Ledare

Iran nästa?

Det är snart fyra år sedan ”de villigas allians”, med USA i spetsen, attackerade Irak. Sedan dess har landet förvandlats till den värsta mardrömmen man kunde ha innan kriget bröt ut. Utöver ockupationsmaktens övervåld och strider mellan USA-styrkor och motståndsgrupper, lamslås landet av sekteristiskt våld mellan främst extrema sunnigrupper och shiiter. En visserligen omdebatterad men […]

Det är snart fyra år sedan ”de villigas allians”, med USA i spetsen, attackerade Irak. Sedan dess har landet förvandlats till den värsta mardrömmen man kunde ha innan kriget bröt ut. Utöver ockupationsmaktens övervåld och strider mellan USA-styrkor och motståndsgrupper, lamslås landet av sekteristiskt våld mellan främst extrema sunnigrupper och shiiter. En visserligen omdebatterad men ändå seriös uppskattning, publicerad i den välrenommerade medicinska tidskriften The Lancet, talar om 650 000 dödade irakier sedan krigsutbrottet.

Därtill är arbetslösheten minst 25–30 procent, ekonomin urusel – i dag produceras mindre olja än under sanktionerna före kriget – och i det allmänna kaoset tar extremreligiösa och Saddamnationalistiska politiska grupper upp utrymmet, vid sidan av de av ockupationsmakten skyddade och gynnade kollaboratörerna. Frånvaron av progressiva politiska krafter är ett av landets många problem. Men undantag finns, som oljearbetarfacket i Basra som slåss både mot ockupationen och regeringens privatiseringar.

Det är enkelt att konstatera att Irakkriget startades på falska premisser, att det stred mot folkrätten, att det har skapat en fullständig humanitär katastrof i Irak och gjort hela världen till ett farligare ställe. Något svårare är det att hitta en väg ut ur det irakiska eländet. Men det råder knappast något tvivel om att varje hållbar lösning förutsätter att ockupationen upphör.
Det inser även irakierna. Opinionsundersökningar från området är svåra att göra, men en undersökning från september 2006 av universitetet i Maryland anses någorlunda tillförlitlig. Enligt denna anser
71 procent av irakierna att de USA-ledda styrkorna gradvis ska dras tillbaka inom ett års tid. 78 procent av irakierna anser att styrkorna provocerar fram mer konflikt än de förhindrar, och 61 procent stöder attacker mot ockupationsstyrkorna. Bara 7 procent stödjer attacker på irakiska säkerhetsstyrkor och under 1 procent stödjer attacker mot civila.

Dessa siffror är, om någorlunda korrekta, förhoppningsfulla. Trots dagens våld och kaos anser sig irakierna vara redo att ta över styret inom ett år. Irakierna tycks se sig som fångna av såväl ockupationsmakten som det sekteristiska våldet. Trots stort stöd till motståndet mot USA-trupperna är stödet för attacker mot civila så gott som obefintligt.
Bland de olika folkgrupperna är sunniterna mest USA-kritiska, men svarsmönstret hos shiiterna är liknande. Kurderna skiljer ut sig genom att fler vill att USA-trupperna ska stanna längre och en knapp majoritet ser trupperna som en stabiliserande kraft (mot 17 procent av shiiterna och 2 procent av sunniterna). Kurdernas större USA-vänlighet är logisk, sett till deras långvariga förtryck under Bagdad, och de måste övertygas om att ett trupptillbakadragande inte riskerar deras nyvunna autonomi, kanske genom närvaro av fredsbevarande FN-trupp.
Slutsatsen blir då ändå enkel: USA ut ur Irak.
Samt att vi måste göra allt i vår makt för att undvika att katastrofen upprepas i ännu större skala
i Iran, vilket bisarrt nog inte längre tycks otänkbart.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984