatmedier och bekräftar att deras roll som granskare och ”tredje statsmakt” har väldefinierade yttre gränser.
