Innan ens pressmeddelandet från SCB hade skickats ut var arbetsgivarhögern klart över svaret: Det är fackets fel att inflationen nu tycks ta fart.
Det menade Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster i en radiodebatt i måndags morse.
Förra årets lönavtal medför för höga löneökningar, vilket tvingar de stackars företagarna att höja priserna – annars skulle ju deras rekordhöga vinster kunna naggas i kanten, Gud förbjude.
Fölsters kontrahent i debatten, Handels ordförande Lars-Anders Häggström, pekade i stället på regeringsbeslut som orsaker till den ökande inflationen: Genom stora skattesänkningar är mer pengar i omlopp, vilket driver upp priserna. Och genom att subventionera vissa lågproduktiva tjänstebranscher minskar produktivitetsökningen, vilket också leder till prisökningar.
Nu borde herrarna kanske ha avvaktat SCB:s meddelande om Konsumentprisindex för december 2007 innan de uttalade sig, för där ges föga stöd till deras teser. Inflationstakten var i december 3,5 procent, och de största förklaringarna till prisökningarna var: Högre ränta som leder till dyrare boendekostnader, samt högre världsmarknadspriser på olja och spannmål som leder till dyrare transporter respektive livsmedel. Vissa regeringsbeslut, som höjda trafikförsäkringar och högre skatt på tobak och alkohol, bidrar också till inflationstrycket.
Endast räntehöjningen kan förklaras av löneökningstakten, men den motiverades också av sjunkande produktivitetsökning och annat. Övriga inflationsfaktorer ligger bortom till och med LO:s påverkan.
Till saken hör också att den underliggande inflationen – som rensats på mer tillfälliga prisvariationer – i december låg på 2 procent, vilket på pricken är Riksbankens mål. Bland annat denna tidning har länge klagat på att Riksbanken hållit inflationen en bra bit under under tvåprocentsmålet. Ingen fara på taket, med andra ord.
Debatter som förs inom ramarna för en neoklassisk syn på marknadsekonomi lämnar väldigt lite utrymme för radikala idéer, och det gäller även inflationen. Samtidigt är det en av arenorna där lönekampen, gilla det eller inte, måste föras. Så ett sammandrag. Den låginflationspolitik som Riksbanken har fört de senaste 15 åren är dålig för arbetarklassen eftersom den ökar arbetslösheten. Något högre prisökningstakt, möjliggjord genom något lägre ränta, medför att företagen har större möjligheter att anställa, vilket är bra.
Samtidigt innebär inflation att köpkraften urholkas; om priserna stiger kan vi köpa mindre för våra surt förvärvade slantar. Om inflationen skulle ta fart nu, med treåriga avtal alldeles nyligen undertecknade, skulle det vara en smärre katastrof särskilt för de anställda – läs låginkomsttagare – som har små möjligheter till löneglidning. Den legendariska LO-ekonomen Gösta Rehn uppmanade redan på 1950-talet lönearbetarna att ”hata inflationen”, men det sades när inflationen var högre än nu. En ”optimal” inflation, om en sådan finns, som både maximerar sysselsättningen och ger löntagarna möjlighet till reallöneökningar, ligger förmodligen på omkring 3–4 procent.
Att Riksbanksdirektionen äntligen lever upp till det enda krav som riksdagen ställer på dem – en inflation på 2 procent – borde därför föranleda ett tackkort. Därmed även sagt att det inte finns någon anledning att nu höja räntan ytterligare.
Stefan Fölster å sin sida borde skämmas lite, om inte annat för sin förutsägbarhet. Det är fackets fel att … (fyll i valfritt alternativ).
