Zimbabwes regering tillkännagav i förra veckan att landets parlaments- och presidentval kommer att slås ihop, och hållas nästa år. Valupptakten föregås redan nu av en våg av repression, som slår hårt mot oppositionen, och har resulterat i hundratals fängslade, misshandlade och torterade aktivister.
Samtidigt som åttio procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen, och var sjätte person beräknas vara i behov av livsmedelsbistånd för att undgå svält, är det svårt att uppbåda stöd för aktioner som den två dagar långa generalstrejk som utlystes i början av månaden. Med ett tillfälligt totalförbud mot möten på allmän plats, en stark säkerhetstjänst och polis som klår upp demonstranter är rädslan alltför stor.
En stor del av dem som har ekonomiska och sociala förutsättningar att ta del av debatten och öppet kritisera regimen har redan lämnat landet: någonstans mellan två och fem miljoner zimbabwier beräknas befinna sig utomlands, de allra flesta i Sydafrika.
Att ett val i sig skulle vara vägen till förändring i Zimbabwe känns därför knappast troligt. Även om oppositionen skulle samla fler röster än regeringspartiet, vilket var fallet under parlamentsvalet år 2000, så skulle de ändå förlora. Utmanare till regeringen arbetar i motlut, eftersom denna använder sig av effektiva verktyg för att trygga segern: som att ändra om valkretsarna, neka svältande oppositionsmedlemmar livsmedelshjälp, eller se till att fler parlamentsledamöter kan utses direkt av presidenten. Okunskapen om orsakerna till landets störtloppsfärd nedåt är också fortfarande stor i många områden på landsbygden. Här har regeringspartiet säkrat sin kontroll bland annat genom att erbjuda mobiltelefoner, bilar och generös ekonomisk ersättning till traditionella ledare, som fortfarande ofta har stort inflytande över hur byborna röstar.
Inflationen uppgick i mars till över 2000 procent, och i spåren av den ekonomiska och politiska krisen är Zimbabwes utländska handelspartners lätträknade. Kina är ett undantag: nyligen tillkännagavs en investering i jordbrukssektorn om 58 miljoner US dollar: en välkommen rännil in i den tomma statskassan, som kan hjälpa till att hålla mardrömmen vid liv en smula längre.
En av landets många bloggare, Bev Clark på www.kubatanablogs.net, har liknat Zimbabwe vid en tårta: medan stridbara oppositionsledare, fackföreningsledare och andra aktivister utgör ljusen och glasyren, så är folket själva sockerkaksbotten: och det är den som måste jäsa, bli varm och bakas för att något verkligen ska ske. På ytan fortsätter modiga aktivister, som kvinnorna i Women of Zimbabwe Arise, Woza, sina regelbundna, fredliga protester trots att de flickor och kvinnor som bär upp organisationen fängslas, misshandlas, och riskerar att utsättas för sexuella övergrepp.
Deras kamp går inte obemärkt förbi i regionen. En grupp kvinnoaktivister i Kapstaden protesterade nyligen utanför Sydafrikas parlament för att visa sitt stöd med sina ”zimbabwiska systrar”. Den sydafrikanska fackföreningsrörelsen Cosatu, och en rad frivilligorganisationer i landet, fortsätter också att genomföra sympatiåtgärder med den zimbabwiska fackföreningsrörelsen ZCTU och oppositionen.
President Thabo Mbeki gömmer sig däremot fortsatt bakom sina hittills fruktlösa, och starkt kritiserade försök till ”tyst diplomati”, och kritiserar inte grannen i norr. Däremot har andra politiska ledare i södra Afrika uttryckt oro för att krisen i Zimbabwe ska försätta hela regionen i gungning. Den zambiske presidenten Lewis Mwanawasa liknade nyligen landet med ”Titanic” som riskerar dra med sig grannländerna ned i djupet.
Situationen riskerar också att lägga en mörk slöja över fotbolls-VM i Sydafrika 2010 – ett event som ges stor betydelse som potentiell inkomstkälla för regionen. Några europeiska länder har redan sänt ut vaga signaler om tvekan över att låta sina fotbollslag delta, med tanke på utvecklingen i grannlandet.
Men vid det krismöte som regionala ledare i SADC (Southern Africa Development Community) höll i Tanzania nyligen gavs Mbeki fortsatt förtroende för att försöka medla mellan regering och opposition.
Ett medlingsförsök som oppositionen, som är beroende av utländskt bistånd, inte har råd att tacka nej till.
Olika scenarier om hur landet kan komma att utvecklas målas nu upp av analytiker. Brysselbaserade International Crisis Group titulerar sin senaste rapport ”Zimbabwe: ett slut på dödläget”, och förutspår att Mugabe kanske trots allt kommer att lämna sin post vid valet 2008. Författarna menar att det finns en samsyn om att han måste avgå för att Zimbabwe ska kunna återhämta sig, även inom regeringspartiet Zanu-PF. Med rätt stöd utifrån och bibehållet tryck från civilsamhället i Zimbabwe kan aktörer inom partiet därmed lyckas att utmanövrera honom, tror organisationen.
Spekulationerna om en ”palatskupp” inom regeringspartiet har funnits där sedan presidentvalet 2002, och flera kandidater har seglat upp på listan över tänkbara efterträdare. Förre säkerhetschefen Emmerson Mnangagwa, generalen Solomon Mujuru (gift med vice-presidenten Joyce Mujuru) och den tidigare finansministern Simba Makoni är några namn som nämns. Fast i nuläget framstår ingen av dessa personer som stark nog för att ta sig an ”den store ledaren”, som fortfarande uppbär stöd på kontinenten för sina insatser under kriget mot kolonialmakten. Den zimbabwiske författaren Chenjerai Hove beskriver i tidningen Mail and Guardian Mugabe som en man utan några vänner, en person som för länge sedan förlorat begreppet om verkligheten, och som under decennier levt avskärmad från den zimbabwiska verkligheten. Han förutspår därför att Mugabe kommer att sjunka med landet, alltmedan han åldras.
I ett land där den förväntade livslängden vid födseln just nu beräknas till runt 35 år, har han redan överlevt sig själv med stor marginal.
