Var Sverige två timmar från en härdsmälta i Forsmark mitt i den vackraste sommartid? DN:s granskning (publicerad i måndags) av vad som faktiskt hände den 25 juli, refererar till finländska motsvarigheten till statens kärnkraftsinspektion, SKI, som hävdar just detta. SKI själva vill inte dra sådana slutsatser – än. Händelsen utreds fortfarande och därför anser sig […]
Var Sverige två timmar från en härdsmälta i Forsmark mitt i den vackraste sommartid? DN:s granskning (publicerad i måndags) av vad som faktiskt hände den 25 juli, refererar till finländska motsvarigheten till statens kärnkraftsinspektion, SKI, som hävdar just detta. SKI själva vill inte dra sådana slutsatser – än. Händelsen utreds fortfarande och därför anser sig myndigheten inte kunna svara på om detta var den allvarligaste incidenten i svensk kärnkrafts historia.
Snabbstoppet av en reaktor, vilket sedan ledde till att ytterligare tre reaktorer stängdes av inom loppet av en vecka (och fortfarande är ur bruk), berodde på en serie fel. Ett av dem innebar att hälften av det kylvatten som alltid måste omge kärnbränslet kokade bort, samtidigt som hälften av nödvattenpumparna slagits ut och de kvarvarande pumparna inte orkade fylla på vatten i reaktortanken i sama takt som det ångades upp. Hur allvarligt är det? Tja, härden i en reaktor, där atomklyvningen sker, avger värme. Den måste alltid omges av vatten för att hindra en härdsmälta. Mot den bakgrunden är det inträffade skälvande dramatiskt.
En stor olycka, en härdsmälta, är den mest allvarliga risken med kärnkraften. Det vet de hundratusentals människor som tvingades evakueras i och runt Tjernobyl efter olyckan 1986. Och det vet jägarna i Gävle, som fortfarande tvingas kassera köttet från vart tredje skjutet rådjur på grund av för höga cesiumhalter sedan dess.
Samtidigt är olyckorna, de redan inträffade och de kommande, långt ifrån det enda problemet med kärnkraften. Även när kärnkraften fungerar ”normalt” bidrar den till utsläpp av radioaktiv strålning. Lägg till det uranbrytningen, som orsakar hälsoproblem hos gruvarbetarna och hos dem som lever i närheten, och inte minst det svårhanterliga avfallet. Sverige har idag 12000 ton högaktivt avfall att ta hand om – och trots att det gått 30 år sedan det första svenska kärnkraftverket började producera avfall är frågan om slutförvaringen olöst.
Som veckans reportage visar, har en valrörelse inte plats för fler än tre till fem stora frågor. Kärnkraften är – trots Forsmark-incidenten – inte en av dem. Förre centerledaren Thorbjörn Fälldin, som förknippas med ett hårdnackat kärnkraftsmotstånd, gav också dagens Maud Olofsson sitt godkännande till en helomvändning i frågan, med motiveringen att den inte lockar några väljare. Det är bedrövligt.
Kärnkraftsavvecklingen i Sverige är inte bara skjuten på framtiden – i oktober förra året gav regeringen tillstånd till att höja effekten i Ringhals 1 och 3 och miljardsatsningar görs på att förlänga livslängden på befintliga reaktorer, vilket i praktiken är detsamma som att bygga ut kärnkraften.
Klimathotet brukar, helt felaktigt, användas som förevändning mot att avveckla kärnkraften. Men om kärnkraft skulle användas som strategi för att minska koldioxidutsläpp skulle det, enligt FN:s internationella klimatpanel, krävas 3000 nya reaktorer till år 2100. En sådan utveckling skulle undanhålla pengar från utvecklandet av alternativa energikällor – och bygger på utnyttjandet av en ändlig resurs: uran.
Kärnkraften kan och bör avvecklas utan att koldioxidutsläppen ökas. Men den politiska viljan finns uppenbarligen inte inom s-visionen om ”ett grönt folkhem” och långt därifrån inom alliansen.
Krävs det en härdsmälta till för att agendan ska rymma frågan?