Välkommen tillbaka till skolan, kära barn. Nytt för den här terminen är att vi har rätt att beslagta era mobiltelefoner, så håll hårt i dem. Vi förväntar oss också ännu mera ordning och reda nu. För att citera vår älskade skolminister: ”I dag gör vi upp med 1968 års vänstervridning, det jag kallar flumskolan”.
Vi förväntar oss alltså bättre resultat. Att skolan även skulle vara en trevlig plats där vi lär oss umgås och arbeta tillsammans, det är inte så viktigt längre. Nu är det Kunskap vi fokuserar på, ni vet sådant som går in genom ena örat och ut genom andra. Men innan ni släpper ut det måste ni ta ert ansvar för den nationella stoltheten och bli lika framstående i algebra och geometri som de demokratiska föredömena Singapore, Sydkorea och Ryssland. Förresten, rektor har ansökt om att få köpa skolan, och till nästa skolstart kanske han har sålt den vidare till Livets Ord. Men oroa er inte för det, rektorn får det nog bra.
Skolan är ofta föremål för offentliga och infekterade debatter. Inget konstigt i det, vi har alla gått i den, präglats av den, har åsikter om den. Skolan återspeglar historien och samtiden, och har stora effekter långt in i framtiden. Det gamla industrisamhällets katederundervisning fostrade arbetskraft till fabrikernas monotoni och medborgare till passiv massdemokrati. När det samhället började ifrågasättas under 1960-talet fick även en annan syn på barn och utbildning genomslag. Den nu så föraktade ”flumskolan” var aldrig så flummig som ryktet säger, men betygshetsen flyttades upp i åldrarna, omsorgen om utsatta elever ökade, social dynamik och jämlikhetssträvan blev viktigare i skolan.
När kapitalet så småningom återhämtade sig, bland annat genom att stöpa om delar av 1960-talets frihetsideologi till valfrihet på en marknad, ställdes andra krav för att arbetskraften skulle förbli lönsam. Det egna initiativet, egen informationsinhämtning och kreativitet blev honnörsord, samtidigt som även skolvärlden privatiserades, rationaliserades och konkurrensutsattes.
Resultatet blev inte vackert och ledde till en konservativ motreaktion, som kräver ordning och reda, tyst i klassen, skärpta kunskapsmål. I det ligger säkert både nostalgi och omsorg om de som inte klarar konkurrensen – men en gammeldags, auktoritär omsorg.
Som vanligt går det inte att skilja höger och
vänster utan att ta hänsyn till frihet och auktoritet. Högern är uppdelad i konservativa och nyliberaler,
i denna fråga som i andra. Arbetarrörelsen förenas
i krav på mer resurser och jämlikhetssträvande, men det finns risk att frihetsidealen är på väg ut. Mona Sahlin och andra ledande socialdemokrater har närmat sig folkpartiets retorik, och inom vänstern har nymaoisterna runt FiB och Flamman stärkt sina positioner. Miljöpartiet, i sin tur, saknar trovärdighet på grund av sin naiva syn på friskolor.
En sant frihetlig pedagogik får inte sammanblandas med vare sig nyliberal konkurrens på de svagas bekostnad eller stelbent katederskola, lika dålig för alla. Visionen måste alltjämt vara att alla ska ha rätt att utbildas och utvecklas på sina villkor, enskilt och tillsammans. Betyg och disciplin står i vägen, men det gör också privatiseringar och resursbrist.
Så välkommen till en ny skola!
