Ledare

Snaran dras åt

Förra veckan kom nya bud från regeringen, vilka innebär att den tid en person deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska räknas in i de 300 dagar som personen är berättigad till a-kasseersättning. Det är alltså inte nog med att a-kasseavgifterna chockhöjs och ersättningsnivåerna sjunker drastiskt, nu kommer nya försämringar. För den som deltar i en åtgärd […]

Förra veckan kom nya bud från regeringen, vilka innebär att den tid en person deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska räknas in i de 300 dagar som personen är berättigad till a-kasseersättning. Det är alltså inte nog med att a-kasseavgifterna chockhöjs och ersättningsnivåerna sjunker drastiskt, nu kommer nya försämringar. För den som deltar i en åtgärd gör det på heltid och har därför små möjligheter att aktivt söka andra jobb under tiden. När åtgärden är avslutad har personen i fråga i bästa fall en stärkt position i och med en färsk merit och ny-erövrade kunskaper, men färre dagar på sig innan a-kassedagarna tar slut. Och vad händer då? Det vet ingen, inte ens arbetsmarknadsministern. Han vet bara att det som nu heter aktivitetsgaranti ska bytas ut till ”jobb- och utvecklingsgaranti”, och att en viktig del av den förändringen är att ”kontrollera att trygghetssys

temen inte överutnyttjas”.

Eftersom en ständigt pågående strukturförändring sker i samhället, där vissa företag eller hela branscher slås ut medan andra tillkommer, behövs arbetsmarknadspolitiken som ett slags ekonomiskt smörjmedel. Men arbetsmarknadspolitiska åtgärder är ett mynt med två sidor. Å ena sidan kan de vara kompetenshöjande för individen och en väg till ett nytt jobb. Å andra sidan kan de innebära en för samhället billig förvaringsplats av den arbetslöse som utför arbete till icke avtalsenlig lön, men utan att den åtgärdsplacerades situation på arbetsmarknaden stärks.

Statsvetaren Jessica Lindvert har nyligen sammanställt och analyserat de många olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna sedan 1990-talet i Ihålig arbetsmarknadspolitik? (Borea förlag) och hon drar slutsatsen att det skett en successiv förskjutning från kvalificerade utbildningar till billigare praktikplatser. Så länge åtgärderna var högkvalitativa, fram till 1980-talets slut, hade de en positiv inverkan på individens framtidsmöjligheter. Sannolikheten att efter åtgärden få ett ”riktigt” jobb ökade, visar forskningen. Men från 1990-talet blev utbildningseffekterna av åtgärderna sämre och därmed minskade sannolikheten att efter åtgärden få jobb.

År 2000 erkände den socialdemokratiska regeringen sitt misslyckande och konstaterade i sin arbetsmarknadspolitiska proposition att det uppstått en trovärdighetskris i arbetsmarknadspolitiken i och med överbelastade arbetsförmedlingar, tveksamma försöksverksamheter och genom att många arbetslösa hamnat i en rundgång mellan arbetslöshet och åtgärdsprogram. Men några dramatiska förändringar skedde aldrig.

Mot den bakgrunden måste arbetsmarknadspolitiken förändras. I år blir det 50000 färre åtgärdsplatser än år 2006, vilket inte är fel i sig. Många billiga åtgärdsplatser utan ordinarie löner är ingen väg framåt.

Arbetsmarknadspolitiken måste syfta till att omskola människor, den måste vara en del av omställning i ett föränderligt arbetsliv och den måste få kosta. Regeringen har uppenbarligen inte den ambitionen. Snarare vill den dra åt snaran runt de arbetslösas hals och pressa dem att till varje pris byta arbetslöshet mot låglönejobb och därmed pressa lönerna neråt.RB

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984