Det är som bekant långt mellan forskning och politik. Svenskt näringslivs chef Urban Bäckström brukar med jämna mellanrum hetsa mot facket; påstå att dess makt har ökat och att regeringen därför måste skärpa konfliktreglerna. Bäckström sitter även i styrelsen för Ratio, näringslivets eget forskningsinstitut, och i senaste numret av tidskriften Arbetsmarknad & Arbetsliv har en av Ratios ekonomer, Henrik Lindberg, skrivit en rätt balanserad och intressant artikel, som nyanserar Bäckströms yviga slängar betydligt.
Lindbergs artikel är något så ovanligt som en analys av konfliktmönstret på svensk arbetsmarknad. Vid sidan av Christer Thörnqvists klassiska avhandling från 1994, Arbetarna lämnar fabriken, är det tunnsått med sådan forskning. Thörnqvists bok behandlar främst efterkrigstiden fram till 1990, och sedan dess har mycket hänt: Massarbetslöshet, nya produktionskoncept och globalisering, som förändrat styrkeförhållandena mellan klasserna. Dessa förändringar har medfört att det strejkas och bråkas väldigt lite på svensk arbetsmarknad jämfört med tidigare. Inte minst gäller det den tidigare konfliktbenägna industrin, vars arbetare nu har tvingats ner på mattan.
Lindbergs studie tar sin början 1993, och han resonerar sakligt om hur de stora förändringarna på arbetsmarknaden, exempelvis om hur globaliseringen – tvärtemot Bäckströms teser – medfört att ”förhandlingsstyrkan hos arbetsgivarsidan torde ha förstärkts”.
Genom att inkludera även blockader i statistiken menar han att ett helt nytt konfliktmönster har etablerats. Om den klassiska arbetsmarknadskonflikten handlade om strejk i industrin för högre lön i samband med avtalsförhandlingar, är den typiska konflikten idag en facklig blockad mot en byggentreprenör, inte sällan utländsk, för att förmå den att över huvud taget teckna avtal.
Sex förbund utnämns till ”högkonfliktförbund”, som stod för 188 av 282 fackliga strider 1993–2005 (85 av sammanlagt 367 konflikter kunde inte knytas till något förbund). De sex är SAC och Hamnarbetarförbundet samt LO-förbunden Elektrikerna, Målarna, Byggnads och Transport. Antalet konflikter per 100 000 medlemmar är klart högst i SAC med 622, följt av Hamn med 450. Utöver SAC har Elektrikerna gått ut i flest konflikter (38 mot SAC:s 56).
Det utmärkande för högkonfliktförbunden – utöver SAC – är att de organiserar främst privatanställda män i branscher som är relativt skyddade från internationell och inhemsk konkurrens. Dessa har gynnats genom att företagen kan hantera höjda löner genom höjda priser snarare än genom att minska antalet anställda, enligt Lindberg.
Men då missar han en hel del. Som att de ”nya” konflikterna oftast är defensiva, inriktade på att bevara avtalssystemet snarare än på offensiva krav. I viss mån gäller det även SAC:s strider, som hamnar lite vid sidan av Lindbergs analys. Enligt Medlingsinstitutet är den typiska SAC-konflikten en rättstvist om arbetstagares löne- eller arbetsförhållanden, men eftersom SAC saknar fredsplikt kan konfliktvarsel läggas även i sådana fall.
Inget utrymme ges heller åt subjektiva förklaringar – varför exempelvis det fem gånger större Byggnads har deltagit i färre konflikter än det lilla elektrikerförbundet.
Lindberg saknar också helt genusanalys. Mycket av det som karaktäriserar byggfacken och Transport skulle även kunna sägas om de kvinnodominerade förbunden Handels och Hotell- och restaurang, men varför de strider mindre får man söka svar på på annat håll.
