Ledare

Se upp för socialmoderaterna!

På lördag är det 120 dagar kvar till riksdagsvalet. Det som tidigare såg ut att kunna bli en spännande politisk rysare, och som sträckte sig över dryga året, går för tillfället på tomgång. Persson vs Reinfeldt, gäsp. Av alla tänkbara strategier valde Allians för Sverige att ta strid, inte mot socialdemokratin och det rödgröna alternativet, […]

På lördag är det 120 dagar kvar till riksdagsvalet. Det som tidigare såg ut att kunna bli en spännande politisk rysare, och som sträckte sig över dryga året, går för tillfället på tomgång. Persson vs Reinfeldt, gäsp.
Av alla tänkbara strategier valde Allians för Sverige att ta strid, inte mot socialdemokratin och det rödgröna alternativet, men mot Göran Persson som person och daterad patriark. Att partistrateger tittat för djupt i
opinionsundersökningarna är uppenbart. Men hur kan en spretig celldelning av etablerade partier sluta i en simpel strid om vilken man som uttrycker mest överlägsenhet i teve?
Ett svar skulle kunna vara att även de politiska journalisterna tittat för djupt ner i samma opinionsundersökningar. Man har haussat och dumpat, i tur och ordning, både Fi och Junilistan, samtidigt som man konsekvent har ignorerat Sjukvårdspartiet.
Detsamma gäller delvis också hotet från nazistiska Nationaldemokraterna, vilka visade sig vara både välorganiserade och laddade inför sin årliga styrkeuppvisning i Salem i vintras.
Till det ska läggas de djupt konserverande krafter som ett etablissemang utgör, vare sig det gäller partier eller medier. Men när krafterna bakom den nya politiska rörligheten och minskade partilojaliteten ignoreras av både medier och etablerade partier, medverkar desamma till att försvaga demokratin – ytterligare.
I Frankrike har opinionsmätningarna exempelvis ständigt missat uppgången för de högerpopulistiska krafterna, framför allt beroende på att de som svarar inte gärna säger som det är. Här ligger en stor uppgift för medierna; att vid sidan av de förvirrande och täta opinionsundersökningarna skänka en mer rättvis bild av verkligheten.

För även om de nya partiorganisationerna ännu inte ”håller måttet” uppstod de inte ur ett vakuum. Ska man enbart fokusera på ”de etablerade gubbsen” får man i alla fall ställa dem inför de områden väljarna tycker att de har misslyckats med: jämställdhet, välfärd och sjukvård, Europapolitik och kanske även utrikespolitik, samt i någon mån integrations- eller solidaritetsfrågor. Märkligt nog just de områden där moderater och socialdemokrater ofta är överens: Jämställdhet och individualiserad föräldraförsäkring, ja det skiter man i. Sjukvård och välfärd ska vara lagom privat och offentlig. EU, ja det talar man tyst om. Migrations- och utrikespolitiska frågor, det gör man upp om.

Och häri ligger också en uppgift för de rödgröna samarbetspartierna: att sluta huka och låtsas som det regnar varje gång socialdemokraterna är otrogna med moderaterna. Och sluta låtsas som om man inte har problem.
I stället bör de medverka till att skingra dimman runt de bedrägliga ”två” alternativen. Eller ännu värre, ”två” personerna.
I det så kallade folkdjupet är ”blocken” fortfarande av största värde. Man kan, som Dan Josefsson i sitt program om vänsterpartiet i SVT nyligen, driva tesen att det handlar om Keynes eller inte – det beryktade utgiftstaket. Och det är nog delvis sant.
Men det förklarar inte vänsterpartiets tapp till exempelvis Feministiskt initiativ eller uppkomsten av
Sjukvårdspartiet, bristen på ett EU-kritisk rödgrönt alternativ eller om en röst till riksdagen kommer att räknas över huvud taget.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984