Hisnande 1,8 miljoner svenskar påstås ha skrivit under det så kallade bensinskatteupprorets krav på sänkt bensinskatt. Upprorets formuleringar är högerpopulistiska och politikerföraktande på slängigt 1980-talsvis, samtidigt upprörande och tragiska i sin förminskning av klimatförändringarnas allvar.
Ändå är det inte förvånande att så många har skrivit under uppropet. En liter bensin kostar nu för första gången över 14 kronor litern, i princip en fördubbling på knappt 20 år (med hänsyn till inflation). Orsaken till det stigande priset är de ökade världsmarknadspriserna. Råoljepriset är uppe i över 130 dollar fatet, mot omkring 30 dollar för bara några år sedan. Det i sin tur triggar en ökning av bränsleskatterna och sedan momsen på toppen. Så även om orsaken till prisstegringen är spekulation i råolja, är det staten som får de största intäkterna.
Notera att klimatpolitik hittills inte spelat särskilt stor roll för bensinpriset. Koldioxidskatten utgör bara drygt 2 kronor av priset vid pumpen. Ändå väcker dessa 1,8 miljoner underskrifter allvarliga frågor om en framtida klimatpolitik.
Ökad koldioxidskatt är den klimatpolitiska åtgärd som Fredrik Reinfeldt anser mest verkningsfull och i det har han medhåll från i stort sett alla politiska partier, från höger till vänster. Tanken är att en högre prislapp på koldioxidutsläpp ska leda till minskad konsumtionen samtidigt som biobränslen eller andra alternativ blir mer konkurrenskraftiga.
Statens institut för kommunikationsanalys anser att bensinpriset måste öka till 27 kronor (i dagens penningvärde) för att utsläppen ska minska med 20 procent, vilket är EU:s målsättning till 2020. Med andra ord måste bensinpriset fördubblas ännu en gång.
Sett till koldioxidens skadeverkningar på klimatet är det fortfarande ett alldeles för lågt pris. Men att enbart använda prismekanismen för att tvinga ner utsläppen är en farlig politisk strategi. Bensinskatteupprorets grundare Kenneth Winsborg finns förmodligen långt ut på högerkanten, men när han argumenterar för sänkta bensinpriser är det i rena klasstermer. Hans favoritexempel är den ensamma mamman i Slite i sin gamla Opel Kadett, som av staten pungslås på ytterligare tusenlappar ur sin magra kassa utan att ha möjlighet att avstå från bilkörning eller råd att köpa en miljöbil. Det är ett skickligt utformat exempel och dessutom tämligen representativt. För koldioxidskatten är – liksom andra punktskatter – regressiv: skattesatsen minskar med stigande inkomst. Därför är den inget lämpligt redskap för en kraftfull klimatpolitik. För en sådan kräver en stabil majoritet, vilket i sin tur kräver rättvisa. Bördorna måste fördelas jämnt.
Det kräver för det första att det politiska systemet levererar bra alternativ till fossilbränsleförbrukning: rejält utbyggd kollektivtrafik till låga taxor, tätare städer och så vidare; helt enkelt mindre behov av att ta bilen.
Men allting tyder på att det inte räcker med ”morötter”, utan att det – för det andra – krävs piskor i form av prisökningar. Det väsentliga är då att prisökningarna är progressiva: Att skattesatsen (eller motsvarande) stiger med ökad inkomst. Det finns olika förslag till sådana modeller, som ransonering eller att inkomsten från prishöjningen returneras till invånarna – lika mycket till alla. En sådan modell skulle vara bättre för klimatet och mer rättvis. Och den skulle neutralisera en stor del av bensinskatteupprorets trupper.
