Israels uppgifter om att kriget utlöstes som ett spontant svar på att Hizbollah den 12 juli förde bort två israeliska soldater dominerade i början nyhetsflödet, men har inte längre någon större trovärdighet. Inte minst sedan Israel nu gått med på vapenvila utan att ha lyckats befria soldaterna, och dessutom förklarat sig villigt att genomföra en […]
Israels uppgifter om att kriget utlöstes som ett spontant svar på att Hizbollah den 12 juli förde bort två israeliska soldater dominerade i början nyhetsflödet, men har inte längre någon större trovärdighet. Inte minst sedan Israel nu gått med på vapenvila utan att ha lyckats befria soldaterna, och dessutom förklarat sig villigt att genomföra en fångutväxling, vilket för en månad sedan var uteslutet.
Redan innan vapenvilan sågade George Monbiot Israels argument i The Guardian 7 augusti. Liknande ”incidenter” längs gränsen har ägt rum vid många tillfällen sedan Israels tillbakadragande från södra Libanon i maj 2000 – utan att det har lett till krig.
Såväl Hizbollahmilis som israeliska soldater har dödats i skottutväxlingar, så även civila libaneser. Raketer har flera gånger skickats över gränsen till Israel, men enligt Unfil, FN-styrkan på plats, finns inga belägg för att Hizbollah har varit ansvariga för det innan den 26 maj i år, och då som svar på israelisk beskjutning.
Därefter besköt Hizbollah Israel den 12 juli, sannolikt som en avledningsmanöver, samtidigt som de förde bort de två israeliska soldaterna. Men inte heller det var första gången. Efter att al-aqsa-intifadan brutit ut, och palestinska demonstranter skjutits ihjäl vid libanesiska gränsen, genomförde Hizbollah en aktion i oktober 2000 då tre soldater tillfångatogs. De frigavs senare genom en fångutväxling.
Ett antal krigsfångar – 15 enligt Monbiot – befinner sig fortfarande i israelisk fångenskap, i strid med Genèvekonventionen, och allt tyder på att syftet med Hizbollahs aktion den 12 juli var att få till stånd en ny fångutväxling. Men denna gång vägrade Israel att förhandla och startade istället ett krig som hittills dödat omkring 1000 libaneser och 157 israeler.
Det finns flera olika tänkbara förklaringar till varför Israel valde att agera annorlunda än tidigare, men det råder knappast längre något tvivel om att attacken var planerad i förväg, och att både USA och Storbritannien informerades i god tid. Om det finns åtskilliga uppgifter i internationell press. Det gällde bara att avvakta rätt tidpunkt, och Hizbollah-attacken den 12 juli försåg Israel med denna.
Seymour M Hersh har för The New Yorkers räkning talat med en rad personer inom amerikansk och israelisk statsförvaltning om orsakerna till kriget, och flera av dem uppger att kriget är en förövning inför ett amerikanskt anfall mot Iran.
En tidigare högt uppsatt underrättelseofficer säger till Hersh: ”Alla vet att iranska ingen-jörer gett råd till Hizbollah om tunnlar och underjordisk vapenplacering. Så flygvapnet gick till israelerna med lite nya taktiker och sa till dem: ’Låt oss koncentrera oss på bombning och dela med oss av vad vi har om Iran och ni om Libanon”.
En regeringsrådgivare med nära band till Israel säger: ”Israelerna sa att det skulle bli ett billigt krig med många fördelar. Varför vara emot det? Vi skulle få möjlighet att jaga rätt på och bomba sönder missiler, tunnlar och bunkrar. Det skulle bli en demoversion inför Iran”.
Bortsett från att kriget skulle bli en övning mot iranska vapen och iransk ingenjörskonst, ville USA också bli av med Hizbollahs raketer som kan tänkas användas i vedergällningsaktioner mot Israel om Iran anfalls, enligt en Mellanösternexpert.
En underrättelseofficer hävdar att USA inte bara stödde utan drev på kriget, eftersom ”ju längre ni väntar, desto mindre tid har vi att utvärdera och planera inför Iran innan Bush lämnar posten”.
Enligt Mellanösternexperten var planen med den massiva bombkampanjen mot civil infrastruktur – flygplats, vägar och broar – att förmå Libanons kristna och sunnimuslimer att vända sig mot Hizbollah. Istället skedde det motsatta – så gott som hela landet slöt upp bakom Hizbollah.
Hizbollahs överraskande starka motstånd ses som en motgång inte bara för Israel, utan också för de i Vita huset som vill använda våld mot Iran, och som tror att det skulle leda till att iranierna vänder sig mot sin egen regering.
Men andra är mer pessimistiska. ”Det finns ingen chans att Rumsfeld och Cheney kommer att dra rätt slutsatser av det här. När röken skingrar sig kommer de att säga att det var en succé”, säger en före detta underrättelseofficier till Seymour Hersh.
Iranexperten Vali Nasr påpekar att kriget också ledde till att ”Hizbollah nu testar Irans nya vapen” och varnar för att om USA försöker attackera Iran ”kan det hela sluta med att [Irans president] Ahmadinejad blir en ny Nasrallah – den arabiska gatans rockstjärna”.
USA:s största vän i Europa är även fortsättningsvis Tony Blair. Men en före detta diplomat säger att ”Blair står ensam i det här. Han vet att han är en lam anka på väg ut, men han köper det”. Diplomaten menar att den verkliga krisen startar i slutet av augusti – ”när iranierna kommer att säga nej” till FN:s deadline för att stoppa uranberikning.
