USA:s majsbönder har strålande tider. Mer och mer majs destilleras till sprit att driva bilar med. Det grundar sig inte i god ekonomi – utan regeringsstöd skulle majsetanolen inte kunna konkurrera med bensin. Subventionerna grundar sig å andra sidan inte i medvetenhet om klimathotet – tvärtom är etanolframställning från majs knappt energipositiv; det går åt nästan lika mycket energi, främst från fossila bränslen, för att framställa etanolen som dess energiinnehåll.
Samtidigt, söder om Rio Grande, har priset på majs fördubblats. I Mexiko är majs en basvara och missnöjet med prisökningarna ledde förra året till ”tortillakravaller”. När amerikanska bilägare konkurrerar om samma vara som hungriga mexikaner är det inte svårt att lista ut vem som kan betala mest.
De globala livsmedelspriserna har ökat med ungefär 80 procent de senaste tre åren, enligt Världsbanken. Suget efter drivmedelsetanol är sannolikt den främsta förklaringen, men inte den enda: Ökad efterfrågan på kött, felslagna skördar bland annat beroende på klimatförändringarna och dyrare olja är andra förklaringar.
Världsbanken, FN:s hungerprogram och FAO varnar alla för att prishöjningarna leder till svält och social oro. Hungerupplopp har ägt rum eller hotar i dussintals länder. 40 dödade i Kamerun i februari, fyra döda i Haiti förra veckan, upplopp i Egypten, Senegal, Uzbekistan, Jemen, Bolivia, Indonesien – över hela det globala Syd. 500 miljoner US-dollar behövs omedelbart för att möta svälthotet. Kommer de rika länderna att svara upp mot denna begäran?
Vissa fattiga länder söker skydda sin fattigaste befolkning genom priskontroller och exportkvoter, men de fördöms av ekonomkåren. ”Protektionism”, fnyser de. Men sällan nämner de att de största jordbruksprotektionisterna är USA och EU som häller ut skattemiljarder över storbönderna (43 miljarder euro respektive minst 16,5 miljarder dollar om året).
Jordbruksöverskotten dumpas i tredje världen och slår ut småbönder. Storjordbruk med inriktning på exportgrödor tar över och försämrar den lokala livsmedelssäkerheten. Samtidigt driver EU och USA på för ytterligare avregleringar i världshandeln. När WTO:s Doharunda om ett nytt globalt handelsavtal inte ser ut att gå i lås pressar de i stället fram bilaterala avtal.
På sikt, hävdar ekonomerna, kommer prisökningarna att leda till ökat utbud. Och jo, stora arealer jordbruksmark ligger i träda, främst i Östeuropa. Med rätt åtgärder bör den marken bli lönsam att bruka igen, vilket skulle stabilisera priserna.
På sikt finns dock fler stora osäkerheter. Jordbrukets avkastningsökning har börjat plana ut. Överutnyttjandet i det högproduktiva exportjordbruket tär hårt på arbetare, jord och vattenförsörjning. De hållbara småjordbruken, som försörjer lokala marknader med livsmedel, förtvinar. Samtidigt hotar klimatförändringarna stora jordbruksarealer med torka eller extrema väderlekar.
År 2050 förväntas världen ha över nio miljarder invånare. Visst kan jorden försörja alla dessa med mat – men kommer en kapitalistisk marknad kunna fördela maten någorlunda rättvist?
Med vikande oljeproduktion och nya avregleringar kommer bilägare, biffälskare och hungrande människor att konkurrera om samma begränsade mängd livsmedel på samma globala marknad.
Det är inte svårt att lista ut vilka som har svårast att betala för sig.
