En av de svartaste perioderna i Vita husets historia går obevekligen mot sitt slut. En efter en flyr de nykonservativa råttorna det sjunkande skeppet. Nu senast justitieminister Alberto Gonzales, president Bushs personlige vän, som meddelade sin avgång i måndags. Efter bara drygt två år på posten har Gonzales gjort sig omöjlig – det som till slut fick Bush att dra undan plankan var utredningen om avskedandet av åtta federala åklagare skett på politiska grunder. Att listor där åklagarnas samarbetsvilja med regimen betygsattes påträffats på Gonzales departementet är förstås besvärande. Gonzales är också ökänd för sitt PM 2002 som förklarar varför det är bra att tortera misstänkta terrorister och hans godkännande av avlyssning av vanliga medborgare i jakten på terrorister.
Men Gonzales är inte unik i Bushligan. Tvärtom. Skandalerna har varit oräkneliga, och grundar sig i att politisk och ekonomisk makt, liksom politiskt inflytande och personlig vinning, har varit ett och samma i denna korrupta regim.
Tidigare i augusti kastade även presidentens rådgivare och mästerstrateg Karl Rove in handduken när skandalerna kröp för nära inpå. Andra exempel på nu vingklippta hökar är tidigare vice försvarsminister Paul Wolfowitz, en av Irakkrigets arkitekter som i maj tvingades bort från posten som chef för Världsbanken och John Bolton, FN-hataren som Bush utsåg till USA:s FN-ambassadör, men som aldrig fick stöd i kongressen och avgick i december.
Snart återstår bara presidenten själv och hans gudfader, vice presidenten Dick Cheney, från hökarnas inre krets. Bushkretsen lämnar makten med ett skrämmande politiskt facit – såväl in- som utrikespolitiskt – men med bankkonton feta nog att stå ut med det.
Presidentvalet i november 2008 är det första sedan 1928 då varken en president eller vice-president ställer upp, så hur det än går tycks det alltså bli ett regimskifte i Vita huset. Vad betyder det?
Av de demokratiska kandidaterna talar mest för Hillary Clinton och Barack Obama, med den något mer vänstersinnade John Edwards som främsta utmanare. Även de republikanska kandidater som leder opinionsmätningarna ligger mer i mittfåran, som Rudy Giuliani och John McCain.
Skillnaderna mellan de demokratiska kandidaterna och de mer mittenorienterade republikanerna är rätt liten. Demokraterna vill sätta en tidtabell för att dra ut trupperna ur Irak, republikanerna inte. Demokraterna talar om en nationell sjukvårdsförsäkring, men ännu har inga konkreta förslag presenterats. Klimat- och energipolitiken är i någon mån uppe på agendan, och den som har profilerat sig mest är faktiskt republikanen John McCain. Man kan inte i någon rimlig mening kalla något av partiernas toppkandidater för progressiva, än mindre vänster.
Att Bushligan lämnar makten är för väl. Men någon större politisk förändring är inte i sikte i USA, och måste för den delen emanera ur andra källor än Washingtons politiska klass.
