En diktator med väloljade relationer

Ekvatorialguineas president, Teodoro Obiang Nguema, fick aldrig skriva in sitt namn i det spanska parlamentets gästbok. Hans planerade besök ställdes in efter att vänstern tillsammans med baskiska och katalanska nationalistpartier och en mindre grupp ekvatorialguineanska flyktingar hotat med protester, rapporterar El Mundo. Efter Nguemas möte med premiärminister Rodriguez Zapatero hölls heller ingen gemensam presskonferens som […]

Ekvatorialguineas president, Teodoro Obiang Nguema, fick aldrig skriva in sitt namn i det spanska parlamentets gästbok. Hans planerade besök ställdes in efter att vänstern tillsammans med baskiska och katalanska nationalistpartier och en mindre grupp ekvatorialguineanska flyktingar hotat med protester, rapporterar El Mundo. Efter Nguemas möte med premiärminister Rodriguez Zapatero hölls heller ingen gemensam presskonferens som brukligt är, och gästen gav inga intervjuer.

Nguemas besök följde på en resa som Spaniens utrikesminister, Miguel Angel Moratinos, gjorde till Ekvatorialguinnea tillsammans med det spanska energibolaget Repsols styrelseordförande Antonio Brufau, vilket antyder vad hela affären handlar om: olja. Stora utvinningskontrakt för Repsol hägrar.

Mellan 1990 och 2002 ökade det lilla västafrikanska landet Ekvatorialguinea, med blott en halv miljon invånare, tack vare upptäckten av olja sin BNP otroliga 38 gånger. Men 5 procent av befolkningen (till stor del Teodoro Nguemas släktingar) beräknas lägga beslag på lika otroliga 80 procent av inkomsterna, och oljeexporten har höjt växelkursen så kraftigt att nästan alla andra industrier konkurrerats ut av billig import. De relativt få jobben inom oljeindustrin förmedlas uteslutande av presidentfamiljens arbetsförmedlingar, det finns bara en fackförening och strejker är förbjudna, skriver Gert Holmertz i Världspolitikens Dagsfrågor 2006/07. Nguema-familjen räknas bland de tio rikaste politikerna i världen.

Olika människorättsorganisationer rapporterar, enligt webbtidningen Rebelion, om nolltolerans mot politisk opposition, gömda fångläger där tortyr är utbredd, och val som är helt och hållet symboliska. Vidare förekommer, enligt Holmertz, ”tvångsarbete, narkotikahandel (med diplomater och ämbetsmän på högsta nivå inblandade), människohandel, vapensmuggling, penningtvätt, dumpning av giftigt avfall från brittiska och amerikanska företag, skövling av tropisk regnskog och bekvämlighetsflaggning av fartyg som bedriver rovfiske längs afrikanska kusten”.

När den kinesiska regeringen i början av november bjöd in representanter från 48 afrikanska länder, varav många statsöverhuvuden, till konferens i Peking tillämpade de inte samma diskretion som Zapatero-regeringen. Reklamskyltar togs ned och ersattes med bilder på afrikanska landskap, skulpturer av afrikanska vilddjur sattes ut över hela centrum, som också stängdes av för biltrafik och fylldes med poliser, och en av de mest kända marknaderna reserverades enbart för de gästande ledarnas fruar, skriver The Guardian. Avtal för runt 2 miljarder dollar slöts.

Med den punkt där världens oljeproduktion kommer att ha nått sin historiska topp (”Huberts kulmen”) troligen bara några år borta, har intresset för Afrikas olja ökat stadigt. Holmertz skildrar en ny ”kapplöpning” liknande kolonialmakternas vid förra sekelskiftet. Kina, som får hela 30 procent av sin olja från regionen, har gått in massivt i utvinningsprojekt i bland annat Sudan, Angolan och Nigera, ofta åtföljt av infrastrukturinvesteringar och vapenförsäljning. Handeln med Afrika har fyrdubblats sedan 2000 och 80 000 exilkineser bor idag på kontinenten. 18,7 procent av USA:s oljeimport kommer också från Afrika – en större andel än Mellanösterns, och ökande. USA:s främsta strategi har varit militärt bistånd under ”kriget mot terrorismens” paraply, bland annat till Tchad, Mali och Algeriet. USA har också hittills varit den Ekvatorialguineanska regimens främsta stöd: den amerikanska ambassad

en omfattar 3 000 personer, det finns en direkt flyglinje till Houston i Texas och USA har utbildat de elitsoldater som brukar slå ned olika oroligheter.

För de afrikanska folken är utvecklingen tveeggad. Å ena sidan har staterna fått nya inkomstkällor, en förbättrad förhandlingsposition mot länderna i Nord och en möjlighet att spela ut dem mot varandra och mot Kina. Å andra sidan militariseras kontinenten allt mer och många diktatoriska och korrupta regimer, som Teodoro Nguemas, som vacklade under 1990-talet får nu på nytt avgörande stöd utifrån. På många sätt är det en återgång till den situation som rådde under Kalla kriget.

Förutom USA och Kina ökar också Frankrike och Storbritannien sin aktivitet på kontinenten. Och nu ger sig alltså även Spanien in i den nya kapplöpningen.

Publicerad
13 timmar sedan
Manifestation för de dödade barnen under Israels pågående krig i Gaza
Eva Lutz läser ur listan med namn på dödade barn i det pågående kriget. Situationen i Gaza, inte minst för de många barnen som befinner sig på flykt, beskrivs nu som "apokalyptisk" av en FN-chef som nyligen varit på plats. Foto: Jehad Alshrafi/TT och Johan Apel Röstlund

Manifestation för krigets dödade barn: ”Bakom varje namn fanns ett liv”

Den humanitära katastrofen i Gaza beskrivs som ”apokalyptisk” av bland annat FN-chefen Jonathan Crickx. Över 14 000 barn, troligen betydligt fler, har dödats under det senaste årets pågående krig och ingenting tyder i dagsläget på att situationen håller på att förändras. Under tisdagen pågår därför en manifestation i centrala Stockholm för att uppmana till ett omedelbart och varaktigt eldupphör.

Läs barnens namn står de med svarta bokstäver på den rödvita affischen som satts upp på en av betongpelarna vid Sergels torg mitt i centrala Stockholm.

Eva Lutz från Stockholms fredsförening lutar sig fram mot mikrofonen. Namn efter namn efter namn. Sex år, åtta, några månader gammal och många nyfödda. En tolvåring och någon strax under 15. 

Det är en outhärdlig lista av liv som knappt hann börja innan de släcktes som nu monotont läses upp den här gråmulna oktobermorgonen, drygt ett år efter den 7 oktober 2023.

På 12 månader har över 14 420 barn dödats i Gaza och på det ockuperade Västbanken, enligt organisationen Rädda barnen.

Betydligt fler saknas och många befarar därför att dödstalen i själva verket är avsevärt mycket högre. Omkring 19 000 barn ska också ha blivit föräldralösa i samband med Israels pågående bombningar av det stängda området där uppskattningsvis 1,9 miljoner människor befinner sig på flykt utan tillgång till allt från rent dricksvatten, mat eller fungerande sjukvård.

– Barn dör i tiotusental. Därför är vi tvungna göra det här. Vi borde egentligen skrika ut deras namn alla tillsammans, säger Eva Lutz när hon klivit ner från den lilla scenen där en annan uppläsare tagit vid.

”Bakom varje namn fanns ett liv”

Manifestationen, som arrangeras av bland annat Svenska freds, Amnesty, Palestinagrupperna och  nätverket Judisk Upprop, kräver ett omedelbart och varaktigt eldupphör, att humanitärt bistånd släpps in i Gaza och att de israeler som fortfarande hålls som gisslan av Hamas friges.

Fler namn ropas upp. Talarna avlöser varandra. Manifestationen pågår under hela dagen och folk på väg till och från jobbet stannar tyst upp och lyssnar. 

– Det är smärtsamt, säger Rebecka Lindholm Schulz som är sakkunnig på Svenska Freds och harklar sig.

Rebecka Lindholm Schulz på Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Foto: Johan Apel Röstlund

– Bakom varje namn fanns ett liv. Men det är också fint att vi ger dem plats här idag och hoppfullt att så många organisationer står bakom manifestationen. Det är så många barn som dödats i Gaza, på Västbanken och i Israel. Därför måste vi måste kräva att internationell rätt ska gälla alla.

Samtidigt som manifestationer pågår kommer ytterligare rapporter om fortsatta strider och attacker i både Gaza och Libanon. Många experter har också varnat för den kommande vintern med så många människor på flykt utan någon säker plats att söka skydd på.

Enligt den FN-stödda organisationen IPC uppskattas omkring en halv miljoner människor i Gaza just nu stå inför katastrofala nivåer av livsmedelsbrist.

”Sverige måste ta emot patienter från Gaza”

Publicerad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
Barnen i Shab Al Botom (Masafer Yatta). Foto: Marcus Vildir Barn i Shab Al Botom (Masafer Yatta. Foto Marcus Vildir.

”Bosättarnas trakasserier mot palestiner på Västbanken ökar”

I somras reste den svenske läraren Marcus Vildir med det internationella följeslagarprogrammet International Solidarity Movement, ISM, till Västbanken. Uppdraget handlade om så kallad skyddande närvaro, att finnas på plats hos palestinier i deras vardag. Detta för att israelerna ska vara mindre benägna att trakassera dem och använda våld. 

Marcus Vildir tillbringade närmare fyra veckor med palestinier i ett område nära Hebron, inte långt ifrån den lilla staden Yata, på södra Västbanken.

– Vi övernattade i byar och hos palestinska familjer som ofta blev trakasserade och anfallna på natten, säger Marcus Vildir till Arbetaren och fortsätter:

– Utan internationell närvaro får ofta fåraherdar titt som tätt sin mark invaderad av israeliska bosättare som hävdar att det är deras mark, eller som stjäl eller förgiftar vattnet.

Marcus Vildir. Foto: privat

En natt var Marcus Vildir och de andra medföljarna bortresta till Ramallah för ett uppsamlingsmöte med organisationen som de var utsända för. Då attackerades byn där han hade sovit under två veckor.

– Det var en nattlig stormning. Det kom runt 200 bosättare och intog byn. De satte eld på folks bilar, spöade människor med baseballträn och hotade dem, berättar Marcus Vildir.

Palestinier på Västbanken trakasseras av bosättare

Det handlar om kontinuerliga trakasserier. Hur israeliska bosättare kommer till palestiniernas mark, går omkring, knäcker deras nyplanterade olivträd eller har med sig egna får och låter dem beta upp all gräsmark.

– Skulle palestinierna käfta emot så ringer bosättarna militären, som då brukar vara snabba på att arrestera hela familjen, inklusive familjemedlemmar som kanske inte ens är hemma vid händelsen.

Marcus Vildir beskriver en situation där palestinierna alltid är rättslösa vad som än händer. 

– Även om det är ett övergrepp på deras mark så är det ändå alltid palestiniernas fel och de som hamnar i skiten, säger han. 

Landskapsbild över byn Juwaya (Masafer Yatta). Foto: Marcus Vildir

Bosättarproblematiken, trakasserierna och våldet har funnits i området sedan staten Israel officiellt utropades för 76 år sedan, men har under årens lopp gått upp och ner i intensitet. 

– Sedan den 7 oktober 2023 har israelerna trappat upp trakasserierna, hoten och våldet, mot palestinierna. Bosättarna är mer aggressiva och våldsamma än tidigare och försöker roffa åt sig så mycket mark och annat som de kan. 

FN: Bosättningarna motsvarar krigsbrott

Han beskriver hur de palestinier han pratade med var mer oroliga än vanligt. Hur trakasserierna har blivit mer frekventa, aggressivare och hårdare. 

– De upplevde att trycket var ännu större. Det hände saker hela tiden. Allt från mindre händelser, som att det kom in bosättare på palestiniernas mark, gick genom deras by eller smällde upp ett tält precis vid gränsen till området, till att bilar sattes i brand, och att folk misshandlades eller dödades, säger Marcus Vildir. 

– De vågar inte göra mer än att tjafsa emot för de vet att skulle de lägga handen på en bosättare så får de hundra gånger värre tillbaka. Militären kommer alltid och stöttar bosättarna för det är ju oftast deras kompisar eller släktingar. Bosättningarna är ju illegala, ändå har de hela tiden rätten på sin sida. Och backas upp av militär. 

Amnesty vill att Israels militär utreds för krigsbrott

Amnesty: Utred Israels militär för krigsbrott

Enligt internationell lag är det olagligt för Israel att upprätta bosättningar på palestinska territorier. FN menar att Israels agerande, det vill säga att landet förflyttar sin egen civilbefolkning till ockuperade områden, motsvara ett krigsbrott enligt internationell lag. 

Det har också skett en upptrappning av rivningar av palestiniernas hus på sistone. 

– Det kan komma schaktmaskiner uppbackade av militär, och vifta med ett domstolsbeslut i handen om att X antal hus i en by ska jämnas med marken. Det är knappt att de hinner få med sig något hemifrån innan det verkställs. Det är bara rena turen om någon hinner slita med sig det dyraste: AC-anläggningen, parabolantennen eller något favoritporslin, berättar Marcus Vildir.

Barnen i Shab Al Botom (Masafer Yatta) över sin engelska på de internationella aktivisterna. ”Hello! What is your name?”. Foto: Marcus Vildir

Om de palestinier som precis fått sitt hem jämnat med marken sätter upp ett tält som skydd från solen, kommer militären dagen efter och river ner det. 

– Det är på den nivån, hela tiden och varje dag. Och sedan den 7 oktober har det blivit värre, lite våldsammare, och det sker lite oftare.

Sedan Marcus Vildir var på plats har Israelerna börjat attackera Västbanken även från luften.

– Det har gått från muren, militären och bosättarna – ja en slags marknivå – till att det nu är frågan om flyganfall. Och då är det inte mycket någon kan göra längre. Bomber är bomber och de dödar urskillningslöst, säger han.

”Brottsligt att vara palestinier”

Situationen är som allra värst i norra Västbanken just nu. I söder där Marcus Vildir var är oron mycket stor att även de snart ska attackeras av israelisk militär på samma sätt.

Palestiniernas motstånd beskriver Marcus Vildir som segt och uthålligt.

– Jag var hos en familj som var extremt utsatt. De var helt omringade av bosättningar som inskränkte på deras mark, bosättare stal från deras vattenkällor, de hade fått bilen uppbränd, åsnan dödad och huset nerbränt och totalförstört. Och ändå så fortsatte de, vägrade ge upp.

De var fast beslutsamma att inte ge upp.

– ”Det här är vår mark och vi tänker inte flytta”, var deras inställning. Fast de bildligt talat bestod av skinn och ben. 

Anna Jörgensdotter:
Kampen för Palestina är att hedra andra världskrigets motstånd

Han beskriver hur kampen och intifadan för palestinierna handlar om att de aldrig ger sig. Att de tänker fortsätta leva sina liv på sitt sätt. 

– Deras sätt att bedriva motstånd är att fortsätta ta sig igenom varje dag hur svårt det än är, att fortsätta filma och skicka dokumentationen till Al Jazeera och CNN – för att visa omvärlden vad som händer här och nu. Och att söka samarbeten. 

Marcus Vildir berättar om en familj där mannen kunnat resa till Sydafrika på en motståndskonferens för ursprungsfolk efter att byn skramlat ihop pengar för att skicka honom som representant för gruppen.

– De försöker hela tiden bilda sig, knyta kontakter med andra rörelser i världen, svenskar, amerikaner – ja, alla som kan sympatisera med dem, säger han.

Frågan om Palestina­rörelsen måste börja i Gaza

Han hoppas att han också genom att berätta om sina erfarenheter ska bidra till att nyansera den mediarapportering som han ser att framför allt SVT haft när det handlar om Israels krigföring i Gaza, och som går i linje med regeringens linje om att Israel har rätt att försvara sig.

– Att regeringen säger att Israel har rätt att försvara sig är ju ett hån mot allt vad mänskliga rättigheter heter, säger han, och menar att det är helt oförenligt att vara en ockupationsmakt och ha rätt att försvara sig. 

– Det kan inte vara så att vår regering inte har all den information som jag har. De måste veta vad som försiggår – det kan inte bygga på okunskap, utan de gör ett val. Att det ena är viktigare än det andra. 

Demonstrationer till stöd för Palestina har ägt rum över hela världen under det senaste året. På bilden en protest i Los Angeles, USA, i december förra året. Foto: Ryan Sun/TT

Enligt Marcus Vildir handlar det i grunden om rasism och ekonomiska intressen.

– Jag tror det ligger ekonomiska, rasistiska och politiska skäl bakom. Sverige vill vara USA till lags, inte minst efter att USA fått carte blanche för att upprätta militärläger där de önskar i vårt eget land. Och så bryr sig inte Sverige om hur det drabbar palestinierna eftersom de ekonomiska incitamenten är så starka – det finns pengar att tjäna.

– Det är brottsligt att vara palestinier. Det är brottsligt att försöka försvara det och försöka hålla sig kvar. Det är märkligt.

Vad skulle kunna göra skillnad för de palestinier du mötte och andra palestinier?

Den palestinska flaggan, med ”Palestina” skrivit i mitten. Foto: Bernat Armangue/TT

– Vi måste strypa allt bistånd till Israel. Ta ifrån israelerna, och även palestinierna, vapnen, säger Marcus Vildir tvärsäkert. 

– För vad ska Israel göra utan vapen? Då, menar han, är det bara massa snack och rasism, och då skulle det här upphöra. 

Det och krav på att alla människor ska ha samma rättigheter inklusive juridiska rättigheter inom området Palestina är viktiga påtryckningar som skulle kunna göras. 

– För då faller ju hela idén med Israel och med det även hela deras förtryck.

Generalstrejk för Palestina i Spanien

Spanien: Generalstrejk för Palestina

Men detta kräver att världens alla länder går samman med vilja att stoppa det som liknas vid ett pågående folkmord, säger han och påpekar att i det forna Jugoslavien gick FN-styrkor in och tog över och avväpnade den krigförande parten.

– Fyll hela Palestina med FN-soldater och avväpna alla israeler, och även palestinierna, säger han.

– Alla medborgare måste också sätta press på sina regeringar – tvinga dem att agera. Vi kan inte heller tillåta att de som försöker visa sitt stöd för palestinierna, vare sig de är araber, svenska judar eller studenter behandlas med misstänksamhet eller bemöts med våld.

– Det krävs större insikt i vad som faktiskt försiggår, att det vi gör här påverkar oss också.

Svenskarna har ju varit noga med att välja etiska fonder till sitt pensionssparande och ekologisk potatis. Här finns också val att göra, säger han. 

– Vi kan ju inte tillåta att svenska företag tjänar pengar på att palestinier slaktas.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
"Vänsterpartiet och andra partier skall veta att våra röster inte kan tas för givna" skriver Fayyad Assali och Nattalie Ström Bunpuckdee, talespersoner för organisationen Rättvisa för alla. Foto: Mickan Mörk, Privat, Privat

”Vänsterpartiet måste skaffa en partiledning med ryggrad”

Efter att Nooshi Dadgostar lagt ut en bild där hon poserar i en Kamala Harris-keps kräver solidaritetsrörelsen Rättvisa för alla, RFA, vänsterledarens avgång. I en debattartikel kommenterar RFA avgångskravet.

För några dagar sedan gick Rättvisa för Alla ut med ett avgångskrav riktat mot Nooshi Dadgostar efter att hon poserat med en Kamala Harris valkeps på sina sociala medier.

Att Nooshi Dadgostar offentligt visar stöd för en person och ett parti som under ett års tid skickat bomber som slitit tiotusentals barn itu visar på ett vänsterparti som varken tar internationella solidaritetsfrågor, anti-kolonialism eller anti-imperialism på allvar. Poserandet med valkepsen är bara kulmen på ett ryggradslöst vänsterparti som hellre flörtar högerut än håller sig troget sina kärnväljare. 

Här kan såklart diverse vänsterpartister slå sig för bröstet och peka på att de kämpat mot folkmordet och tidigt framfört krav på eldupphör – till skillnad från övriga riksdagspartier. Men diverse händelser visar på ett ytligt engagemang mot folkmordet i Gaza och dess rotorsaker hos partiledningen – ett engagemang som försöker hitta balansen mellan att vara tillräckligt profilerad i Palestinafrågan för att både få och behålla röster som Palestinarörelsen kan ge men inte sticka ut för mycket för att förlora potentiella ”höger-vänster”-väljare.

Enskilda vänsterpartister profilerar sig i Palestinafrågan

Dessa händelser inbegriper bland annat partiledningens undvikande manövrer gentemot Palestinademonstrationerna, en partisekreterare som inte verkar tycka att det är något konstigt med sionism, en partiledning som inte drog sig för att blixtsnabbt påtala Israels rätt till ”självförsvar” men inte någon gång lyft den ockuperade, fördrivna, fängslade och folkmördade palestinska befolkningens rätt till självförsvar.

Hur Israel på höjden av sin bosättarkolonialism, apartheid och otaliga grymheter har rätt till ”självförsvar” problematiseras inte. Det visar på en partiledning som antingen genom bristande förståelse eller nonchalans inte har tagit till sig anti-kolonialism och anti-imperialism på allvar.

Att profilera sig i Palestinafrågan verkar ha fungerat bra för Vänsterpartiet vars resultat i EU-valet inte kan betecknas som annat än en succé. Jonas Sjöstedt, som flitigt debatterat Palestina i media, slog svenskt personkryssrekord. Kort sagt – Palestinafrågan är bra politik att profilera sig i om man är vänsterpartist.

Vi svenskar bevittnar dagligen hur högern aktivt rationaliserar och understödjer Israels folkmord i Gaza (och nu Libanon), samtidigt som de fortsätter driva på rasismen på hemmaplan, i samma avhumaniserande anda.

”Vi vägrar hållas gisslan”

Vi bevittnar också hur den förväntade “motpolen” – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – i stora drag övergivit någon form av ambition att skaffa sig en ryggrad i internationella solidaritetsfrågor eller när det handlar om rasism och islamofobi, som blivit en nationell cancer.

Det är i denna kontext och med en uppfattning från Vänsterpartiet att Palestinarörelsen och rättviserörelsen i Sverige saknar alternativ som vi blivit ett lätt byte för Vänsterpartiet, där ledningen försöker förlita sig på ett antal faktiska principfasta och engagerade företrädare som ska säkra rörelsens röster, medan partiledningen fortsätter sin högervridning.

Men nog är nog – våra röster är varken gratis eller billiga. Vi vägrar hållas gisslan inför rädslan för högerns framgångar. Vi må bli anklagade för att splittra vänstern men här vill vi påminna om ansvarsfrågan.

En eventuell vänstersplittring och högerframgång i riksdagsvalet är helt och hållet i händerna på Vänsterpartiets, och resterande så kallade socialistiska, partiledningar. Det är Vänsterpartiet som skjuter ifrån sig sina kärnväljare när partiet inte ens kan ha anständigheten att avstå från att offentligt stödja folkmördare.

Det är ert ansvar när partiet inte tar avstånd från sionismen – en bosättarkolonial ideologi som fördrivit och mördat palestinier i över 100 år och den ideologi som driver folkmordet som vi bevittnat i snart ett år.

Palestinarörelsen – historisk internationell solidaritet

Palestinarörelsen har i sviterna av Israels pågående folkmord i Gaza, och nu även Libanon, blivit en av Sveriges största och mest uthålliga internationella solidaritetsrörelser genom tiderna.

Vi är hundratusentals svenskar över hela Sverige som marscherat tillsammans i protest mot folkmordet i snart ett år. Vi längtar efter en vänsterrörelse som på djupet av sin själ anammar en politik för den svaga och utsatta, i och utanför Sveriges gränser. Vi längtar efter en återgång till det svenska folkhemmet och bort från det svenska folkmordshemmet som Sverige i dag blivit: Ett Sverige som utökar vapenhandeln med Israel under pågående folkmord och kallar ett eldupphör för ”orättvist”, för att citera den tidigare utrikesministern Tobias Billström.

Vänsterpartiet och andra partier skall veta att våra röster inte kan tas för givna. Att det är dags att förtjäna dem. För Vänsterpartiet är rådet att skaffa en partiledning med ryggrad och en som integrerar antirasism, anti-kolonialism, anti-imperialism, internationell solidaritet och övriga rättvisefrågor i den vänsterpolitiska själen.  

Fayyad Assali och Nattalie Ström Bunpuckdee, talespersoner för Rättvisa för alla

Vänsterpartiet har fått möjlighet att svara på debattartikeln men avböjt. Reds anm.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Folke Rydén har följt fyra amerikanska familjer inför presidentvalet i november.
Folke Rydéns dokumentär Ödesvalet – 32 år med amerikanska väljare visar hur väljarnas syn på landet, politikerna och framtiden har förändrats under åren. Foto: Dan Jåma och Alex Brandon/TT

Folke Rydén skildrar ett uppgivet USA

Det är på många sätt ett uppgivet USA som går till val om en månad. Ökade klyftor, skenande levnadsomkostnader och en sprucken amerikansk dröm har gjort att allt fler tycks känna hopplöshet inför framtiden. Den mångåriga USA-korrespondenten och prisade dokumentärfilmaren Folke Rydén har i sin nya film följt fyra amerikanska familjer under 32 år och återvänder nu med kameran inför det som många beskriver som ett ödesval för världens största supermakt.

– Det har ju gått lite inflation i att kalla alla amerikanska val för ödesval. Men den här gången finns det fog för att använda den titeln.

Det säger Folke Rydén vid fikabordet på hans kontor i södra Stockholm. Han har just kommit hem från den senaste och minst sagt intensiva reportageresan till USA där han och fotograf Dan Jåma hann med 17 delstater på nästan lika många dagar. En bilresa på dryga 500 mil genom ett splittrat och allt mer polariserat politiskt landskap.

– Ekonomin, migrationspolitiken, abortfrågan… Men även demokratin, som av många anses som hotad om Trump vinner, är frågor som kan komma att avgöra valet, funderar Folke Rydén.

Han har följt amerikansk politik länge och närmare än de flesta. Mellan 1989 och 1996 som SVT:s utsände korrespondent i Washington, men även efteråt. Genom att hålla kontakt med flera av de väljare han träffade för drygt 30 år sedan, då valet stod mellan sittande presidenten George H. W. Bush och uppkomlingen från Arkansas, den då mer eller mindre okände Bill Clinton, har han ständigt rest tillbaka för att fånga känslorna, mäta temperaturen och läsa av attitydförändringarna hos den amerikanska allmänheten.

Folke Rydén vid Vita Huset inför presidentvalet 1992. Foto: Dan Jåma

I dokumentären Ödesvalet – 32 år med amerikanska väljare som sänds på SVT nu på söndag skildras bilden av en nation på dekis. Där den amerikanska drömmen inte längre är lika självklar som förr och där oron växer sig allt starkare när pengarna sinar och jobben på många håll försvunnit.

– Den gemensamma nämnaren för alla de här familjerna jag följt, som åtminstone jag uppfattar som representativa amerikaner, är att de alla har samma känsla. En känsla som inte fanns där för tre decennier sedan. Nämligen den att oavsett hur hårt du sliter och jobbar så är det inte längre säkert att du lyckas. Den där framtidstron och optimismen som så längre präglat USA är på väg bort, framförallt hos den yngre generationen, säger Folke Rydén.

Han beskriver något som nästan kan liknas vid apati. En allmän uppfattning om att var sig det blir Kamala Harris eller Donald Trump som tar över platsen i Vita huset efter årskiftet så spelar det ingen större roll.

– De nya strömningarna vi stötte på har lett till en fundamental förändring av det amerikanska tillståndet. Och det var faktiskt lite sorgligt att uppleva, säger Folke Rydén.

Ekonomin prio ett för väljarna

I flera hjärtskärande sekvenser av filmen får vi följa vanliga människors livsöden och vardag. Sjukpensionären och den tidigare så hängivne demokratiska väljaren i sydstaten Georgia som var tvungen att sälja allt hon hade för att ha råd med sina mediciner. Hon som helhjärtat stöttat både Barack Obama och Hillary Clinton i hopp om förändring men som de senaste åren gått över till trofast Trumpist.

Den kluvna trebarnsfamiljen vars åsikter om det kommande valet går isär men där alla trots det delar samma oro. Den om ekonomin som inte alltid går ihop, hur hårt de än fortsätter jobba med sin målarfirma.

Under 18 dagar reste Folke Rydén och fotograf Dan Jåma genom nästan lika många delstater för att återse väljarna de träffade för över 30 år sedan. Foto: Dan Jåma

Den unga sjuksköterskan och småbarnsmamman som vacklar i tankarna kring Donald Trump när matpriserna fortsätter att stiga.

Boeinganställda strejkar

USA: Över 30 000 Boeing-anställda i strejk  

– Det är framförallt hos de unga, de runt 30 som börjat bilda familj, jag märkt av förändringarna, säger Folke Rydén och fortsätter.

– Politiska experter förklarar det här med att det här är en generation som vuxit upp med två ekonomiska kriser och en pandemi. För dem är den egna ekonomin nummer ett, två och tre på listan över vad som är viktigast inför valet. 

It´s the economy, stupid. Det klassiska citat som Bill Clintons tidigare rådgivare Jim Carville matade in kampanjarbetarna, inför valet -92. 

Folke Rydén har skildat flera amerikanska presidentval. Foto: Johan Apel Röstlund

– Så är det nog, och då är man beredd att kompromissa med många andra åsikter. Som aborträtt, migration och klimatfrågor, säger Folke Rydén.

Ekonomin står som sagt högst upp på väljarnas lista över valets viktigaste frågor och där har enligt flera opinionsmätningar Republikanerna och Donald Trump ett större förtroende. Många är besvikna efter åren med Joe Biden och frågar sig vad som egentligen kommer att förändras med nuvarande vicepresident Kamala Harris vid makten.

Och av de som intervjuas i dokumentären tycks de flesta eniga. Oavsett Harris eller Trump.

– Man litar inte på politiker längre utan många har snarare känslan att vem man än röstar på så är det  storföretagen som har makten. Och det finns inte heller någon tro på att statsapparaten ska hjälpa dig om något händer. Du måste klara dig själv, helt enkelt, säger Folke Rydén.

Traditionella medier missade Trumpvågen

I svensk media har bilden av de senaste amerikanska valen på många sätt varit densamma. Få, åtminstone på de liberala ledarsidorna, trodde att Trump 2016 skulle ha en chans mot Hillary Clinton.

Efter valnatten var chocken hos många därför stor. Folke Rydén menar att media, åtminstone det han kallar traditionella medier, misslyckades med fånga upp vad som var på gång.

– De förstod inte alls hur populär Donald Trump var ute bland många tidigare demokratiska väljare. I stället körde de på med sin rapportering i gamla hjulspår, säger han.

Hur tror du att det kom sig?

– De traditionella medierna förmedlar information till dem som konsumerar deras nyheter. Men i dag finns det väldigt stora grupper som inte tar del av den här informationen utan bara hämtar sina nyheter i de egna filterbubblorna på sociala medier. Medierna har helt enkelt missat att lägga örat mot rälsen och fånga upp de stämningar som vuxit fram, säger Folke Rydén.

Han beskriver också hur klyftorna i samhället har ökat. Mellan de som har och inte har. Pengar, utbildning, kulturellt- och ekonomiskt kapital.

– Vi ser ju att det svängt i det så kallade rostbältet där jobben försvunnit och där det bor många lågutbildade arbetare som tidigare röstat demokratiskt. De upplever att den sociala välfärdsstaten inte längre fungerar, säger Folke Rydén.

Högerextrema vill ge presidenten mer makt i USA – ”oblodigt om vänstern duckar”

Det allt högre tonläget i den politiska debatten har också spätt på polariseringen, menar Folke Rydén. I dag sägs saker i valdebatterna som vore otänkbara för bara 20 år sedan.

– Det finns inga spärrar längre. Hela den politiska diskursen har förfulats och människor räknar inte med att politiker säger sanningen. Det här gör att allt ifrågasätts och att konspirationsteorier lättare sprids och får fäste. 

Det är bara en månad kvar till valet. Vad tror du själv om utgången?

– Oj. För åtta år sedan satt jag i direktsänd tv och sade att Hillary Clinton skulle vinna. Sedan satt jag där igen 2020 och tippade Donald Trump, så jag har haft helt fel de senaste gångerna. Men jag tror att det kommer bli väldigt jämt. Och måste jag gissa gör jag det på Trump, så då vinner väl Harris, skrattar Folke Rydén.

Men om Donald Trump förlorar den här gången också, kommer han att erkänna sig besegrad?

– Kanske inte. Men vi får hoppas att han i sådana fall åtminstone har människor omkring sig som tvingar honom till det, avslutar Folke Rydén.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Kvinna i rosa huvudsjal och krigsbild i bakgrunden samt tre pratbubblor

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 30 september, kl 22:22

Hej mina vänner,

Jag skriver detta meddelande till er som ett vittnesmål om de svåraste dagarna i våra liv.

I dag är det den 19 september. Det råder brist på rengöringsmaterial, blöjor och inkomst. Inom en snar framtid kommer vintern, och vi delar ett tält med min familj, som totalt består av åtta medlemmar — elva om vi räknar mig, min man och vår dotter.

Det råder brist på kläder och skor, brist på allt. Avloppsvatten sprider sig överallt, och skräp ligger över hela området. Sjukdomar sprids bland både barn och vuxna. Människor bär slitna kläder och skor och försöker laga dem så gott de kan.

99 procent av människorna här lever som tiggare just nu. De väntar på att få hjälp med livsmedel, att få gratis vatten eller gratis måltider. Man måste ha tur för att få en av dessa måltider.

Dagarna går, och snart har kriget pågått i ett år. Världen har glömt oss, och vi har blivit en vanlig berättelse; en intressant historia för blodtörstiga människor och en sorglig historia för de som känner empati eller älskar djur.

Ett liv som detta förtjänar att begravas och glömmas bort för alltid. Min dotter är nu ett år och en månad gammal. Vi står inför ett stort problem att hitta vinterkläder, blöjor och mat till henne. Vi har också våra egna problem, men vi är vuxna och kan ha tålamod. Vi har stabila klädstorlekar, inte som ett barn som växer dag för dag.

Vintern kommer snart, och det blir första gången vi lever under dessa svåra förhållanden i ett trångt utrymme, där golvet består av sand och snart kommer att förvandlas till lera på grund av regnet.

Jag vet inte hur vi kan fortsätta leva så här, men att inte ha några val tvingar dig att acceptera det enda tillgängliga alternativet: att fortsätta lida — men nu under de värsta tänkbara förhållandena.

Mitt budskap till världen är: Oroa er inte för oss längre. Dagen kommer då detta krig tar slut, förr eller senare. Men vi kommer aldrig att förlåta dem som bara stod och tittade på, utan att sträcka ut en hjälpande hand när de hade möjlighet att göra skillnad.

Lama Majdi

Här kan du läsa alla sms från Lama Majdi i Gaza.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Kollage Chana Riedel inklippt framför en gränspostering mellan Gaza och Israel
Channa Riedel är poet, musiker och skribent i Arbetaren. Foto: Leo Correa/TT, Simon Rydén

Channa Riedel:
Datumen som definierar krig och minnen

Om krig och minnen och om datumen som definierar början och slut, men som inte kan begränsa varken tiden för krigen eller minnet, skriver Channa Riedel.

För några veckor sedan kunde vi räkna 85 år sedan andra världskriget inleddes, 1 september 1939. Eller hur man nu ska förstå inledningar och en början. Hur börjar och slutar ett krig? Vilka offer har lett fram till att krigsförklaringen proklameras?

Min familj flydde till Sverige redan 1938, från ett Tjeckoslovakien som stod under hot om ockupation. Men formellt betraktades de inte som flyktingar av svenska myndigheter, eftersom själva kriget inte inletts vid tidpunkten för deras flykt.

Området de flydde ifrån ockuperades först en vecka efter att de anlänt till Sverige. Det absurda i den här byråkratiskt kallsinta kategoriseringen av mänskligt lidande har jag tidigare skrivit om både i Arbetaren och även i diktboken Karlsbad. 

Channa Riedel:
Bland medborgarakter och diarienummer

För vem som helst tjänar datum som en påminnelse, en anledning att samlas för att minnas någon eller något. Ibland sammanfaller det ena datumet med det andra, en känsla av att historiens alla kråkor plötsligt möts i ett stort gemensamt kraxande. 

Symboliska påminnelser

I söndags, den 1 september, studerade jag brevkortet som min pappas mormor skickade från Auschwitz-Birkenau den 1 september 1943, och jag insåg med ens att hennes födelsedatum överensstämmer med mitt barns beräknade födsel. 

Men datumet och klockslaget som markerade halvårsdagen av min pappas död passerade utan att jag uppmärksammade det – jag behöver ingen symbolisk påminnelse av något som är närvarande i mig och runt mig varje vaken stund.

Glömskan var inte tecken på likgiltighet, bara en oförståelse inför varför just den dagen, den timmen, den minuten skulle skilja sig från alla andra.

7 oktober – blodstänkt datum

Vi vet att den 7 oktober 2024 kommer att markera årsdagen för inledningen av ett annat krig, det i Gaza. Men många palestinier räknar krigsförklaringen och -tillståndet som mycket äldre än så.

För Israel betyder dock 7 oktober något annat; årsdagen av en massaker inne i Israel. Och samtidigt med kriget och folkmordet i Gaza dödar den israeliska krigföringen palestinier på Västbanken, bomber faller över Beirut och en markinvasion av södra Libanon har inletts. Hur det israeliska svaret på raketerna från Iran kommer att se ut återstår att se.

Chana Riedel med en bakgrund av levande ljus.

Channa Riedel:
Sorgen är ett aktivt tillstånd

Men i relation till Palestina och det palestinska folket är det för Israel fortsatt av yttersta vikt att hävda att 7 oktober markerar just starten av ett krig. Att medge att generationer av palestinier vuxit upp i ruinerna av ett pågående krigstillstånd vore ju att erkänna sig moraliskt och etiskt besegrad.

Detta blodstänkta datum – som för mig också är en älskad systerdotters födelsedag – infaller i år mellan det judiska nyåret Rosh hashana och försoningsdagen, Yom kippur. Under de tio dagarna mellan dessa tungviktare i den judiska kalendern uppmanas var och en till rannsakelse och att be om förlåtelse för synder begångna gentemot Gud och mot andra människor.

Med bävan föreställer jag mig hur Benjamin Netanyahu med hejdukar kommer att använda symboliken i detta kalenderns obevekliga sammanträffande.

Vilka förvanskade, förvrängda moraliska och etiska slutsatser kommer den israeliska staten sluta sig till?Hur – för det är en fråga om hur och inte om – kommer Netanyahu kapa essensen av några av judendomens allra heligaste och teologiskt djupgående inslag?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Den 23 september överlämnade läkare, psykologer och annan vårdpersonal över 21 000 namnunderskrifter till sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson. Underskrifter som kräver att Sverige tar emot patienter från Gaza. Foto: Privat

”Sverige måste ta emot patienter från Gaza”

Regeringen har sagt nej till EU-kommissionens begäran om att Sverige ska ta emot evakuerade patienter från Gaza för vård. Ett upprop undertecknat av 34 organisationer kräver att regeringen omedelbart ändrar sig.

I maj i år fick regeringen en förfrågan från EU om att ta emot barn från Gaza för livsnödvändig vård. Världshälsoorganisationen har tillsammans med EU-kommissionen sammanställt en lista med 9000 svårt sjuka personer som skulle vara aktuella för evakuering för vård. 

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson besvarade förfrågan påfallande sent, och då med ett nekande. I svaret skriver hon bland annat att Sverige “följer utvecklingen” och “hjälper i närområdet” genom att donera medicinteknisk utrustning. Vi undertecknade menar att det här är långt ifrån tillräckligt. 

Möjligheterna att bedriva vård i Gaza är snart obefintliga – och donationer av sjukvårdsmateriel till närområdet kan inte på långa vägar täcka de behov som finns. 

Aleris redo att ta emot patienter från Gaza

I Sverige finns erfarenhet, kunskap och beredskap att ta emot barnen från Gaza, både för livsnödvändig vård för cancer och för vård och rehabilitering av krigsskador. 

Aleris lät meddela i ett pressmeddelande den 17 juni att man är redo att använda de kunskaper och erfarenheter man fått av att ta emot patienter från Ukraina inom ramen för Medevac, det EU-gemensamma systemet för medicinsk evakuering, för att behandla traumapatienter från Gaza (3). Aleris erbjuder sina resurser med medarbetare, operationssalar och en “unik vårdkedja”, men utan gehör från vår regering. 

Den 30 juni meddelade Gazas hälsoministerium att polio nu riskerar att spridas i Gaza, en sjukdom som med det internationella samfundets gemensamma insatser har varit utrotad i Gaza sedan 25 år tillbaka. Den 2 augusti i år rapporterade FN att hepatit A sprids bland barn och vuxna i en skrämmande ökad takt. Över 150 000 barn har drabbats av hudsjukdomar på grund av de otjänliga levnadsförhållandena. Gazas befolkning dör av svält och av sjukdomar som hade varit relativt enkla att bota eller förebygga. Allt detta går att förhindra. 

”Vi kan inte tysta se på”

Vi ser hur sjukvårdspersonal i Gaza kämpar dagligen för sin egen överlevnad samtidigt som de fortsätter utföra sina yrken med stolthet under de mest fruktansvärda förhållanden. De vägrar svika sina patienter och vår gemensamma vårdetik. 

Vi kan inte tysta se på när sjukvårdspersonal kidnappas, torteras och mördas, eller när sjukhus och ambulanser attackeras. Vi kan inte heller frångå de gemensamma, bärande punkterna i vårdens yrkesetiska principer. Alla människor har lika rätt till liv och hälsa. 

En grundförutsättning för rätten till liv och hälsa är ett omedelbart eldupphör, obehindrad tillgång till humanitär hjälp, återuppbyggnad av sjukvården i Gaza och en framtid med rättvisa och fred i Palestina. Även här har Sverige ett ansvar: Både ett moraliskt sådant och ett juridiskt genom de krav som internationell humanitär rätt ställer. 

I egenskap av vårdarbetare och organisationer i civilsamhället kräver vi att:

1. Regeringen omedelbart ska besluta om ett uppdrag till Medevac för att ta emot patienter från Gaza för vård.

2. Regeringen kräver ett omedelbart eldupphör och bidrar till att internationell lag upprätthålls och åtföljs. Det innebär också att bidra till att Israels olagliga ockupation av de Palestinska områdena upphör, samt att avbryta all slags handel – inte minst vapenhandel – med Israel. 

Undertecknande:

Mikaela Lindström, leg. psykolog, Psykologer för Palestina Natte Hillerberg, ST-läkare i psykiatri, styrelseledamot, Läkare mot rasism Amanda Melin, terapihundförare, Vårdpersonal för Gaza 
Josefine Rasmusson, leg. psykolog, Sweden – Palestine Mental Health Network 
Shina Hagh, specialistläkare i akutsjukvård, Läkare för Palestina
Asrah Almoussaui, BSc MSc, KI alumni, KI for palestine 
Singoalla Tiroler, Solidariska Vårdarbetare 
Kamal El Salim, Förbundsordförande Tillsammansskapet 
Agnes Lundgren, Luis Lineo, Annika Nylén, Alejandra Gómez Lozano, Karin Larsson, Leia Nordin, Soledad Quintana Fernández, partistyrelsen för Feministiskt Initiativ 
EvaMärta Granqvist, ordförande Föreningen Hjärta 
Amra Bajric, ordförande Föreningen Fatta! 
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron 
Nazanin Elias, ordförande NU i Linköping 
Jeannette Escanilla, Ship to Gaza Sweden 
Ava Rudberg, förbundsordförande Ung Vänster 
Mesir Taki, Bred Antirasistisk Mobilisering 
Mahi Akter, Narges Ravanbakhsh, Manal Daklallah, Elvan Bäcklund, Elena Karlström, Socialarbetare för Gaza 
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC syndikalisterna 
Fayyad Assali, talesperson och ordförande för Rättvisa För Alla
Bibban Stenborg, Artister För Eldupphör 
Petra Lindroos Jonasson och Ingrid Broms, Agera Göteborg
Rima Amaya, grundare och ordförande för Kvinnoförmedlingen
Tim Zala Wilhelm Marquardt, Göteborgs lokala samorganisation av SAC
Stina Eriksson, ordförande för Sundsvalls Fältbiologer
Amiirah Salleh-Hoddin, Senior Network Development Officer, European Network Against Racism 
Sara Olsson, barnmorska och Dagbjört Helgadottir, läkare 
Health-workers for Palestine, Skåne 
Alde Nilsson, Fridays for future Sverige 
Mehran Najafi, Iranprotest- Lund 
Khaled Amoura, Together for Palestine 
Kajsa Hedberg, Vänsterpartiet Malmö 
Khaled Alnajjar, Solidaritetsgruppen för Palestina i Växjö 
Hala Safan, Norrköping för Palestina 
Ali Kader, partisekreterare, För Allas Bästa 
Roberto Tamayo Hokkanen, ordförande, Palestinagrupperna i Sverige 

Publicerad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Claudio Bresciani/TT, Altaf Qadri/AP/TT

Shabane Barot:
Jomshofs ”satir” hämtad från den indiska fascist­rörelsen

”Innehållet i de bilder Rickard Jomshof delat visar på den globala fascistiska rörelsens kontaktytor och gemensamma ideologiska referenspunkter.” Shabane Barot om ursprunget till grovt islamofoba begrepp som ”Rape Jihad”.

I mitten av september meddelade Sverigedemokraten Rickard Jomshof – ett av partiets tyngsta namn – att han är misstänkt för hets mot folkgrupp och kliver av posten som ordförande i Riksdagens justitieutskott. Misstanken om brott är baserad på de två teckningar Jomshof delat i sociala medier, vars innehåll har beskrivits som satiriskt, antimuslimskt eller rasistiskt beroende på vem som tillfrågas.

Den ena teckningen ska föreställa en muslimsk familj som på bästa trojanska hästvis flyttar in i huset ”Europa” för att sedan tända eld på det. Den andra teckningen avbildar en pakistansk jihadist som räddas ur havets vågor och tas ombord på båten ”England”; en tjänst han återgäldar genom att attackera båtens övriga passagerare med en åra på vilken texten ”Rape jihad” står skriven.

Jomshof har själv beskrivit det hela som politisk satir och varnar för ett ”Sverige av blasfemilagar”. Vapenbrodern Mattias Karlsson har ”i upplysningens namn” återpublicerat hans inlägg som en utmaning mot samhällets trångsynthet. Förmågan att göra anspråk på i princip vilken politisk position som helst inklusive motståndarens – som urfolkens försvarare eller upplysningens tillskyndare – är en av Sverigedemokraternas retoriska styrkor.

Åklagarens motivering präglas av bristande intresse

Yttrandefrihetsexperter, ledarskribenter och jurister har tyckt till – kan detta röra sig om hets mot folkgrupp?

Åsikterna går isär men många verkar överens om att bildernas innehåll skulle kunna uppfylla brottsrekvisiten för hets mot folkgrupp. Under torsdagen meddelade dock Joakim Zander, chefsåklagare på särskilda åklagarkammaren att åtalet läggs ner: Jomshofs avsikt ”har varit att visa att det bland migranter och invandrare finns de som begår brott”. Därmed kan Jomshof återtillträda som ordförande i justitieutskottet.

Vendela Engström:
Vikten av antifascism ökar i takt med SD:s makt

Det är inte min sak att avgöra om Jomshof gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp i lagens mening men såväl debatten som åklagarens motivering präglas av bristande intresse för och kunskap om bildernas politiska kontext och referenspunkter.

Begreppet ”Rape Jihad”, som yttrandefrihetsdebattören Nils Funcke menar är riktat specifikt mot jihadister är i själva verket hämtat från den indiska fasciströrelsen, där det tillsammans med de besläktade begreppen love jihad, prayer jihad och corona jihad cirkulerar i en den grovt islamofoba hindunationalistiska miljön, där pogromer riktade mot muslimer, kristna och daliter tillhör vardagen. Bildernas kan liknas vid de antisemitiska karikatyrer, förlåt ”politiska satirteckningar” som cirkulerade i tredje riket. 

Love jihad är ett begrepp som används för att misstänkliggöra kärleksrelationer mellan indier av blandad religiös bakgrund. Muslimska indiska män som gifter sig med hinduiska kvinnor anklagas för att bedriva en form av religiös krigsföring riktad mot den hinduiska majoritetsbefolkningen.

”Rape Jihad” – direkt taget från den indiska fasciströrelsen

Begreppet rape jihad fungerar på samma sätt – den framställer muslimer som våldtäktsmän med ett ideologiskt syfte. Indiens ledande politiska parti, Bharatiya Janata Party (BJP) och den associerade paramilitära rörelsen Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) använder begreppen i sin politiska propaganda. Anklagelserna om prayer jihad och corona jihad bygger på samma figur: i det första fallet framställs den muslimska bönen (namaz), som jag tidigare skrivit om som en slags territoriell aggressionshandling.

Shabane Barot:
Hindunationalismens tidevarv

Corona jihad är i analogi med detta en konspirationsteori baserad på idén om covid-19 som ett muslimskt biologiskt vapen. Att mannen på den teckning Jomshof delade är pakistanier är också signifikativt för sammanhanget: indiska muslimer anklagas regelmässigt för att hysa lojalitet med Pakistan och utdefinieras som pakistanier – en muslim kan enligt denna logik inte vara indier.

Dessa begrepp används alltså av Indiens statsbärande parti och är led i en eskalerande hatkampanj riktad mot landets religiösa och etniska minoriteter.

Innehållet i de bilder Rickard Jomshof delat visar på den globala fascistiska rörelsens kontaktytor och gemensamma ideologiska referenspunkter. Att framställa bilderna som en kritik mot jihadism är att sanktionera innehållet i den statliga terrorkampanj som riktas mot Indiens muslimer, vars motsvarighet Jomshof förmodligen drömmer om att se i Sverige.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Mellan den 26 och 29 september pågår Radikal bokmässan. Arbetaren är på plats med bokbord.

Det händer på Radikal bokmässa

Radikal bokmässa går av stapeln i Göteborg i helgen. ”Vi försöker se litteratur som ett sätt att leva, snarare än bara läsa”, säger en av arrangörerna till Arbetaren.

På torsdagen slog portarna upp för invigningen på Litteraturhuset och programmet fortsätter sedan ända fram till söndag på Kolgruvan.

– I år lanserar vi oss som den enda bokmässan i stan, säger Jarmo, som är en av arrangörerna. Han heter egentligen något annat, men föredrar att vara anonym, bland annat eftersom han vill flytta fokus från individen.

Jarmo beskriver hur den vanliga bokmässan präglas av kommers och stress.

– Man pratar om försäljningsstatistik, algoritmer och vad som säljer snarare än att faktiskt prata om litteratur.

Vad händer då på stadens ”enda bokmässa”, jo, just allt det som saknas på den andra bokmässan, enligt Jarmo.

– De där viktiga samtalen, men även mat och häng och nya vänskapsband som knyts. Vi försöker se litteratur som ett sätt att leva, snarare än bara läsa. Det kanske kommer till uttryck under helgen, säger Jarmo.

Brett program bortanför kommersen

Han beskriver programmet som brett och att det rymmer något för allt och alla. 

– Grunden LS kommer och pratar om kampen för en rättvis semesterersättning. Det kommer vara samtal och ockupation, klimatkamp och däremellan massa härlig poesi och litteratur.

Själv ser han särskilt fram emot samtalet om nekropolitik, kolonialism och motstånd i Gaza som hålls med Paulina de los Reyes och Saleh Abdelaziz från Kollektivet Jordens fördömda. Nekropolitik är ett begrepp myntat av filosofen Achille Mbembe som kan bidra med förståelse kring hur makt utövas genom kontroll över döden.

– Det ser vi tydliga exempel på just nu i Palestina. Det är ett samtal som inte bara fastnar i filosofin utan också landar i faktiska konkreta exempel.

Radikal bokmässa fyller tio år

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
I oktober delar SAC Syndikalisterna ut Civilkuragepriset till minne av Björn Söderberg. Foto: Axel Green, Janerik Henriksson/TT

Emil Boss:
En god tid för civilkurage

Det är på många sätt en ond tid vi lever i – men det är också en tid för civilkurage, skriver Emil Boss.

Civilkurage innebär att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk. Jag vågar påstå att vi numera ser ovanligt mycket av just sådant mod i Sverige. I den inhemska politiken står många människor upp mot högerextremism och rasism, trots att de ofta bemöts av ett koordinerat näthat och ibland även av allvarliga hot.

Många människor står också upp för den internationella rättsordningen, trots att de ofta svartmålas offentligt av högerpolitiker och ibland misshandlas av poliser (jag tänker på skandalerna i Lund). 

Civilkuraget hos journalister, influencers, aktivister, politiker, författare, forskare och konstnärer uppmärksammas ofta (med rätta), men det görs minst lika osjälviska och viktiga val i det fördolda.

”Jag böjer mig inte för gangsters. Jag vill att de här skojarna ska stoppas”. Byggnadsarbetare i Stockholm mottar ofta hot om våld. När lurade snickare kräver att bolaget betalar lön i enlighet med kollektivavtalet, är det inte ovanligt att cheferna svarar med grova hot. ”Vi ska leja någon som skär halsen av dig”. 

Hot och hembesök inom byggbranschen

Jag har träffat en handfull arbetare, inte bara byggare, även städare och restauranganställda, som har tagit mycket stora personliga risker i sin övertygelse om att vi måste få stopp på de arbetslivskriminella bolagen. Vissa har tvingats leva med personskydd i sin kamp mot fusket. Alla vi som tjänar på en anständig arbetsmarknad har anledning att vara tacksamma för deras civilkurage.

Arbetare uppmärksammas sällan. När arbetare syns på teve är det mest som komiska figurer i realitysåpor, som offer i snyftreportage eller avskräckande exempel i program som ”lyxfällan”. Det finns förstås massor av skyddsombud därute som stoppar livsfarligt arbete (med risk för att själva få sparken), massor av anställda som backar upp kollegor som behandlas illa, arbetare som går ihop och protesterar mot despotiska företagskulturer.

Till minne av Björn Söderberg

Ett undantag från osynligheten kring arbetares civilkurage är det pris som SAC Syndikalisterna delar ut i oktober varje år. Det går till just en person som på ett modigt sätt har stått upp för sin mening på jobbet.

”Stine Christophersen stod upp fastän det var jobbigt”

Civilkuragepriset delas ut till minne av Björn Söderberg. Han var  en fackligt aktiv syndikalist som år slog larm om att en organiserad nazist satt i Handels klubbstyrelse på en stor arbetsplats i Stockholm. Beväpnade nazister svarade 1999 med att skjuta Björn i hans hem i Sätra.

Tjugofem år har gått sedan det politiska mordet, men våldet från extremhögern har aldrig mattats av. Under åren som gått har det politiska landskapet förändrats. Numera är vi vana vid att politiker efter politiker i Sveriges riksdag (i Sverigedemokraterna) visar sig ha kopplingar till samma rörelse som mördade Björn.

Det är på många sätt en ond tid vi lever i, men det är åtminstone en god tid för civilkurage.

Publicerad
Läs hela artikeln