I stora organisationer sker förnyelse nästan alltid under galgen. De största organisationerna i Europa är fackföreningarna, och frågan är när de ska inse att de befinner sig under galgen. Sverige är bara det senaste landet där organisationsgraden befinner sig i fritt fall – LO-förbunden har förlorat 150000 medlemmar på drygt ett år. Medlemsraset drabbar för den delen även SAC, som inte heller kan komma undan enbart med att skylla på regeringen.
Men att det är kris i fackföreningsrörelsen bevisas inte bara av sviktande medlemsantal. Visst är det viktigt att vara många, men antalet medlemmar får aldrig bli ett självändamål. Poängen med facklig organisering är att bygga styrka. Styrka uppnås varken genom uddlöst kompromissande för att passa alla eller kompromisslös militans i solitär isolering. Styrka skapas genom engagemang. Genom att tillräckligt många aktivt tar ställning och agerar tillsammans.
Den fackliga svagheten bevisas därför främst av att de sociala problemen hopar sig: Klyftorna ökar, stressen och otryggheten ökar, jämställdheten försvagas. Samhället faller isär; på marknaden är vi ensamma, alla i konkurrens med alla.
Olle Sahlström spårar i veckans Arbetaren den fackliga krisen till övertro på social dialog och samförstånd; frivilligt behåller facket sina samförståndsbojor på i tron att det kan locka tillbaka kapitalet, som dock för länge sedan kapat sina kedjor.
I de nya tider som råder måste facket i stället hitta nya allianser och bygga upp en egen styrka. Vi lever inte längre i samförståndets tidsålder. Vi lever i en konfliktfylld värld. Minst sagt.
Trots det dystra läget för den organiserade klasskampen i Sverige, Europa och internationellt lyfter veckans Arbetaren fram några positiva exempel på styrka byggd underifrån och tillsammans med andra. Syndikalistisk gräsrotsorganisering i så olika länder som Polen och Spanien och en tysk allians mellan fack och klimatrörelsen som gynnar såväl arbetare som miljön. Det finns fler goda exempel. Framgångsrika exempel på organisering av papperslösa i Spanien, Italien och Sverige. Samverkan mellan fack och sociala rörelser i bland annat Tyskland och Frankrike.
Som om det inte fanns nog med bekymmer dimper dessutom klimatfrågan ner i våra knän. Planetens framtidsutsikter är dystra och det är lätt att känna hopplöshet – klimatpanik. Samtidigt visar krisen på det akuta behovet av att renovera samhällsbygget från grunden. Det är faktiskt också en möjlighet, en chans att ställa många sociala problem till rätta. Men det är bara den som ger sig in i kampen som har den chansen.
Hittills har fackföreningsrörelsen med få undantag stått passiv bredvid och mer oroat sig för den ekonomiska utvecklingen än för den ekologiska. Även det är ett bevis på de snäva perspektiv som präglar stora delar av fackföreningsrörelsen. Men om syftet med facket är att förbättra villkoren för arbetarklassen kan ingenting vara mer infantilt.
Klimatfrågan är vår tids definierande fråga, det som allt kommer an på. Och den är lika genomperforerad av klass, kön och etnicitet som någon annan fråga. Att stå vid sidan av är att strunta i hur samhället kommer att se ut de närmaste decennierna.
Att få stopp på utsläppen, att se till att klimatomställningen inte drabbar arbetare och fattiga, utan att tvärtom skapar ett bättre samhälle, är nödvändiga och akuta uppgifter. Uppgifter som kräver styrka. Är facket redo?
