Ekvatorialguineas president, Teodoro Obiang Nguema, fick aldrig skriva in sitt namn i det spanska parlamentets gästbok. Hans planerade besök ställdes in efter att vänstern tillsammans med baskiska och katalanska nationalistpartier och en mindre grupp ekvatorialguineanska flyktingar hotat med protester, rapporterar El Mundo. Efter Nguemas möte med premiärminister Rodriguez Zapatero hölls heller ingen gemensam presskonferens som […]
Ekvatorialguineas president, Teodoro Obiang Nguema, fick aldrig skriva in sitt namn i det spanska parlamentets gästbok. Hans planerade besök ställdes in efter att vänstern tillsammans med baskiska och katalanska nationalistpartier och en mindre grupp ekvatorialguineanska flyktingar hotat med protester, rapporterar El Mundo. Efter Nguemas möte med premiärminister Rodriguez Zapatero hölls heller ingen gemensam presskonferens som brukligt är, och gästen gav inga intervjuer.
Nguemas besök följde på en resa som Spaniens utrikesminister, Miguel Angel Moratinos, gjorde till Ekvatorialguinnea tillsammans med det spanska energibolaget Repsols styrelseordförande Antonio Brufau, vilket antyder vad hela affären handlar om: olja. Stora utvinningskontrakt för Repsol hägrar.
Mellan 1990 och 2002 ökade det lilla västafrikanska landet Ekvatorialguinea, med blott en halv miljon invånare, tack vare upptäckten av olja sin BNP otroliga 38 gånger. Men 5 procent av befolkningen (till stor del Teodoro Nguemas släktingar) beräknas lägga beslag på lika otroliga 80 procent av inkomsterna, och oljeexporten har höjt växelkursen så kraftigt att nästan alla andra industrier konkurrerats ut av billig import. De relativt få jobben inom oljeindustrin förmedlas uteslutande av presidentfamiljens arbetsförmedlingar, det finns bara en fackförening och strejker är förbjudna, skriver Gert Holmertz i Världspolitikens Dagsfrågor 2006/07. Nguema-familjen räknas bland de tio rikaste politikerna i världen.
Olika människorättsorganisationer rapporterar, enligt webbtidningen Rebelion, om nolltolerans mot politisk opposition, gömda fångläger där tortyr är utbredd, och val som är helt och hållet symboliska. Vidare förekommer, enligt Holmertz, ”tvångsarbete, narkotikahandel (med diplomater och ämbetsmän på högsta nivå inblandade), människohandel, vapensmuggling, penningtvätt, dumpning av giftigt avfall från brittiska och amerikanska företag, skövling av tropisk regnskog och bekvämlighetsflaggning av fartyg som bedriver rovfiske längs afrikanska kusten”.
När den kinesiska regeringen i början av november bjöd in representanter från 48 afrikanska länder, varav många statsöverhuvuden, till konferens i Peking tillämpade de inte samma diskretion som Zapatero-regeringen. Reklamskyltar togs ned och ersattes med bilder på afrikanska landskap, skulpturer av afrikanska vilddjur sattes ut över hela centrum, som också stängdes av för biltrafik och fylldes med poliser, och en av de mest kända marknaderna reserverades enbart för de gästande ledarnas fruar, skriver The Guardian. Avtal för runt 2 miljarder dollar slöts.
Med den punkt där världens oljeproduktion kommer att ha nått sin historiska topp (”Huberts kulmen”) troligen bara några år borta, har intresset för Afrikas olja ökat stadigt. Holmertz skildrar en ny ”kapplöpning” liknande kolonialmakternas vid förra sekelskiftet. Kina, som får hela 30 procent av sin olja från regionen, har gått in massivt i utvinningsprojekt i bland annat Sudan, Angolan och Nigera, ofta åtföljt av infrastrukturinvesteringar och vapenförsäljning. Handeln med Afrika har fyrdubblats sedan 2000 och 80 000 exilkineser bor idag på kontinenten. 18,7 procent av USA:s oljeimport kommer också från Afrika – en större andel än Mellanösterns, och ökande. USA:s främsta strategi har varit militärt bistånd under ”kriget mot terrorismens” paraply, bland annat till Tchad, Mali och Algeriet. USA har också hittills varit den Ekvatorialguineanska regimens främsta stöd: den amerikanska ambassad
en omfattar 3 000 personer, det finns en direkt flyglinje till Houston i Texas och USA har utbildat de elitsoldater som brukar slå ned olika oroligheter.
För de afrikanska folken är utvecklingen tveeggad. Å ena sidan har staterna fått nya inkomstkällor, en förbättrad förhandlingsposition mot länderna i Nord och en möjlighet att spela ut dem mot varandra och mot Kina. Å andra sidan militariseras kontinenten allt mer och många diktatoriska och korrupta regimer, som Teodoro Nguemas, som vacklade under 1990-talet får nu på nytt avgörande stöd utifrån. På många sätt är det en återgång till den situation som rådde under Kalla kriget.
Förutom USA och Kina ökar också Frankrike och Storbritannien sin aktivitet på kontinenten. Och nu ger sig alltså även Spanien in i den nya kapplöpningen.