Säga vad man vill om Sören Ömans snabbutredning om obligatorisk a-kassa som presenterades förra veckan – men utifrån givna förutsättningar kunde facken knappast ha fått en bättre deal. Förslaget är att införa en obligatorisk a-kassa enbart för dem som inte redan är medlem i en facklig a-kassa, men lägga avgiften för den obligatoriska kassan lika högt som den högsta fackliga a-kasseavgiften. Därmed ska lönearbetarna skrämmas tillbaka till sina fackliga a-kassor, som i jämförelse med den obligatoriska kassan plötsligt skulle framstå som rena kapen. I bästa fall skulle det också få strömmen av fackliga avhopp att vända.
Nu kommer emellertid Öman-utredningens resa mellan skrivbord och papperskorg att bli osedvanligt kort. För trots att moderaterna och regeringen lovat en obligatorisk a-kassa under mandatperioden lär de inte vilja ”straffbeskatta” de närmare en miljon kassalösa på 433 kronor i månaden från och med den 1 januari 2010 – året då Reinfeldt vill bli omvald till statsminister.
Andra godbitar ur utredningen är att Sören Öman vill förbättra reglerna för medlemskap och ersättning ur a-kassan. För att bli medlem räcker det att ha ett arbete, och kravet på ett års medlemskap för att kunna få ersättning avskaffas. Det är förslag som fackliga kassor länge har drivit.
Men det finns även en riktig blunder i utredningen. En stor grupp – ett par hundra tusen personer har nämnts – skulle tvingas in i den obligatoriska a-kassan utan att vara berättigade till ersättning! Det är förstås oacceptabelt. Sören Öman vill nämligen att gränsen för att omfattas av obligatoriet är samma årsinkomst som ger rätt till jobbskatteavdrag, för närvarande 110700 kronor om året. Samtidigt har den borgerliga regeringen skärpt arbetstidskravet för att få ersättning till 80 timmar i månaden. Det är inte särskilt svårt att hamna däremellan. Det räcker att jobba halvtid i ett avtalsområde med 38-timmarsvecka och samtidigt ha en lön (för heltid) på över 18450 kronor i månaden för att tvingas betala avgift utan att kunna få ersättning.
Vilket leder oss in på problemet med hela a-kassefrågan; de givna men hopplösa förutsättningar som Öman hade att förhålla sig till. Det är ingen hemlighet att obligatoriet behövs för att kompensera för de försämringar av a-kassan som regeringen under stora protester har drivit igenom. Ni har hört det förr: Kraftiga avgiftshöjningar, fördelade på ett orättvist sätt mellan kassorna, samtidigt som ersättningarna minskar särskilt för långtidsarbetslösa. Det är inget under att 450000 medlemmar lämnat kassorna ”frivilligt” under Reinfeldts regeringstid.
Tidigare hade de frivilliga kassorna en ganska bra täckning av arbetsmarknaden, nu krävs ett obligatorium – en straffskatt – för att skapa täckning. Det är inte populärt i nästan något läger. Liberaler är emot ”tvånget”. Regeringen kommer sannolikt, av valtaktiska skäl, att backa. Vänsterpartiet, LO och TCO vill återställa systemet till vad det var. Vad socialdemokraterna vill ska de återkomma till efter rådslaget, men de vill i alla fall inte det här. Miljöpartiet vill skapa en helt ny försäkring, kallad arbetslivstrygghet, som slår samman a-kassor, sjukförsäkring och socialbidrag.
Sören Öman är därför den minst populära killen i stan.
Den stora risken är bara att den här låsningen leder till det sämsta av två världar. En dyr, dålig och orättvis a-kassa, samtidigt som hundratusentals människor står utanför försäkringsskydd. Med en lågkonjunktur runt hörnet.
