En arbetsgivarorganisation som du nog inte visste att du var medlem i: SKL, Sveriges kommuner och landsting. Förbundet som just nu förvägrar Sveriges sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker en rättvis och rimlig lön. SKL består av Sveriges 290 kommuner, 18 landsting och 2 regioner, och det är våra skattepengar – ungefär 20 kronor per medborgare och år – som finansierar SKL:s verksamhet.
I övrigt agerar SKL som andra arbetsgivarorganisationer. Förbundet anser att ”det grundläggande är att lönerna är anpassade till de ekonomiska ramarna som finns för hela samhällsekonomin”, det vill säga låga löneökningar. Och ”de centrala löneavtalen ska i minsta möjliga utsträckning innehålla individuellt garanterade löneökningar eller angivna lönenivåer, till exempel lägstalöner”. Helt individuell lönesättning är alltså målet.
SKL arbetsgivarlinje tycks inte heller förändras beroende på politiska styrkeförhållanden. Att det nu är en moderat som är ordförande – Anders Knape från Karlstads kommunfullmäktige – och en annan moderat som leder förhandlingsdelegationen – Ingela Gardner Sundström, kommunstyrelsens ordförande i Österåker – innebär inte att avtalspolitiken har förändrats särskilt mycket från tiden för Kommunals strejk 2003 då Kommunförbundets ordförande hette Illmar Repaluu och förhandlingarna leddes av Åke Hillman, s-pampar i Malmö respektive Västerås.
SKL och dess föregångare (Kommunförbundet och Landstingsförbundet) har varit ytterst skickliga i sina roller som arbetsgivare. Genom att utnyttja den stukturella könsdiskrimineringen har de sett till att lönerna är låga, arbetstempot högt, anställningsförhållandena osäkra och maktstrukturen närmast militär. Men det innebär inte att den offentliga sektorn står över klasskampens dynamik. SKL:s framgång har fött ett explosivt missnöje hos offentligarbetarna och har gjort sektorn till en av de mest konfliktbenägna. Dessvärre har missnöjet även underminerat stödet för den offentliga driftsformen. De politiker som säger sig värna den offentliga sektorn men samtidigt bedriver klasspolitik i sin roll som arbetsgivare har därmed tagit rejäla spadtag i sin egen grav.
Så länge Sverige har en offentlig, politikerstyrd sektor är viss korporativism närmast ofrånkomlig, eftersom arbetsgivaransvaret och den politiska makten förenas. Men det försåtliga och odemokratiska är att denna korporativism maskeras. Det är politikerna som har utrustat sina förhandlare med mandat om lägsta möjliga löneökning och största möjliga löneflexibilitet, men när hörde du en politiker försvara det senast? När fick de kritiska frågor om det?
Hyckleriet når osannolika höjder när borgerliga politiker med jämna mellanrum skyller de låga lönerna i offentlig sektor på frånvaron av konkurrens från privata alternativ. Om de verkligen ömmade för underbetalda vårdarbetare och lärare vore det ju hur enkelt som helst att utrusta SKL:s förhandlare med ett nytt mandat: Höj lönerna!
I stället för att maskera att den politiska makten och arbetsgivarmakten förenas i SKL borde dilemmat diskuteras och minimeras. Exempelvis genom ökat och reellt självstyre på offentliga arbetsplatser, och genom självständiga fackföreningar.
