Tidningen Arbetarens historia är också en del av ägarens, SAC Syndikalisternas. Kring detta dilemma återkommer Ahto Uisk både en och två gånger i sin minnesbok Med Arbetaren, just utkommen på Federativs förlag. Ahto Uisk var tidningens chefredaktör 1969 till 1983, därefter kulturredaktör fram till pensionen 2001. Hans tid på Arbetaren präglades, vilket han också återkommer […]
Tidningen Arbetarens historia är också en del av ägarens, SAC Syndikalisternas. Kring detta dilemma återkommer Ahto Uisk både en och två gånger i sin minnesbok Med Arbetaren, just utkommen på Federativs förlag. Ahto Uisk var tidningens chefredaktör 1969 till 1983, därefter kulturredaktör fram till pensionen 2001. Hans tid på Arbetaren präglades, vilket han också återkommer till, av stridigheter, så småningom paradigmskifte inom SAC, och han skriver om hur de strider han gjorde sig känd för att inte dra sig undan, föregicks av noggrant övervägande. Under flera perioder pågick intensiva diskussioner kring SAC:s inställning och praktik av kampformerna, självklart när det gäller fackligt samarbete eller utanförskap på arbetsplatserna, men också på gatorna. Ahto Uisk skriver om hur nynazistiska krafter gjorde sig alltmer märkbara under 1980-talet, hur debatten kring hur detta skulle bemötas gjorde honom beklämd
ibland – han tyckte, och tycker, att nynazisterna borde konfronteras och tillbakavisas. Bakgrunden till detta är inte svår att förstå.
Ahto Uisk anlände till Sverige 1944 som sexåring tillsammans med sin familj i en liten fiskebåt, på flykt undan den sovjetiska frammarschen i Estland. Utan ägodelar var familjen tvungen att bygga upp ett nytt liv på de mindre orter där jobb, kontakter och stöd råkade finnas. Grums, Landskrona och Västerås var anhalter på vägen. Fadern räknade med att återvända, bet sig fast vid tanken och vägrade lära sig svenska. Modern gled in det praktiska, vardagen runt familjelivet. Barnen, så småningom tre pojkar, började skolan, blev ”svenskar”.
Författaren skriver så till sist att han, när han fick komma tillbaka och till och med tillsammans med sina syskon åter blev ägare till familjens gamla mark i Ösel, insåg att det var i Sverige han kände sig hemma, inte i det land han fötts i.
Berättelsen om invandringen och reflektionerna kring livet i ett nytt land ger en viktig kontext till många av de frågor som mötte den unge, ”hungrige” reportern som 1965 kommit upp till Arbetarens redaktion på Sveavägen 98 som nyfiken student och imponerats av de tunga aktörerna där: chefredaktören Evert Arvidsson, internationelle redaktören Helmut Rüdiger och den facklige redaktören Armas Sastamoinen, Sasta. Över alltihopa svävade Stig Dagermans eteriska ande.
Ahto Uisk lärde sig snabbt; första dagens misstag att sätta sig på Arvidssons plats i lunchrummet gjorde han aldrig om. Andra giganter kring tidningen var Vilhelm Moberg, Folke Fridell, Hasse Alfredson och Tage Danielsson.
Stora, viktiga politiska händelser och skeenden krävde sina ställningstaganden. Vietnamkriget, Spanien, Portugal, den så kallade vilda strejken som började på LKAB i Kiruna 1969, och kärnkraftsomröstningen 1983 blev några frågor som Arbetaren tog ett stort ansvar i att skildra för sina läsare, och i flera fall skapades opinion. Den första av dessa nämnda var en hjärtefråga för Uisk, gång på gång återkommer han till Vietnam som en viktig smärtpunkt att peta i. Mellan raderna framkommer att hans åsikt om tidningen var att den behövde en ordentlig uppryckning när han tog över och att han var sugen på att rulla upp ärmarna. Några medarbetare fick träda tillbaka. Den legendariske Sasta var stursk, ville inte skriva personligt, ville inte möta den nya tidens krav på reportern som levande berättare och tidningen som ekonomisk kravmaskin. Han fick gå när Karl ”Wonderboy” Beijbom ruschade in och vände
upp och ner på allt. Ekonomin var också något som blev en tråkig överraskning för den nyblivne chefredaktören – många möten och timmar över böckerna istället för lusten: att göra tidning, som det heter idag.
När Ahto Uisk tog över kulturredaktörsstolen, som han sneglat åt redan på 1960-talet, kom lusten tillbaka och de dagliga resorna från Uppsala fylldes av romaner, hela författarskap. I jobbet reste han landet runt och även en och annan resa utanför Sverige, och skildrade människor, knöt väl ihop påsen lite genom återkomsten till den svenska bruks- och industriorten där tiden kanske gått långsammare på vissa områden.
Ahto Uisks skildringar av Arbetaren och dess externa och interna processer är i vissa fall mycket franka, som hans bild av Anna-Klara Bratt och de metoder och den attityd som ingick i paketet vid genomförandet av radikal könsbalansering av tidningen när hon tillträdde som chefredaktör 2001. Feminismen tillhör inte de tunga ämnena för honom, snarare speglar boken genusfrågorna som något av det minst angelägna i tidningsmiljön.
Efter 37 år på Arbetaren, och uppväxt-åren på vägen dit, finns mycket att berätta. Ahto Uisk har gjort ett strikt personligt urval. Balansen mellan det verkligt privata, som familjens sköra ankring i landet dit den kom som flyktingar, och de stora a-kassestriderna och maktkamperna inom SAC och organisationens över tid skilda krav på tidningens bindningar till och integritet gentemot sin ägare, har gett hans minnen en spänst som gör boken lätt att läsa, och också berättar om människan bakom redaktören och agitatorn.