Alla mår bra i Jordbro

Alla mår bra är den sjätte delen i Rainer Hartlebs Jordbrosvit. Det är nu 34 år sedan detta märkvärdiga dokumentärprojekt inleddes och barnen i klass 1D på Lundaskolan har hunnit bli medelålders. Många av dem har både bildat och ombildat familj och deras egna barn är i den ålder de själva var när de träffade […]

Alla mår bra är den sjätte delen i Rainer Hartlebs Jordbrosvit. Det är nu 34 år sedan detta märkvärdiga dokumentärprojekt inleddes och barnen i klass 1D på Lundaskolan har hunnit bli medelålders. Många av dem har både bildat och ombildat familj och deras egna barn är i den ålder de själva var när de träffade Hartleb för första gången.
Det är en ynnest att återse dem; Murat, Maria, Karina, Ulrik och de andra. I deras skilda öden speglas det tidlöst allmänmänskliga i livets förhoppningar och besvikelser parallellt med samhällets oundvikliga förändring. Vi ges deras syn på föräldraskap, arbete och fritid, på klass- och könsstrukturer. Medan den äldre generationen prioriterade att skänka sina barn en högre levnadsstandard genom ständigt arbete, skildras här den yngres vilja att fokusera på barnen. Min tid kommer tillbaka, konstaterar en av mödrarna i en sällsynt lucka mellan köttbullsstekning och fotbollsträning.

Majoriteten av filmens nyinspelade material består av rena intervjusekvenser. Saknaden av mer illustrerande bilder av det slag som återfinns i sekvenserna från 1970-talet är påtaglig. Den poetiska dimensionen i dessa nyare bilder uteblir och de framstår istället som statiska och redovisande. De återkommande närbilderna av de medverkandes ansikten ger känslan av att de olika personerna radas upp efter varandra. Alla måste hinnas med. Fördjupningen sker istället via dåtidens bilder, som laddas med ett nostalgiskt, nästan drömskt skimmer. Detta förstärks av bildernas skiftande tekniska kvalitet. Dagens digitala bilder står i bjärt kontrast till det svartvita fotot. Till och med de utfläkta konturerna i 1980-talets videofilmade bilder medför en oväntad estetisk aspekt.

Filmen är nära två och en halv timme lång, mer än en timme längre än sin föregångare En pizza i Jordbro. Att de medverkande tillåts ta den tid och det utrymme de behöver är också filmens absoluta styrka. Kameran ligger oförtrutet kvar i scener där en mer stressad regissör skulle ha klippt långt tidigare. Som när Tina, i tidigare intervjusekvenser sammanbitet allvarlig, bryter ihop över det skitjobbiga i att vara ensam mamma. För att senare i samma scen berätta om sina funderingar på att skaffa barn på nytt. Här finns plats för både reflektion och inkonsekvens. Eller bilden av Slobodan med sitt nyfödda barn i famnen. Barnet skriker, men kameran väljer att inte väja utan fortsätter att registrera Slobodans långsamma, lugnande smekningar tills barnet åter är alldeles rofyllt. Det är en av de vackraste scener jag sett.

Med tillgång till barnens, de unga vuxnas och de medelålders skilda reflektioner har Hartleb en outsinlig källa att ösa ur. Det finns så mycket han kan och vill berätta. Ställda bredvid varandra blir dessa bilder och människor oerhört betydelsemättade. Deras öden är våra öden. Filmen bär dessa människors hela liv med sig och det som skapas ur det är något alldeles säreget.