Gamla moderaterna lanserade sig framgångsrikt som ”det nya arbetarpartiet” i det senaste valet och socialdemokraterna ska nu locka nya väljare genom att bli det nya företagarpartiet. Med Mona Sahlins ord från partiets Jobbrådslag i måndags: ”Vi har tagit ett stort kliv mot att bli det entreprenörernas parti som vi socialdemokrater egentligen redan borde vara”.
Det var inte så mycket bevänt med ”det nya arbetarpartiet” – lanseringen handlade mest om att ge ett bättre klingande namn åt skattesänkningar och minskad social trygghet. Frågan är vad socialdemokraternas vändning mot entreprenörerna innebär konkret. Vi känner igen fluffiga utfästelser om att ”förändra attityderna” till eget företagande och minska regelkrånglet. Men vissa substantiella nyheter finns faktiskt, och främst handlar det om att skapa större trygghet för företagare. Det ska bli tryggare att starta och driva företag, genom exempelvis att ersättning vid sjukdom och föräldraledighet baserar sig på historisk inkomst, och det ska också bli tryggare att misslyckas: A-kassan ska grundas på inkomsten under en normal fas, inte nedläggningen, och Starta Eget-bidraget ska utvidgas till ett Starta Åter-bidrag för företagare med en konkurs i ryggsäcken.
Det nya daltandet med småföretagare är intressant. Om kapitalismens grundval är att hungriga vargar jagar bäst och att den som vinner får hela bytet ser vi här ett försök att göra kapitalismen lite snällare. Egenföretagarna har tidigare inte omhuldats särskilt mycket i den klassiska välfärdspolitiken. I stället har storföretag, med mer rationell arbetsdelning och högre produktivitet, gynnats. Där har också starka arbetarkollektiv bildats och organiserats i fackföreningar. Så småningom fick arbetarkvinnorna jobb i den växande offentliga sektorn och omfamnades därmed också av välfärdsstaten.
Men detta gamla Sverige är sedan länge passé, på gott och ont. De flesta industrijobb har utlokaliserats, offentliga sektorn har till stor del privatiserats, kvar är en växande tjänstesektor med såväl hög- som lågproduktiva jobb i stora och små företag.
Småföretag har alltid startats, och av högst skiftande skäl – förverkliga drömmar, tjäna pengar, slippa chefer – men i tilltagande grad även som ett sätt att förtjäna sitt uppehälle på en segregerad och utestängande arbetsmarknad. Trots det lever en romantiserad bild kvar av egenföretagande som kanske inte entreprenörer inom områden som taxi, pizza och närlivs riktigt känner igen sig i; de som jobbar 60-timmarsvecka med inte särskilt kreativa saker och knappt kan ta ut en dräglig lön. Arbetsmarknaden för lågproduktiva tjänster växer ytterligare av avdragen för hushållsnära tjänster.
I det nya Sverige har småföretagare därför blivit en viktigare väljargrupp. Samtidigt tenderar egenföretagande – frivilligt eller påtvingat – att skapa klassmässig ambivalens. Trots att de ofta har låg inkomst är de utsatta för hård konkurrens och saknar naturlig klassgemenskap i en fackförening. De får ett egenintresse i att minska ”regelkrånglet” och sänka skatterna, alltså av att stödja viss borgerlig politik.
Den socialdemokratiska omsvängningen kan ses som att dygd görs av verklighet. Globalisering och tjänstesektorn bejakas, medan väldigt lite sägs om hur industrijobb ska behållas och mer pengar frigöras till offentliga sektorn. Att lova större trygghet är ett försök att införliva småföretagarna i den generella välfärden, vilket kan vara ett sätt att politiskt bryta den klassmässiga ambivalensen.
Sossarna vore inte sossarna om de inte sökte möjligheter att anpassa sig efter rådande omständigheter, snarare än att försöka förändra omständigheterna.
